Möt Francis Lee, mannen bakom höstens kärleksfilm "God's Own Country"

Den är förmodligen den mest omtalade gayromansen på film sedan ”Brokeback Mountain” förde samman Jake Gyllenhaal och Heath Ledger.

 

"God's Own Country" är en finstämd berättelse om känslor som växer fram bland bondgårdar i Yorkshire. För långfilmsdebuterande regissören Francis Lee är det en personlig historia filmad i hans hemmatrakter. Independentfilmen har blivit en av årets största biosuccéer hemma i England, och fått strålande respons världen över.

Förra helgen tog Francis Lee emot pris för Bästa regi på Stockholms filmfestival, och nu ska kärleksfilmen upp på biodukar över hela Sverige. Vi träffade honom för att höra mer om var inspirationen kom ifrån.

- Det var landskapet, faktiskt. Jag växte upp precis där, i Pennine Hills, West Yorkshire i norra England. Jag bor där än idag och min far är bonde. Jag ville utforska hur miljön påverkade mig vem jag hade blivit, fysiskt och emotionellt. På ett sätt är det befriande, vilt och kreativt, å andra sidan begränsande, isolerat och brutalt. För mig handlade det om att bearbeta det. Det var startskottet. Det kändes naturligt att spela in min första långfilm där.

Du har verkligen lyckats att fånga den miljön. Där finns också en kärlekshistoria som påminner om ”Brokeback Mountain”. Var det svårt att göra den här filmen i just den miljön?

- Nej, du vet, det är mitt samhälle och där jag bor. Där jag är ifrån. Jag har aldrig haft några problem med min sexualitet. Ingen brydde sig. Innehållet i filmen var aldrig ett problem. Det är först på sistone som journalister har frågat mig, hur realistiskt är det att dessa två män skulle ha ett förhållande i den här arbetasklassmiljön? Familjen i filmen är kanske inte medelklass och världsvana, de sitter inte och diskuterar den här relationen. Men de skulle inte stöta bort någon. Det här är människor som mycket hellre intresserar sig för hur du är som person, och om du jobbar bra, och är trevlig att umgås med, snarare än vem du blir kär i.

Det är trevligt att höra. Man kunde kanske förväntat sig en film med mer homofobi och motgångar, istället gör du något upplyftande.

- Jag försöker bara vara sann. Så är den här platsen och människorna som bor där, men även de här karaktärerna. Det här är nog inte killar som sitter och snackar känslor med varann. Men filmen handlar för mig inte om svårigheterna med sexualitet, snarare om svårigheterna med känslor. Det handlar om att vara öppen för att älska och bli älskad. Återigen, det är en väldigt personlig film så det var något av det svåraste jag gjort.

Du har besökt en del filmfestivaler innan Stockholm, hur har filmen tagits emot?

- Vi hade vår premiär i Sundance i början av året, och har sedan varit till Berlinale och några andra platser. Mottagandet har varit otroligt. Inte bara bland kritiker, men även hos publiken. Det bästa är när någon har sett filmen och söker upp mig efteråt eller skickar ett mail, och berättar om sin personliga erfarenhet och hur filmen berörde dem. Det kan handla om relationen mellan de två karaktärerna, eller relationen mellan huvudpersonen och hans far, eller den här miljön… Det är fantastiskt hur olika folk tar emot filmen. Alla har varit väldigt öppna och förstår den.

 

 

- Jag blev förvånad när vi hade premiär i USA, och flera journalister ville fråga om - i deras egna ord - de ”explicita” sexscenerna och nakenscenerna. Jag tyckte inte sexscenerna är så farliga, egentligen. Det finns inte heller så mycket nakenhet, och det som finns är där av en anledning. Det är viktiga scener för att vi ska förstå karaktären. Så jo, det överraskade mig.

De är väl inte så vana vid nakenhet på film.

- Men de har ju ”Game of Thrones”! Jag har sett mer kuk, bröst, fitta och halshuggningar i ”Game of Thrones” än vad som någonsin är med i ”God’s Own Country”, skrattar han.

Filmen sålde visst fler biljetter än ”Dunkirk” på de lokala biograferna i Yorkshire. Har du fått stor hjälp vid inspelningen?

- Jag fick enormt mycket hjälp och stöd, särskilt från bondesamhället. Mannen vars gård vi spelade in på var otroligt hjälpsam. Det var den mest hektiska tiden på året, då säkert tusen lamm skulle föda samtidigt som vi filmade. Alla tyckte det var spännande att en långfilm spelades in där.

"God's Own Country" är din första långfilm. Hur länge har du burit på den här drömmen?

- Jag visste att jag alltid ville skriva, men jag kände mig aldrig självsäker nog för att göra det. Jag var aldrig bekväm som skådespelare. Jag visste inte om jag var bra på det, men jag har haft tur och fått jobb. Däremot älskade jag foto. Jag gillar att se världen genom en kameralins och berätta historier med bilder. När jag kom till en viss ålder tänkte jag ”fuck it”, det är nu eller aldrig. Jag gav upp skådespeleriet, skaffade mig ett riktigt jobb för att kunna tjäna pengar och göra film, och jag skrev ”God’s Own Country”. Ingen bad mig att skriva den, jag hade ingen aning om hur man finansierar film, men jag kände behovet att skriva den.

