I Blu-rayaktuella "A Good Day To Die Hard" är Bruce Willis tillbaka som John McClane, en av de mest omtyckta filmhjältarna någonsin. I den femte filmen i serien hamnar han i skottlinjen i Moskva, där hans son Jack har lite trubbel med gangsters.
Men när det blir dags för de mest intensiva actionscenerna lämnar Willis över till sin "stunt double". Larry Rippenkroeger har jobbat med många av Hollywoods stora filmer i snart 20 år, och har på sistone hoppat in för Bruce Willis i flera filmer. MovieZine träffade honom under en pressdag i London.
Du är den som får Bruce Willis att framstå som en actionhjälte.
- Ja, precis. Bakom kulisserna är det jag som är John McClane.
Vi hade en omröstning i Sverige kring vem som var tidernas bäste actionhjälte. John McClane vann över killar som James Bond...
- Fantastiskt! Det är stort. Jag tycker att originalet "Die Hard" satte ribban för actionfilmer när den kom för 25 år sedan. Många strävar efter att nå upp till samma magi. Så det är välförtjänt.
Hur känns det för dig att få vara den del av det?
- Jag ville alltid vara stuntman när jag växte upp, jag har arbetat mig upp med större och större filmer, och nu får jag hoppa in för en stor actionstjärna. Att det är Bruce gör inte saken sämre. Det är en surrealistisk upplevelse ibland.
Du får alltså göra allt som är farligt, och han får credden för det.
- Så är det! Haha. Han får all uppmärksamhet. Så funkar jobbet som jag har valt. Ibland får jag nypa mig själv när jag är på en stor inspelning och ser hur mycket pengar de lägger ner på en enda dag. Jag har gjort det här i många år, men det är fortfarande otroligt att få vara med, och hänga med Bruce.
Vad är det galnaste som en filmskapare har bett dig göra?
- Det konstigaste jag fått göra var ironiskt nog inte för en storfilm, utan en musikvideo. De gav mig en Dukati-motocykel som jag skulle köra i öknen. Passageraren bakom mig hade en fallskärm, och ett litet plan skulle flyga över oss med en stege hängandes från vingen. Han kunde bara sakta ner till 160 km/h, och flög tre meter över oss. Tanken var att passageraren skulle ta tag i stegen och lyftas upp, högt upp tills han släppte och gled ner med hjälp av sin fallskärm. Att ha planet så där nära - de flyger ju ganska skakigt - och med propellern framför mig... Hade något gått snett så hade jag varit död. Det fanns ingen annan utväg. Det var ett sånt uppdrag som fick mig att fundera över vad jag sysslar med egentligen.
Det gick ju illa för dig en gång, vid inspelningen av "Die Hard 4.0". Vad hände?
- Vi hade filmat i en månad, och gjort diverse galna bilstunts. En natt skulle jag göra en riktigt enkel grej, att springa ned för en brandstege och hoppa ner på marken. Men något gick fel, och jag minns ingenting men jag föll 7-8 meter med huvudet före, rakt ner i marken. Jag skadade båda händerna, för jag försökte troligen ta emot med dem, och hela den högra ansiktshalvan var krossad. Jag hade många, många frakturer och låg inne på sjukhuset i en månad. Det gjorde den här "Die Hard"-filmen ännu mer speciell för mig. Dels 25-årsjubileet, dels min comeback, att få hoppa in för Bruce igen och helt slippa skador denna gång. Det blev en viktig film för mig.
Du blev aldrig avskräckt av den händelsen?
- Nej, jag ville komma tillbaka. Det intressanta är, även fast jag inte minns fallet så är det något undermedvetet som gör att jag har blivit rädd för höjder. Jag blev livrädd och nervös. Två år senare gjorde jag en film i New York, där stuntkoordinatorn ville att jag skulle stå på taket av ett hus, trettio meter ovanför marken med Wall Street rakt nedanför mig. Jag var livrädd, men det var bra terapi för mig. För varje omtagning blev det lite lättare. Sedan dess funkar det bra.
