Greengrass tar sig an Breivik i ”22 July”

Paul Greengrass tar oss tillbaka till juli 2011, då Anders Behring Breivik dödade 77 personer. Greengrass börjar med att visa hur Breivik förbereder dådet. Hans film inleder med explosionen i det norska regeringskvarteret och därefter får vi följa massakern på Utøya. Scenerna är naturligt filmade och kan vara svåra att se för vissa tittare, oavsett hur känslig man är. Breivik dödar den ena tonåringen efter den andra, medan de skriker och ber för sina liv. Det är obekväma scener, de är starka och de får oss att fullkomligt avsky Breivik.

Greengrass stil känns igen i den första delen av filmen. Här finns ingen tid för att hämta andan, inget utrymme för att leka kurragömma. Breivik tänker inte mycket, han är målmedveten. Han agerar. Andra regissörer skulle antagligen bygga spänning genom att låta oss följa barnen som gömmer sig och hoppas överleva. Men inte Greengrass. Han berättar inte historien om massakern, eller om Breivik. Han berättar om överlevarna.

 

 

- Den första delen är bara en påminnelse om vad som hände. Den andra delen handlar mer om konsekvenserna. Jag ville visa hur det som Breivik gjorde påverkade det norska samhället. Jag ville berätta om överlevarna, som behövde lära sig att leva igen och själva hitta svaret på frågan varför de fick överleva, berättar Greengrass för mig efter filmens premiär i Venedig.

Den viktigaste delen av historien börjar för regissören efter att Breivik greps. Greengrass valde att följa en familj. Deras två pojkar överlevde massakern, men en av dem sköts flera gånger och genomgår en komplicerad rehabilitering. Greengrass funkar själv bäst i actionscenerna, de melodramatiska är långsammare och har för många emotionella moment som inte passar regissörens stil. Han hoppar över de mest intressanta bitarna, som varför bröderna glider ifrån varandra. Är det för att den ena känner skuld för den andra? Eller är det traumat som inte låter dem återvända till hur de var förr?

 

 

Istället för att svara på frågorna fokuserar Greengrass på rättegången. Människor som bevittnade massakern får återvända till sina minnen, och konfrontera Breivik.

- Min rollfigur försökte göra sitt bästa för att inte gråta under rättegången, för att visa Breivik att han är starkare, och att trots vad Breivik gjorde så vann han inte. Det viktigaste för honom var att gå från en överlevare till en vinnare, berättar Jonas Strand Gravli, en av filmens unga skådespelare.

 

 

Och det är en förvandling som syns i filmen, och ger ett hoppfullt slut. Greengrass verkar övertygad om att trots de högerextrema krafter som vi möter på, kommer vi att överleva, enas och segra. Han säger att överlevarna var glada över att han valde att göra filmen, och till och med involverade i själva produktionen. Seda Witt, som spelar Lara, berättar för mig at hon själv blev kontaktad av den verkliga Lara som erbjöd henne rollen. Lara sa till Seda att de är lika, så det vore häftigt om hon ville spela henne och berätta hennes historia.

Filmskaparen och alla som upplevde tragedin har ett gemensamt mål: att berätta för oss att vi kommer överleva oavsett vad som händer, men att vi måste vara beredda på priset vi får betala om vi inte reagerar på dem som försöker sprida Breiviks ord och komma närmare hans ideologi. Filmen låter oss inte glömma vad som händer runt omkring oss. Den tvingar oss att konfrontera det, genom att konfrontera oss med Anders Breivik. Anders Danielsen Lie, känd från ”Oslo 31 augusti”, spelar honom som Djävulen själv. Han är otäck, han är ond, han är den som vi inte får glömma.