Stockholm och Strandvägen i oktobersol. En trappa upp i biblioteket på hotell Diplomat sitter Tora Hallström i färgglad stickad tröja och jeans och har precis hunnit få lite lunch. Lasse Hallström dyker in några minuter senare, hejar och slår sig ner i soffan.
De har nyligen anlänt till Sverige lagom inför premiären på ”Hilma”. Lena är på ingång under eftermiddagen. Det dröjde nästan sex år från att Lasse Hallström fick idén till att filmen stod klar och det är en riktig familjeaffär. Tora Hallström, 27, spelar huvudrollen och Hilma som ung medan Lena Olin gestaltar den åldrande konstnären.
Har det inte varit tufft ibland att jobba så tajt när man känner varandra? Båda skakar på huvudet.
- Pappa är alltid uppriktig mot mig. Han är inte sträng men har väldigt hög standard vilket jag tycker är jätteskönt, för då vet jag att han talar uppriktigt när det är bra eller dåligt och att han säger det, säger Tora Hallström.
Kommer man närmare varandra?
- Absolut, för nu förstår jag vad de sysslar med på ett annat sätt. Det är lättare när man talar samma språk när man pratar om känslor eller om vad som helst i livet. Det känns som om vi kan relatera till varandra bättre nu.
Lasse Hallström håller med.
– Det har gått bra, men när vi jobbade med manuset kunde jag bli lite sårad av kommentarer på manus, men det är väl det enda, skämtar han:
– Annars har det varit underbart och jag tycker hon är fantastisk. Jag visste att hon skulle vara bra men inte att så lysande som hon är. Hon är känslomässigt närvarande i varje ögonblick och jag är jättestolt. När hon till exempel sitter och ser på den tomma tavlan i filmen, då tycker jag man ser tydligt att hon föreställer sig saker på duken.
Trots att Tora Hallström ofta fick följa med på filminspelningar som barn var det inte alls självklart att hon skulle följa i föräldrarnas fotspår. Hon har en bachelor-examen i ekonomi från Princeton University och har arbetat på Goldman Sachs i New York. Hon har haft mindre roller i ”Hachiko – En vän för livet” och ”Safe Haven”, men rollen som Hilma är hennes första riktigt stora skådespelardebut. Här avbryter Lasse Hallström mig.
– Du gjorde faktiskt huvudrollen i en pjäs i skolan när du var 13 år, det måste du ta med.
Tora skrattar. Under hela intervjun märks kärleken och värmen mellan far och dotter och tydligt, stundtals talar de i munnen på varandra. Men tillbaka till filmen, hur var det att göra skådespelardebut i ”Hilma”?
– Det kändes väldigt rätt som att jag har hittat det jag verkligen vill göra. Det var jättekul eftersom jag inte hade sysslat med det sedan skolan och att hitta en karriär där man verkligen vill gå till jobbet. Jag var väldigt blyg när jag var liten men gillade att uppträda och då var jag inte alls blyg, det var någonting jag fann glädje i och då kände jag mig väldigt mycket som mig själv. Nu har jag hittat tillbaka till det.
Men du var med på olika sets när du var liten?
Tora: Absolut, det var det bästa jag visste.
Lasse: Hon brukade sitta bredvid mig och spana in monitorn.
Tora: Jag kommer ihåg första gången jag var med på en filminspelning och blev så besviken för jag trodde pappa skulle hålla i kameran och sedan fick han inte ens göra det utan stod i bakgrunden och fick inte bestämma någonting, ha ha ha.
Kunde du känna igen dig i Hilma?
– Jag kan relatera till det nästan maniska, att hon blev väldigt glad ena stunden men också kunde vara väldigt låg plötsligt, för så känner jag mig ofta. Hon hade mycket manlig energi och talade om manlig respektive kvinnlig energi och hur de energierna kom ihop sig. Jag kan känna att jag har mycket manlig energi ibland som man inte riktigt vet vad man ska göra av. Men Hilma är den perfekta karaktären, hon klädde sig till exempel ofta mer manligt än vad än kvinna förväntades göra på den tiden, det var kul att spela en sådan person, säger Tora Hallström och tillägger:
– Det var något hos henne som jag klickade direkt med. Jag hade aldrig svårt att leva mig in i de situationer hon fick hantera, dels för att det var så fint skrivet, men också för att jag kände direkt att jag förstår henne, jag förstår de svårigheter hon gick igenom och jag förstår hennes glädje och hennes hopp.
Hilma af Klint (1862–1944) var målare, teosof och en pionjär inom abstrakt konst som menade att hon fick sin inspiration från andevärlden och målade av det osynliga. Hennes konst är fylld av bokstäver, symboler och ord. För fyra år sedan väckte en utställning med hennes konstverk på Guggenheim i New York stor uppmärksamhet världen över.
Något år tidigare hade Lasse Hallström, fått upp ögonen för den svenska konstnären.
– Det var genom Lena som flög hem till USA och hade sett en film som hette "Personal Shopper" på flyget, där Hilma af Klints karaktär och målningar figurerade. Det hon berättade lät så intressant att jag ville veta mer. Jag hade precis gjort research om ufo:s inför en film och i det ämnet fanns det mycket som gjorde att jag öppnade mina sinnen för andliga ting. När jag fick höra talas om att Hilma af Klint var ett medium och målade med hjälp av andar blev jag fascinerad. Jag blev besatt av att göra film en om henne.