Hur mycket har du att säga till om hur scenerna ska utformas? Kommer du själv med förslag eller säger ifrån?
- Det händer, absolut. Ibland brainstormar de på inspelningen och man får ta ner dem på jorden igen. Man kanske får förklara vad scenen behöver för att de tänkta stuntsen ska kunna bli av och göras säkra, så inser de att tiden inte finns. Och andra gånger är det jag som får komma med förbättringar. Vi gjorde en film förra sommaren där en truck skulle backa ut och köra in i en parkerad bil. Jag föreslog att den snarare kraschar in i en mötande bil som inte hinner väja undan. Vi åkte dit en timme innan och tajmade allt, det blev perfekt. Det känns bra när man själv kan förbättra scener så där.
Du har också jobbat med en av sommarens storfilmer, "The Lone Ranger". Där finns ju å andra sidan inga bilar...
- Haha, nej. Men jag fick göra lite av varje. Jag är en av arbetarna som jobbar med att bygga järnvägen. Det kommer ett skenande tåg, jag antar att konduktören har blivit dödad, så vi är tvungna att kasta oss undan. Och det måste ske i absolut sista sekund för att se riktigt spännande ut. Det är rätt skrämmande när något så stort och tungt kommer emot en. Egentligen fanns det spår hela vägen men de suddar ut dem i datorn sen.
Finns det några stunts som du skulle vilja prova på, men inte har fått göra än?
- Det är en bra fråga... Det finns något vi kallar "kanonen", där man kör en bil och trycker på en knapp så att den välter. Vi gjorde det i "A Good Day to Die Hard", men jag skulle vilja göra det med ett riktigt stort fordon. Jag tror att vi satte världsrekord i den här filmen, i en scen, vi har den tyngsta lastbilen som någonsin har blivit "kanonerad". Jag skulle vilja göra det med något riktigt enormt.
Det finns skådespelare som Tom Cruise som gärna gör egna stunts. Uppmuntrar du sånt, eller vill du avråda dem?
- Många skådespelare vill göra sina egna stunts. Bruce är också väldigt fysisk av sig, oftast är det studion som inte vill att de ska göra något alls. Man vill helst hitta balansen, så att de får ha kul och utmana sig själva. Men skulle något hända dem så får man stänga ner hela filmen och det blir väldigt dyrt. Tom Cruise gör många av sina egna stunts. Han har en "stunt double" som repeterar allting innan, och skräddarsyr stuntsen så att Tom kan göra det på ett säkert sätt. Men det är tufft. Och en del skådespelare är så envisa och vill verkligen göra saker själva, tills de åker på för mycket stryk och ger upp.
Blir du någonsin misstagen för att vara Bruce?
- När vi är på inspelning och folk har fått höra att Bruce är i stan, så kan det hända. Det är kul, jag brukar vinka och le, och de blir uppspelta.
Är du själv arbetsskadad när du ser på actionfilmer?
- Både och. Att vara en stuntman kan skada mina filmupplevelser, jag försöker studera scenerna istället för att bara slappna av i två timmar. Men min fru och jag ser alla nya filmer, och jag letar ofta efter nya idéer. Jag gillar särskilt de stora actionfilmerna, som Bond-serien, de är så överdrivna.
Du har också nyligen jobbat med "Captain America 2".
- Ja, men de fick mig att skriva på sekretessavtal. Marvel är väldigt strikta kring det. Jag får tyvärr inte berätta något. En del filmer ger oss sidor av manuset, en del ger oss hela manuset om vi ska vara med länge. Medan andra är väldigt hemlighetsfulla, man får bara ta del av den lilla scenen man ska göra, och får inte ens kika in i studion bredvid. Så jag har ingen aning om vad nästa "Captain America" handlar om.
Kolla in featuretten med bl.a. Larry Rippenkroeger om några av filmens actionsekvenser:
"A Good Day to Die Hard" finns ute på Blu-ray och DVD från 26 juni.