Och den blev fantastisk.

- Tack. Jag har upptäckt att göra film kräver mycket tid och uppoffring. Så det måste vara något man verkligen brinner för. Jag lade ner så mycket av mig själv i filmen, och fick lov att utforska mig själv på sätt och vis genom filmen.

Vad är det viktigaste du har lärt dig?

- Två saker: berätta alltid sanningen. Det måste man vara stenhård med, för om man inte är sann och ärlig så blir det väldigt uppenbart för alla. Med ”sanningen” menar jag känslorna man skildrar, karaktärerna, situationen och världen. Det andra är: se till att jobba med folk som förstår och vill göra samma film som du. Dina medarbetare måste vara på samma våglängd.

 

 

Vi pratar vidare om Francis Lees tre kortfilmer som han spelade in innan ”God’s Own Country”. Lee tror starkt på att hitta historier som känns personliga.

- Det finns olika slags filmskapare. Som jag ser det är det en stor skillnad mellan en regissör och en filmskapare. En regissör är en begåvad person som kan arbeta på många olika projekt, filma andras manus och utforska andras världar. Jag är en filmskapare, som bearbetar mina personliga teman och utforskar mig själv.

Jag har aldrig tänkt på det så.

- Det blir väldigt olika filmer, beroende på vem som gör dem och vilket perspektiv de har.

Har du en favoritscen i ”God’s Own Country”?

- Ja… (skratt) Vet inte om du minns scenen… Det är när Johnnys pappa har fått sin andra stroke och hamnar på sjukhus. Det gör att Gheorghe och Johnny hamnar på bondgården ensamma. Johnny kommer in en kväll efter jobbet där Gheorghe har lagat mat. Han har lagat pasta men det smakar inte särskilt gott, för han har inte saltat tillräckligt. Så Gheorghe saltar Johnnys pasta åt honom. De sitter där i tystnad, och inte ett ord sägs, men det fångar deras relation för mig på ett sätt jag älskar. Särskilt när man följt Johnnys resa från början och ser vem han har blivit vid den punkten. Det finns så många lager där, både Josh och Alec gör så fina prestationer där.

Hur hittade du skådespelarna?

- Jag jobbade med en castingregissör i London. Jag såg en bild på Josh O’Connor och blev förälskad då han hade söta, utstående öron. Han kunde inte träffa mig, men han skickade ett band där han provfilmade några scener. För det första blev jag övertygad om att han kom från norra England, för hans accent var en fullträff. För det andra gjorde han en otroligt emotionell, tillbakadragen scen, vilket imponerade på mig enormt. Han förstod karaktären direkt. När vi träffades några veckor senare blev jag chockad. Han är raka motsatsen till Johnny! Varm, superrolig och emotionellt öppen. Han är en ”posh” grabb, en medelklasskille från södra England som aldrig satt sin fot på en bondgård. Men snabbt insåg jag att han kan förvandla sig till vem som helst, och det gör det så spännande att hitta en karaktär tillsammans.

 

 

- Vad gäller Alec Secareanu jobbade jag med en castingregissör i Bukarest. De skickade över flera band med skådespelare, och Alecs band stack ut. Gheorghe är en svår karaktär att träffa rätt med. Han är omhändertagande, men han är ingen mes. Han sätter gränser och är stark i sig själv. Alec provfilmade en scen där man såg hans inre värme. Jag åkte till Bukarest och träffade honom. Även han är väldigt annorlunda mot karaktären. Alec är en stadskille som gillar cappuccino, sneakers och tv-spel. Det var underbart att även han är en transformativ skådespelare.

Det låter som att du har en tydlig bild av dina karaktärer när du skriver film. Hur mycket utrymme finns det för skådespelarna att påverka dem själva?

- En riktigt intressant fråga. Vad gäller det fysiska utseendet är jag ganska öppen. Med skådespelarna utgick vi från manuset som en bibel. Jag brukar be mina skådespelare läsa genom manuset och skriva ner alla fakta. Allt påtagligt, som hur gammal karaktären är och så vidare. Därefter jobbar vi oss bakåt. Jag jobbade i tre månader med varje skådespelare för at bygga dessa karaktärer. Vi kände till fakta, och vi behövde upptäcka vilka de har varit innan vi träffar dem på vita duken. Från födelse via relationer, familj, skolan, intressen, hur klär de sig, vad gillar de att äta? Den biten blir en väldigt kreativ process för skådespelarna. Jag har en viss aning av hur de har blivit som de är, men om en skådespelare har en annan uppfattning är jag öppen för deras idé. Men i övrigt avvek vi aldrig från manus, jag är inget fan av improvisation. Manuset var väldigt detaljerat, varje beröring, varje blick och varje ljud stod med.

Du gick aldrig i filmskola. Hur lärde du dig allt kring hur man gör film?

- Instinkt, först och främst. Jag går på känsla. Jag har sett mycket film och studerat dem. Tänkt mycket. Hade jag gått i filmskola, hade jag förmodligen inte gjort film på samma sätt. Jag har fått fundera ut vad som är det bästa sättet att få fram varje scen så som jag vill ha dem.