22 July 2018

Det känns jävligt olustigt att se masskjutningen på Utøya dramatiserad på film. När högerextremisten Anders Behring Breivik anländer till ön med väskorna fulla av vapen, som snart ska ta 69 unga liv, känner jag som skandinav att det träffar lite "too close to home". Breivik arbetar lugnt och metodiskt, när han avrättar unga människor som flyr i skräck och ber för sina liv.

Paul Greengrass står för manus och regi, och det är inte första gången han lockas till tungt material direkt från nyheterna. Han skildrade 11:e september-attackerna i "United 93" och Somalia-piraterna i Oscarsnominerade "Captain Phillips". Den handhållna kameran och det nästan dokumentära perspektivet har följt med till "22 July".

Bombdådet i Oslos regeringskvarter och massakern på Utøya inleder filmen med starka bilder. Därefter ska det snarare handla om några av de inblandade personerna, och hur Norge försöker läka ihop såren efter tragedin. Vi följer bland annat advokaten Geir Lippestad (Jon Øigarden), som Breivik väljer som sin försvarare. Inte det första eller sista kravet från en oförutsägbar galning, som försöker behålla kontrollen över sin rättegång. Vi får också titta in hos statsminister Jens Stoltenberg (Ola G. Furuseth) som plågas av att man inte agerade snabbare, tidigare och bättre.

De mest dramatiska händelserna sker tidigt i filmen. Sedan får man andas ut, men jag sitter ändå på helspänn varje gång Anders Danielsen Lie är i bild. Skådespelaren är ruggigt bra i rollen som Breivik, och det "hjälper" att den verkliga förlagan är en så pass otäck karaktär. Med iskallt lugn och ett hånfullt leende proklamerar han sig som en soldat i ett krig som bara har börjat. Gränsen mellan film och verklighet suddas ut någonstans i alla förhör med massmördaren. Man blir både fascinerad av Danielsen Lies rollprestation och riktigt äcklad av Breiviks ord, som likt allt annat i filmen ligger så nära verkligheten det går. Det är samtidigt smart av Greengrass att försöka göra monstret till en människa. Kanske för att vi ska bli mindre rädda för sådana som han.

Varje skurk behöver dock sin hjälte. Den riktiga huvudpersonen i filmen är tonårige Viljar (Jonas Strand Gravli), en av deltagarna på det politiska lägret på Utøya. Verklighetens Viljar blev skjuten fem gånger, och kämpade för sitt liv på operationsbordet. Därefter fick han lära sig att gå på nytt, men kommer för alltid att leva med fragment från en kula farligt nära hjärnbalken. "22 July" följer noga varje steg i hans rehabilitering, som varvas med återkommande mardrömmar. Viljar får på ett sätt svara för alla offren från 22 juli-attacken, och på ett symboliskt sätt representerar han också en hel nation som försöker hela och bli starkare.

Brittiske regissören Paul Greengrass vill vara respektfull när han skildrar tiden efter attacken och vårt grannlands lidande, med Åsne Seierstads bok "En av oss" som förlaga. Vi svenskar lär antagligen inte se den på samma sätt som den genomsnittlige, internationelle Netflix-tittaren. Men om man kopplar bort de emotionella minnen som väcks, och ser "22 July" enbart som en verklighetsbaserad dramathriller, är den inte en av Greengrass bästa. Den känns som en tv-film som pliktskyldigt återberättar ett händelseförlopp med flera inblandade, än en spelfilm med all den spänning, dramatik och känslor som en så pass stark historia borde väcka.

Jag hade exempelvis gärna sett mer av en konflikt hos Lippestad, djävulens advokat som nu blir en blek biroll, och scenerna med statsminister Stoltenberg tillför inte filmen mycket alls. Greengrass tassar runt de verkliga personerna och vågar inte ändra på något, ens för dramatisk effekt.

Jo, förresten. Han tvingar alla att prata knackig engelska, och jag kan inte förstå varför. "22 July" är inspelad i Norge och med norska skådespelare i alla roller, vilket borde sätta trovärdigheten på topp, om det inte vore för den "lilla" men väldigt störande detaljen. Onödigt, speciellt då filmen är gjord av Netflix som varit duktiga över att sprida icke-engelskpråkigt, lokalt innehåll världen över.

Handlar det om att locka fler tittare? Genom att göra filmen lite mer urvattnad, mainstream och lättillgänglig? Det känns något respektlöst mot de norrmän som äger den här historien. Och jag är övertygad om att det hade blivit en starkare film om Greengrass behöll originalspråket.

Man kan skylla på att det handlar om att skildra hjältemod, men en del av mig undrar varför såna här filmer görs. Behövs de verkligen? Vare sig det var avsikten eller inte, sker en exploatering av en verklig tragedi. Någons trauma blir någon annans fredagsunderhållning. Det är ytterligare en anledning till att "22 July" känns extra obehaglig. Speciellt för oss svenskar. "Too close to home", som sagt.