I helgen har ”Efterskalv” biopremiär. I filmen möter vi John (spelad av Ulrik Munther), en ung kille som kommer hem till ett ovälkomnande samhälle efter ett fängelsestraff. Bakom kameran står långfilmsdebuterande Magnus von Horn, som redan har hyllats på filmfestivalen i Cannes. Men resan började för många år sen…
Vad fick dig intresserad av film?
- När jag var liten provade jag på ganska många olika saker inom konst och olika uttrycksformer. Men film och jag fastnade för varandra. I tonåren fick jag möjligheten att åka på filmläget och prova på att göra film hemma. Jag bestämde mig redan då för att jag ville bli filmregissör.
Vilka filmer och regissörer påverkade dig mest?
- Två filmer som min pappa gav mig när jag var fjorton gjorde stort intryck på mig. De var ”A Clockwork Orange” och ”Straw Dogs”. Jag var fascinerad av skräck och våldsamma filmer, så min pappa sa ”se de här filmerna för det är iallafall kvalitet”. De är fortfarande två av mina favoritfilmer, och de färgade min syn på film. Efter det upptäckte jag andra regissörer som Haneke och Dardenne…
Magnus von Horn valde att läsa Natur på gymnasiet då media ”kändes så flummigt då”. Det mesta han lärde sig om film, lärde han sig från att själv göra film. Han pluggade också filmvetenskap i ett år innan han tog sitt första jobb i branschen.
- Jag åkte till Stockholm och började jobba på Sonet Film, först inom distribution och därefter som el-assistent på en film som hette ”Rancid”. Sedan blev jag kamera-ass i Trollhättan, det tyckte jag var skitkul. Jag träffade en finsk gaffer som hette Manu, han sa: ”Om du vill göra film så måste du sluta med det här filmarbetandet. Nu.” För det är ett ganska bekvämt liv annars, men han sa att jag måste söka till en filmskola. Så då gjorde jag det.
- Att välja rätt filmskola var viktigt för mig. I Sverige är det sex personer som kommer in på regilinjen, och jag ville ändå åka någon annanstans och träffa en ny kultur.
Så hamnade du i Polen.
- Jag hade hört att det var en jättebra skola. Men för mig var det en utmaning, jag hade aldrig varit i Polen och deras hemsida var ett enigma. Jag såg det som ett äventyr. Plugga i fem år, jag var tvungen att lära mig polska och bo i en stad jag inte hade hört någonting om. Det blev sex år med att lära sig språket. Språkåret var skitroligt.
Filmskolan i Lodz lockar elever från hela världen. Här har filmskapare som Andrzej Wajda, Krzysztof Kieslowski, Roman Polanski och Jerzy Skolimowski utbildat sig, och inte minst filmfotografen Hoyte van Hoytema. Magnus flyttade till Lodz år 2004.
- Det var några av de bästa åren i mitt liv. Men också svårt, man fick jobba som fan. Det var otroligt fokuserat men också väldigt kul. Den skolan är väldigt annorlunda än något jag har upplevt tidigare. Mycket hårdare och inte inlindat i fina ord. En ganska känslomässig upplevelse. Man får liksom inte gömma sig bakom en fasad av välvilja och fejklugn, utan hellre visa sitt kaos inom sig och låta det komma ut. Om man ska berätta historier som är viktiga för en, då måste man uttrycka det. Även om det sitter djupt i en. Det lärde jag mig på den skolan.
Hur går utbildningen till, vad gör man i fem år?
- Det är bara att göra film. Det finns ingen kurslitteratur på fem år, vilket passar mig perfekt. Bara praktisk utbildning. Det jag tycker är bra är att väljer du regi så regisserar du. Väljer du manus så skriver du manus. Det handlar inte om att hitta vad som passar dig. Det finns heller inga påtvingade samarbeten så som det kan vara på andra skolor. Det är ingen demokratisk skola, men film tycker jag inte heller är demokratiskt. Man får göra spelfilm, kortfilm, dokumentärfilm och även filmad teater. Det är stort i Polen.
