Efter den omskakande säsongsfinalen i ”Game of Thrones” är frågorna många. Vad kan vi vänta oss av nästa säsong, och finns det någon chans att du-vet-vem överlever? När MovieZine träffar George R.R. Martin under hans Sverigebesök i veckan, vill skaparen av Westeros inte gå in på några detaljer om nästa säsong eller sina böcker. Men han pratar gärna om varför i all sin dar han gillar att ta livet av rollfigurer vi gillar.
Att döda huvudpersoner så som du gör är väldigt ovanligt i film och böcker.
- Jag har många huvudkaraktärer. Jag kan döda dem, och kommer ändå ha många kvar, skrattar han. Det är svårare om man enbart har en huvudperson.
Var det alltid din tanke?
- När man är van bokläsare eller filmtittare så lär man sig snabbt att känna igen hjältarna. Han kan hamna i trubbel, men han kommer att klara sig i slutändan, eller hur? Hamnar han i fängelse så flyr han. Blir han omgiven av 100 nazister så dödar han dem alla. Vad som än händer så är protagonisten skyddad. Det gillar jag inte. Jag gillar känslan av att ingen går säker. Som barn minns jag hur jag såg Alfred Hitchcocks klassiker ”Psycho”. Man tror först att Janet Leigh är hjälten, filmen följer ju henne i 20 minuter. Men plötsligt är hon död! Sedan kommer en privatdetektiv som ska reda ut vad som hände. Även han dör! Efter det vet man inte alls vad Hitchcock har planerat. Ingen går säker. Tolkien gjorde samma sak, även om han fuskade lite. Ögonblicket i ”Sagan om Ringen” när Gandalf tampas med Balrog och säger sina berömda sista ord ”Fly, era dårar!” och störtar ner i avgrunden. När jag läste det som barn var jag i chock. Gandalf får inte vara död! Gandalf är den ende som vet vad som pågår, han är ju gruppens ledare. Det var ett stort ögonblick. Han återupplivade Gandalf senare, det hade inte jag gjort.
Så du kommer inte att återuppliva Jon Snow?
- Det har jag inte sagt. Jag säger ingenting om vad som ska hända i framtiden. Ni får läsa böckerna.
Ångrar du något av dödsfallen?
- Inte riktigt. Men jag kände viss skuld när serien drog igång och jag fick träffa alla skådespelarna. Jag var just i Hamburg och Sibel Kekilli, som spelar Shah, visade mig runt. Vi har blivit vänner. När jag träffade henne var hon så gullig och sa: ”Snälla, döda mig inte, George”. Men du är ju redan död, Sibel, jag kan inte hjälpa det! Jag dödade dig redan innan serien startade, haha! Att döda en karaktär i en bok är en sak. Men när man spelar in en serie och det handlar om verkliga skådespelare, som man har lärt känna på inspelningen, då känns det. För man har gett någon sparken, de blir av med jobbet, och det kan vara någon man gillar att hänga med.
Ser du skådespelarnas ansikten framför dig när du skriver?
- Jag började med första boken år 1991, och vi hade vårt första möte om tv-serien först 2007. Det är femton år som jag har levt med dessa karaktärer, hört dem och sett dem i mitt huvud. Det skulle vara svårt att plötsligt ersätta dem med skådespelare, oavsett hur fantastiska de är.
Känner du att pressen är större nu, när serien förmodligen kommer att ta slut innan du är klar med böckerna?
