Hackern Hemsworth

Chris Hemsworth är under 2015 med i hela fyra filmer på blockbusternivå; thrillern "In the Heart of the Sea", Marvels "Avengers: Age of Ultron", äventyrskomedin "Vacation" och nu först ut, IT-thrillern "Blackhat". 

 

I denna Michael Mann-regisserade djupdykning i nutida cyberterrorism spelar Hemsworth en kriminell hacker som släpps ut från fängelset för att hjälpa FBI och Kina i jakten på en global hackerliga. MovieZine träffade den 31-årige australiensaren i Los Angeles, för ett samtal om filmen och dess högst aktuella ämne, i kölvattnet av bland annat hackningsskandalen mot Sony Pictures.

 

 

– Jag studerade ämnet på många olika sätt, och Michael Mann är därtill en av de mest detaljerade och väl förberedda regissörerna som finns. Jag genomgick tre månader av förberedelser, med lektioner i kodning och programmering, och jag instruerades killar som var så smarta man kan bli inom IT-området. Jag träffade även folk i Washington D.C., inom regeringens cybersäkerhetsområde, och tillbringade även tid i ett antal fängelser och talade med fångar där om olika brott och om hur de mådde. Jag frågade dem om hur fängelsetiden påverkat dem, vad som motiverar dem och om de ångrade något. Vi åkte till och med till ett stålverk i Chicago, för min karaktärs pappa hade arbetat på ett liknande ställe, och jag fick därmed en bild av de människor som han växte upp med. Så det blev omfattande research.  

 

 

– Nick består av en mängd saker. När vi först träffar honom får vi se en väldigt institutionaliserad version av honom. Han har blivit märkt av fängelsesystemet, och byggt upp känslomässiga väggar för att klara sig där inne. Michael Mann har ju arbetat inom brottsgenren i många år, och tillbringat tid med många som har suttit i fängelse. Han pratar fortfarande med många av dem. Så han vet hur han ska skildra fängelselivets påverkan, och de regler och lagar som präglar den världen. Dessutom hade Nick en väldigt tuff uppfostran, och en känslokall relation med sin far, som dog medan han satt i fängelse. Sedan har han levt med ångern över att inte ha lappat ihop den relationen. Hans mamma lämnade honom därtill när han var väldigt ung, och hans syster har han tappat kontakten med av olika anledningar. 

 

- Så det är en person som bär på mycket ilska och frustration, särskilt mot "systemet" - som han känner har svikit honom. Vi pratade med många arbetarklasskillar vid stålverket i Chicago, som uttryckte ett väldigt förakt inför folk med ekonomiskt säkra positioner, längre upp i samhällshierarkin. Nick dryper av den sortens frustration. Så han kommer ut från fängelset med den attityden, där vad som helst som är auktoritärt är en måltavla, och så plötsligt vill FBI anlita honom. Det medför en ambivalens och friktion mellan insikten om att det är hans biljett ut, och känslan av förakt inför överheter. Det var väldigt intressant för mig att gestalta. 

 

 

– Jag hade en väldigt bra relation med mina föräldrar när jag växte upp och har det även idag, så jag kan inte relatera till honom på det planet. Men strukturer, regler och förbud, sådant har aldrig passat mig. När jag var barn ville jag bli polis som vuxen, men min pappa sa till mig att jag aldrig någonsin skulle klara av det yrket på grund av alla regler som det innebär. Jag ifrågasatte allt, särskilt i high school. "Vad är poängen med det här?", "Varför gör vi det här?". Men jag tror att det ifrågasättandet har bidragit till att jag har tagit mig framåt på ett effektivt sätt, precis som Nick gör i filmen. Att han inte bara acceptera det som sker honom.

 

 

– Vi gick fram och tillbaka gällande hur mycket de två hade träffats, eller om de hade träffats överhuvudtaget, innan vi får se dem ihop i filmen. Under inspelningen lekte vi med tanken på olika versioner av deras relation. Och vi kom fram till att de hade träffats kort innan, och sett bilder av varandra. Michael visade mig poesi skriven av fångar, som beskrev vad de kände och vad de saknade, som ofta resulterade i en sorts djurisk passion. Så när Nick kommer ut från fängelset och inte har varit nära en kvinna på så länge, som utöver att vara vacker dessutom är så intelligent och en outsider som han själv, så uppstår ett omedelbart band mellan dem. Hon bryter ner hans väggar, och han visar henne en sårbarhet som ingen annan får se. Tang Wei ställde lika många frågor som Michael, med en rättframhet som kunde vara överraskande ibland (skratt). Hon har en härlig eldighet som det var häftigt att arbeta med.