Men det skulle ta tid innan det kunde bli verklighet. Lasse Hallström är en av våra största internationella filmregissörer genom tiderna och har gjort filmer som ”Mitt liv som hund”, Oscarsbelönade ”Ciderhusreglerna” och ”Gilbert Grape”.
Trots den långa karriären – inte minst inom svensk filmindustri – var intresset svalt och varken Svenska filminstitutet eller Nordisk film vågade satsa.
– Jag har jobbat på SF Studios länge och gjort många filmer, så jag tog nästan för givet att de skulle välkomna en hemvändande svensk som gör film om ett svenskt nationalhelgon, men nej. Det fanns ingen riktig entusiasm. Jag tror att man var osäker och det gick dåligt för svensk film i allmänhet då så det var ekonomiskt riskfyllt. Det var också precis under me too-rörelsen och en gubbe skulle inte göra en film om en kvinna. Det var en blandning av olika uppförsbackar. Men Viaplay ville satsa och göra det på engelska, så det slutade lyckligt.
Vad tror du lockar folk att se "Hilma"?
– Jag hoppas att folk ska dras till det andliga, att leka med tanken om att det finns en andra sida och att vi alla har någonting gemensamt, kanske en gemensam kraft. Jag tror att publiken i allmänhet är nyfiken på ett sätt som den kanske inte var tidigare. När jag var i Toras ålder var allt väldigt förnuftsdrivet och tanken på att medier faktiskt skulle kunna kontakta de döda var bara gapskratt. Det var det för mig också till för fyra–fem år sedan, jag tyckte det var en jättelöjlig tanke då, men jag är helomvänd nu.
Inför filmatiseringen tog man hjälp av ett medium som filmteamet träffade flera gånger. Vid ett tillfälle var Tora och hennes engelskspråkiga skådespelarkollegor med.
– Genom mediumet berättade Hilma en massa roliga saker, hon hade en väldig humor. Hon pratade om kvinnorna som ingick i gruppen på den tiden, vi talade om hur de hade relationer mellan varandra och det var en massa avundsjuka. Jag frågade vilka som hade en relation och då började Hilma skratta och sade ”jag trodde aldrig jag skulle prata så mycket om sex under ett sådant här samtal”.
Hilma af Klint som person fortsätter att fascinera och känns tidvis modern i sina relationer och sätt att se på världen. Jag frågar varför det tagit så lång tid för en bredare allmänhet att höra talas om henne och om hon blivit undanskuffad.
– På hennes tid var det nog för att hon var kvinna och det hon målade var väldigt annorlunda så man förstod inte henne, det fanns liksom inte plats för den kategorin eller genre hon skapade, en helt egen. Men det är konstigt att det tagit så lång tid, säger Tora Hallström.
Lasse Hallström, 76, har arbetat med film i över 50 år och ”Hilma” blir någonstans hans 25:e i ordningen. Men han har aldrig funderat på att sluta och gå i pension. Redan nu finns planer på ett nytt projekt.
– Nej, jag har inte råd att lägga av, men framför allt tycker jag det är så jädra roligt att göra film, hitta på och skapa, jag älskar allt kring det. Nu funderar jag på en ny historia, jag har inte börjat skriva på den än, men hoppas kunna skriva på en liten film i vår som inte kostar alltför mycket att göra. Så det är definitivt saker på gång.
Du har jobbat med flera stora skådisar, har du kontakt med dem idag?
– Inte så många, Richard Gere, Johnny Depp och Helen Mirren har jag kontakt med och Ewan Mc Gregor och Dennis Quaid. Men alla jobbar på nya filmprojekt och går vidare till nästa filmfamilj och bor man inte på samma ställe så hörs man inte lika ofta. Det blir mer att man håller kontakten med fotografer, designers och personer i filmteamen.
Vad gör ni när ni är lediga?
Tora: Jag går genom olika faser, just nu har jag börjat skriva musik och så löser jag mycket korsord, jag brukar lösa korsordet i New York Times. Och spelar mycket golf på somrarna. Sedan går jag improv-klasser för att fortsätta skådespelarkarriären. Det skulle vara svårt nu att gå tillbaka till något som man inte alls gillar lika mycket efter att ha gjort något man blir så lycklig över.
Lasse: Det är väl att göra kom-ihåg-listor. Det är alltid något som är eftersatt, man ska flytta på möbler, ut och handla, gå ut med hundarna, nu försöker jag svara uppriktigt här, ha ha ha.
”Hilma” har biopremiär idag, 19 oktober, och läggs ut på Viaplay i mitten av november. Lasse Hallström ser fram emot vad publiken kommer att tycka.
– Jag gapar över ganska mycket i den här filmen, eftersom det är en lång period som täcker hela hennes liv. Det har varit lite mer djärvt att göra än vad jag har gjort tidigare, till exempel när det gäller klippning och att få ihop det till en film. Det var en utmaning.
- Men det har varit underbart att ha min familj framför kameran och att jag äntligen har fått skriva igen. Jag har inte skrivit ordentligt sedan ”Mitt liv som hund” utan reparerat andra människors manus. Jag känner mig tillfredsställd på ett kreativt plan och vill fortsätta med fler jätteprojekt som det här, säger Lasse Hallström.
Ninna Bengtsson