- Ja, det är verkligen sant. Men pressen har varit stor i ett dussin år nu. Det fanns en viss press redan från början. Min första bok släpptes 1996. Den andra kom inte förrän 1999. Många andra fantasy-författare släpper en bok om året. När vi kom in i år 1997, sedan 1998, började jag få de första frågorna: ”Var är din nästa bok? Jag läste den första och älskade den.” Den kom 1999 och jag kunde följa upp ganska snart med ”Svärdets makt” år 2000. Det lugnade dem ett tag. Sedan började jag skriva på den fjärde boken, och den tog betydligt längre tid av diverse anledningar. Det var då pressen verkligen började byggas upp och frågorna blev allt fler. Nu har efterfrågan växt till enorma proportioner. När jag släppte ”Drakarnas dans” (2011) tog det inte mer än en dag innan jag fick mail med frågan: ”När kan jag vänta mig nästa bok?” Det tar mig fem-sex år att skriva en bok som folk läser ut på en dag. Och de vill ha nästa direkt.
- Jag har en känsla av att även när sista boken kommer ut, så lär folk fråga mig om en fortsättning eller en prequel. Pressen kommer nog att finnas där för resten av mitt liv, på ett eller annat sätt.
Är det viktigt för dig att tv-serien följer din vision, att karaktärerna skapas så som du föreställde dig dem?
- Vid den här punkten, så… Serien är en serie och böckerna är böcker. Skillnaderna finns där, och de blir allt tydligare. Det kommer fortsätta. Men jag har vetat det länge. Det kallas ”fjärilseffekten”, en liten förändring leder till allt större förändringar. Redan i säsong ett kom det in små, små ändringar. Då förstod jag, eftersom jag visste vad som skulle hända i de kommande böckerna, att dessa ändringar skulle växa och till slut ha en stor inverkan på handlingen så som jag hade tänkt mig den. Det ser vi hända nu.
Blir du någonsin arg på saker de ändrar, eller är det lugnt?
- Jag kan inte vara arg. Serien är ju fantastisk som den är, ingen kunde önska sig en bättre adaptation. Den är mer trogen än någon annan filmatisering jag kan tänka mig. Kvaliteten är slående, vi har blivit Emmynominerade för Bästa drama i alla år. Även om vi inte har vunnit, men fantasy vinner aldrig. Våra skådespelare har nominerats, våra författare har nominerats, och ”Game of Thrones” är den populäraste tv-serien i världen. Man kan inte bli besviken på något sånt. I början visste vi inte ens om piloten skulle bli upplockad, eller om vi skulle få en andra säsong. Det blev en fenomenal framgång.
Har du kvar alla rättigheter eller får de göra vad de vill?
- Nej. De får göra som de vill. Jag har en röst. Jag får säga till om det är något jag inte gillar, eller be dem göra på ett annat sätt. Men i slutändan är det David (Benioff) och Dan (Weiss), seriens showrunners, som tar beslut. Hade jag velat bli showrunner så hade jag gjort upp ett helt annat avtal 2007. Jag kunde ha blivit showrunner, men i såna fall, hade det inte blivit några fler böcker, eftersom det vore ett heltidsjobb. Jag vet hur krävande det är att arbeta i tv. Jag kan inte göra två saker samtidigt, även om jag hade velat det såklart.
Är du inblandad i den sjätte säsongen?
- Nej. Jag måste skriva klart boken. Den där pressen, som sagt. Alla vill ha boken och jag är den ende som kan skriva den. Andra kan skriva manus till serien.
- Det är inte trevligt att öppna mailen och se sura kommentarer. Som med alla andra författare kan jag få 100 positiva mail, folk som berättar att de älskar böckerna och har fått sina liv förändrade - jag älskar dem. Men så kommer det ett mail som säger, ”Du suger. Du har förlorat ett fan. Jag hoppas att du dör snart.” Och ja, det är hemskt. Internet är giftigt. Ibland klagar de på något i serien, ibland handlar det om att böckerna är försenade. Jag har inte gjort någon forskning i det, men min uppfattning är att det är en generationsfråga. Yngre läsare har en känsla av berättigande, som min generation aldrig hade. Jag växte upp utan internet. Vi fick vänta på böcker, utan att veta när nästa skulle komma ut. Hade man tur kunde man fråga i bokhandeln, men jag köpte mina böcker ur ett ställ i godisbutiken. Jag fick vänta, under tiden fanns det annat att läsa. Jag förstår inte varför fansen är sådana nu, men de känner att de har rätt till böckerna, och att de borde få dem när det passar dem. Det är oftast de yngre läsarna.