När lärde du dig skriva manus?
- När jag gick där fanns det ingen manuslinje så de flesta regissörer skrev själva sina egna manus. Det är en skola som är otroligt fokuserad på historieberättande, Jag gillar att skriva. För mig är skrivandeprocessen en del av regin, de går in i varandra. Skrivandet är det man sitter mest med. Om ”Efterskalv” tog fem år att göra så var 3,5 år manusarbetet.
Hade du några olika alternativ för din första långfilm?
- Nej, det fanns bara denna. Jag har inte en massa idéer, jag är nöjd om jag har en idé. Jag har gjort kortfilmer, och om jag ser tillbaks så har temat i ”Efterskalv” funnits med mig sedan en kortfilm jag gjorde när jag var 17. Men då var det ganska omedvetet. Under tredje året på skolan började jag göra film om unga mördare. Det är fascinerande, vad är det som skiljer en sådan person från mig? Kan jag relatera? Att närma sig något man är rädd för är något som fascinerar och skrämmer mig. Det är något jag kommer återvända till i fler filmer.
Vad var det i kortfilmen du gjorde som påminner om ”Efterskalv”?
- Där fanns någon analys i ondska. Men också kameraarbetet, långa tagningar... Då var det mycket effektsökande för mig. Långa tagningar som plötsligt avbryts, ett överraskande tempobyte. Och så en fascination för tråkiga landskap som har något vackert i sig. Ett dassgrått svenskt landskap, höst och leriga vägar. Det finns också i ”Efterskalv”. Jag vet inte varför det sitter kvar.
När började du skriva på ”Efterskalv”?
- Sista året på utbildningen. Det fanns ett program, ”Utveckla din första långfilm” dit jag skickade in en synopsis. Folk från vår skola och från skolor i Paris och i London fick gå workshops som förbereder en för marknaden. Vår skola hade inget sånt, där handlar det bara om det konstnärliga. Så helt enkelt en workshop om hur man får en film gjord. Då skrev jag en kort synopsis för ”Efterskalv” som såg rätt annorlunda ut, men kärnan var densamma. I och med den workshopen fick jag och min producent åka till Berlinare och Cannes, pitcha in idén och utveckla vårt manus.
- Där tappade vi bort oss i den processen. Att skriva långfilmsmanus tog lång tid. Vi hade skapat intresse på marknaden men efter två-tre år visste jag inte vad manuset handlade om. Väldigt många intelligenta människor hade tyckt och hjälpt till, så jag tappade bort mig själv. Så vi slutade med workshops, jag gick tillbaka till min första lärare på skolan som också är min script doctor. Vi satte oss ner och jobbade med historien.
- Det var en slags fortsättning på en kortfilm jag hade gjort tidigare. En film jag gjorde på tredje året som hette ”Echo”. Den handlar om en rekonstruktion där två unga killar tvingas berätta för en polis om hur de mördade en tjej. Min avgångsfilm ”Utan snö” gjordes i Sverige och var inspirerad av skotten i Rödeby. Det handlade också om vad som leder fram till en tragisk händelse. Sen blev det då ”Efterskalv” som handlar om efter ett mord, efter ett fängelsestraff är avtjänat.
Hade du träffat killar som John i filmen?
- Nej. Men det var inget jag var ute efter. Jag behövde inte göra en film baserad på fakta eller representera en sanning. Så länge det är sant för mig. Vad hade krävts för att jag skulle mörda någon när jag var femton? Det finns nog inom alla oss.
Vilka utmaningar dök upp när manuset var klart?
- Finansieringen var en jätteutmaning. Vi sökte till Svenska Filminstitutet och blev nekade två gånger innan vi fick ja en tredje gång. Manuset utvecklas ju och blir bättre. Det handlar också om att träffa rätt människor som ser potential i manuset. De första pengarna vi fick var från Frankrike. Det var då som Film i Väst gick in, Svenska Flminstitutet och även polska filminstitutet. Så filmen är en svensk-polsk-fransk samproduktion. Det blir både mer komplikationer ju mer länder du drar in, men också mer möjligheter.
