A Good Day to Die Hard 2013

John McClane har börjat få kalkonhud under hakan och ser i en del actionsekvenser ut som en stapplande gubbe. Detta faktum hindrar honom inte från att mycket effektivt massmörda ungefär tvåhundra ryska terrorister på ren rutin. Ja, det är ryssarna som är fienden i den femte "Die Hard"-filmen, som vecklar ut en oerhört tidsenlig och fräsch story om stulet vapenuran, Tjernobyl och elaka politiker. I en scen står CIA i begrepp att aktivera en drönarmissil, men man ångrar beslutet, som för att signalera till publiken att det här ska handla om gammal hederlig popcornaction, helt utan samtidsreferenser. Så, Tjernobyl och elaka kostymklädda ryssar med automatvapen alltså.

En semesterledig McClane färdas till Moskva för att försöka få kontakt med sin bångstyrige son som ska till att fängslas för mord, men allt är inte som det ser ut att vara. Ingen tror väl på fullaste allvar att avkomman till New Yorks mest legendariske polis har vuxit upp till att bli en simpel gangster? McClane senior och McClane junior har strax fullt upp med att knyckla bilplåt och peppra med automatvapen samtidigt som de jagas av skjutglada elakingar. Under denna process är det också meningen att de ska bonda och stryka ett streck över det faktum att fadern inte var närvarande under sonens uppväxt. Den tjurige Jack McClane envisas med att konsekvent kalla John vid förnamn istället för pappa, men inget läker känslomässiga sår och familjetrauman så bra som ett trettiotal eldstrider och en del halsbrytande stunts med exploderande fordon, så nog har man på känn att det kommer att komma ett "Dad!" innan filmen är slut. Att det kommer ett "Yippee-ki-yay" är väl numera lagstadgat, men precis som med de allra flesta repliker i "A Good Day to Die Hard" så är tajmingen så svag att effekten uteblir nästan helt.

Förresten, allt är precis vad det ser ut att vara: Dussinaction som ganska själlöst profiterar på en av världens mest kända actionfranchiser och som kippar efter syre som en strandad klumpfisk så fort det ska avhandlas dialogscener. Bruce Willis är liksom bara precis så pass närvarande som han behöver vara för att kunna hämta in lönechecken efteråt. Hans sneda leende och kisande ögon får ytterst få roliga eller ens snärtiga repliker att samsas med. "Herregud!" är det vanligaste tillropet, tillsammans med "Jag har semester, för fan!"

Vid något tillfälle filosoferar far och son om huruvida John McClane aktivt uppsöker trubbel eller om det snarare är så att konflikthärdarna, terroristplanerna och gangsterarméerna alltid hittar honom, helt opåkallat. "Efter alla dessa år frågar jag mig själv fortfarande den frågan", grymtar John McClane. "Taskig självinsikt" tänker alla vi andra, "han kastar sig ju in i dödliga situationer så fort han får chansen."

Och så länge resultatet blir lika underhållande som det blev i de första "Die Hard"-filmerna är det inget fel med det. Men det där var ett tag sedan nu, och "A Good Day to Die Hard" har bara Bruce Willis fysiska kropp (som alltså nu snart är sextio år gammal) och explosionerna gemensamt med de filmer från åttio- och nittiotalet. De hade vett nog att inse att actionscenerna bör serveras tillsammans med andra kvaliteter - kanske fungerande humor, riktiga karaktärer, utan kompromisslös girighet - för att fungera.