Hur hanterar du sådana kommentarer?
- Ja, det är inte trevligt, men jag har fått dem i några år nu. Man får skaka av sig det bäst man kan. Alla föredrar väl att få rosor kastade efter sig framför rutten frukt. Men ska man bli författare, skådespelare, sångare eller något annat yrke där man står inför en publik, så kommer man ta stryk och få usla recensioner emellanåt. Man får bara vänja sig.
Följer du fansens reaktioner på nätet efter varje avsnitt?
- Jag läser recensioner. Jag läser inte alla bloggar, det finns oändligt många där ute med hundratals budskap. Men det är som när en ny bok kommer ut. Jag läser recensionerna från de stora tidningarna, och jag läser några bokbloggar för att se vad de säger.
Hur är det med alla teorier från inbitna fans?
- Jag undviker dem. Jag känner många av dessa fans, de mailar mig ibland, andra har funnits i tiotals år. Men man kan inte låta det påverka. Jag måste hålla mig till min plan för de kommande böckerna.
Vad planerar du att göra när du är färdig med böckerna? En lång semester?
- Troligen, ja. Men jag är författare. Jag vill aldrig gå i pension. Jag har andra böcker jag vill skriva, antologier jag vill bidra till och noveller som jag vill få ur mig. Det finns noveller som inte har något att göra med Westeros eller ”Sagan om is och eld”. Jag brukade ha en lång lista över idéer för berättelser. Jag kunde skriva ner en mening jag kom på, som ”dinosaurier i inbördeskriget”. Men på 70- och 80-talet, längesen nu, insåg jag att det fanns fler idéer på den där listan än vad jag någonsin skulle hinna med i mitt liv. Och listan har bara blivit längre med åren. Folk som inte skriver kan fråga mig: ”Var får du dina idéer ifrån?” Det är omöjligt att svara på, de bara dyker upp i mitt huvud. Det saknas aldrig idéer. Den svåra biten är att översätta dem till böcker eller manus. Jag får nya uppslag hela tiden, och vem vet. När jag är klar med den här bokserien kommer jag ta lite ledig, och sedan troligen börja på en ny bok eller en samling noveller. Troligtvis båda på en gång.
Är det fortfarande kul att skriva?
- Du vet… Jag vet inte om det någonsin var kul. Det är ett arbete. Jag gillar dagarna då jag skrivit en scen eller ett kapitel som jag verkligen är stolt över. Ibland håller det bara i sig i en dag, jag kan läsa om det dagen därpå och tycka att det var skräp. Men den verkliga kicken kommer när man är klar. Man har byggt katedralen, den står där och man känner stolthet. Man kan gå vidare. Jag har hittat på historier sedan jag var barn, det är en del av mig. Jag tänker inte på det som att det är kul, men det är vem jag är. Jag måste få ur mig mina berättelser.
Tror du att sju säsonger kommer räcka för serien?
- Nej, det gör jag inte. Jag har sagt det från första början. Jag tycker vi borde göra tio säsonger. Men jag tror att det blir sju. I tv:s verklighet betyder mina önskningar inte mycket. Skådespelarna har bara kontrakt på sju säsonger. Så efter sju säsonger måste vi omförhandla med alla, de kommer vilja ha otroliga lönehöjningar…
Eller så dödar du dem alla.
- Haha, ja! Nä, sju säsonger vore trevligt, om man kan få avsluta det med en film eller två. Kommer det hända? Jag vet inte. Just nu är det bara idéer. De skriver nu på säsong sex, och det är den sista som är beställd. Vi har inte ens en beställning på den sjunde säsongen än. Men förhoppningsvis kommer de att beställa säsong sju, och kanske säsong åtta, när den sjätte drar igång nästa april.