- Det enda som gick enkelt i den här produktionen var klippningen. Allt annat var så komplicerat det kan bli. Ganska tidigt hade vi en full cast, alla var rollsatta. Jag ville att alla unga skådespelare skulle vara amatörer från landsbygden. De skulle vara duktiga men inte veta om att de var duktiga. Han som fick huvudrollen hoppade av för att han ville inte missa älgjakten på hösten. Det var viktigt för honom. Jag försökte övertala honom på alla sätt men det gick inte. Sen hittade vi en annan skådespelare som hoppade av två veckor innan inspelningen. Då fick vi flytta hela inspelningen sex månader. Att göra en sån sak är ganska dramatiskt. Man förlorar en massa pengar, produktionsbolag går nästan i konkurs.
- En dag såg vi Ulrik på tv. Han var egentligen jättelångt ifrån min idé av var den här skådespelaren skulle komma ifrån. Men han hade ett intressant ansikte, och när jag provspelade mot honom blev jag väldigt imponerad. Jag är jätteglad nu att de andra två hoppade av. Ulrik passar i den rollen.
Hur går man tillväga för att söka pengar från filminstitutet?
- Först måste du ha en svensk producent för att söka pengar i Sverige. Sen beror det på om man söker pengar för utveckling eller produktionsstöd. I början är det för utveckling, och då vill de ha ett treatment. Man får skicka in dokument för att beskriva projektet. Sen träffar du dem, du kan pitcha för dem och så bestämmer de vad de tycker. Vi hade ett jättebra möte, men sen fick vi avslag. Jag höll inte alls med om vad den här personen skrev. Man får välja vilken konsulent man ska vända sig till, så det är viktigt att bilda sig en uppfattning av vilken konsulent som det här projektet passar för. Till slut träffade jag en konsulent som förstod projektet och fick en känslomässig koppling till det.
- Jag försöker inte intressera mig jättemycket för produktionen. Det är medvetet, viktigt att veta var man ska lägga sin energi. Jag jobbar med jättebra människor så man kan dela upp arbetet, det är bara så man kan överleva.
- Det låter som ett absurt system, men det går att göra. Vår film är rätt smal, det är ingen kassavältare. Men både Polen, Sverige och Frankrike ser något i det. I slutändan handlar det bara om att ha en bra historia, då kommer den att försvara sig själv. Det viktigaste i en film är att det finns en kommunikation mellan duken och publiken. Om du gör en film bara för dig själv, vem fan vill ge dig en massa miljoner för att du ska förverkliga en egen fantasi? Det står på väggen i vår skola: ”Film är kommunikation, inte masturbation”.
Vad hoppas du att publiken tar med sig från din film?
- Jag tycker om filmer som inte slutar när eftertexterna slutar. Det är också det jag menar med ett samtal med publiken, att man tar med sig filmen och tänker på den efteråt. Jag vet inte vad publiken ska ta med sig från ”Efterskalv”, det är inte jag som ska säga det. Men kanske att människor börjar titta på sig själva och hur de skulle reagera i en sådan situation. ”Vem är jag i den här filmen?”
Vad tar du med dig till nästa film? Vad är det viktigaste du lärt dig?
- Att jobba längre med manuset. För mig är manusarbetet det viktigaste i hela processen. Det är viktigt att pusha sig själv, och att inte heller sitta själv. Som människa väljer man gärna den enklaste lösningen. Man måste pusha sin historia så långt det bara går. Om jag har en historia med ett slut, vad händer om jag tar slutet och sätter det i mitten? Vad skulle jag fylla andra hälften med då? Det är intressant för mig. Det är också de filmerna jag tycker blir bäst.