 

 

 

– Han är mer förberedd än någon annan regissör jag vet, och med ett fokus och känsla för detaljer lika exakt som en laserstråle. Inget sker av en slump. Exakt allt är planerat. Både sofftyget och färgen på väggen är där av en anledning. Mitt i en scen, där han tyckte att rummet hade fel färg, valde han att avbryta inspelningen och måla om det. Tre timmar senare fortsatte inspelningen. Det är en noggrannhet som är fantastisk att se framför sig. Jag vet inte vad den grundar sig i hos honom, men det är nog delvis därför som hans filmer blir sådana tungviktare. Sedan var den långa förberedelseprocessen, med studerandet av min karaktär som fortsatte in på själva produktionen med ett kontinuerligt diskuterande, en påminnelse för mig om hur jag bäst förbereder mig för en roll. 

 

 

– Det undrar jag också (skratt). Och frågan är om det var en komplimang eller inte när han sa det. Kanske menar han att jag har starka åsikter om den kreativa processen, och ett behov av att få de åsikterna hörda. För det stämmer helt klart att jag har en åsikt om vad jag vill göra och hur jag vill att det ska gå till. Jag är inte den sortens skådespelare som helt blint sitter ner och tar order. Självklart hade jag hade all respekt i världen för Michaels roll och kunskap som regissör. Men det är bra att dyka upp med egna idéer, och att möta någon annan med ännu fler idéer, och sedan se vart det leder till. Och Michael var i sin tur väldigt öppen för mina frågor. Man vill liksom inte att en regissör bara ska rycka på axlarna när man ställer en fråga, utan få ett tydligt svar. Och jag tror att regissörer också efterfrågar åsikter av skådespelare. De styr förstås skeppet slutgiltigt, men man måste samtidigt ha en egen riktning som skådespelare.

 

 

– Nej, egentligen inte. Jag tillbringade mer tid med killarna som gjorde det på riktigt. Det fanns inte så värst mycket att titta på som skulle ha varit relevant för den här rollen och filmen. I alla fall inte som jag var medveten om.  

 

 

– Väldigt olika från fall till fall, men alla som jag träffade var väldigt tävlingsinriktade, på en tyst nivå. De kan vara introverta och tala försiktigt och nervöst, men bakom det finns hjärnor som ligger så långt före alla andras. Jag frågade dem varför de är hackers och de sa att mycket av det handlar om den adrenalinkick som de får av att lyckas knäcka en kod eller ett system. Det är en utmaning. Det är en tävling, nästan som en sport, för dem. Att sitta i timtal och försöker ta sig in i ett visst system, var helt klart ett genomgående drag bland dessa killar.

 

 

– Ja, jag brukar lägga rollerna bakom mig (skratt). Under tiden jag förbereder mig för rollen och under inspelningen, brukar jag fixera mig, men sedan tömmer jag ut den informationen för att pressa in nästa projekt och roll i huvudet. Men det var spännande, för jag hade väldigt begränsad kunskap om cybervärlden, så att tränas av de skickligaste i branschen var en stor lyx. Och jag har behållit en del av kunskapen, men skulle knappast kunna laga en trasig dator. 

 

 

– Ja, det var något som jag tog med mig, liksom att acceptera att vi alla lever i ett samhälle där det inte går att vara naiv gällande vår aktivitet på nätet, och om vad vi tror är säkert där. Om man lägger ut något online, där det påstås vara säkert, så behöver det inte alls vara det. Man ska förvara sina hemligheter i huvudet och inte på sin dator, antar jag. Förvisso har jag inte gjort mycket online som jag tror kan vara riskfyllt, men jag tänker mer på det hela nu.

 

 

"Blackhat" visas på bio just nu.