“Hur kunde jag säga nej?”

- Jag ville skapa en version av ”Star Trek” som fångade mig på samma sätt som mina vänner, berättar han.

Efter ett års manusarbete med författare och producentpartners, tvekade han inför att skicka ut det färdiga materialet till andra regissörer.

- När jag läste manuset visste jag att jag skulle bli avundsjuk på den som fick regissera det, skrattar han. – Vi hade en rolig och känslosam historia, ett spektakel med massiv action, det var kvickt och med ett stort hjärta. Alla dessa element som utgör mina favoritfilmer, så hur kunde jag säga nej?

Abrams version tar historien dit ingen annan vågat: till James T. Kirks unga dagar. Vi får se hur Kirk och besättningen från USS Enterprise tar examen från Star Fleet Academy och styr sitt skepp mot äventyr ute i rymden. Det var i den grundläggande premissen som Abrams hittade själen han eftersökte.

-  Vi har karaktären, Kirk, full av potential men utan mål, förklarar han. – Vi vet att han blir kapten, men han är vilsen och vet inte vart han vill. Sen har vi Spock, hälften människa och hälften Vulcan, som försöker passa in. De träffas, blir vänner, drar ut på gemensamma äventyr och lägger sina liv i den andres händer, och segrar till slut tack vare sin gemensamma kraft. Det var något jag gillade.

Som son till tv-filmsproducenten Gerald Abrams verkade New York-födde Jeffrey Jacob ödesbestämd att följa i faderns fotspår. Som ung manusförfattare dröjde det inte länge innan hans historier nådde Harrison Ford (”Regarding Henry”) och Mel Gibson (”Evigt ung”). Trots bioframgångar med manus till ”Armageddon” och ”Roadkill” var det tv-världen som utsåg honom till Hollywood-kunglighet. ”Felicity”, ”Alias” och ”Lost”, som han producerat och regisserat, blev popkulturella fenomen. Och det var tack vare agentserien ”Alias” som han fick Tom Cruises förtroende att ta sig an ”Mission: Impossible III”. Vilken resa det måste varit för mannen som som åttaåring sprängde sina leksaker framför en super 8mm-kamera, att få regissera en av världens mest kända skådespelare.

Barndomens fascination kring filmskapande och noggrannheten med detaljer skulle löna sig för Abrams i arbetet med ”Star Trek”.

- Det var som att ta allt jag tidigare gjort, och klämma in det i en fjärdedel av filmen, berättar han. – En enorm utmaning eftersom varje ny scen var så annorlunda; jag var tvungen att använda alla tricks jag kunde och lära mig nya. Proportionen av den här filmen går inte att fatta.

Det handlade inte bara om att hitta på nya planeter men också bestämma allt från deras atmosfär, språk och kultur. – Varje detalj var viktig.

Castingen gav huvudbry på nytt. Det gällde att hitta skådespelare som reflekterade den ursprungliga seriens rollista utan att rakt av härma den. Flera kända namn var intresserade men Abrams bestämde sig tidigt för att projektet skulle vinna på mer oprövade kort. Precis som i en av hans favoritfilmer, ”Star Wars”.

- Ingen kände till någon av dem när första “Star Wars” kom, förklarar han. – Man köpte att killen var Luke Skywalker, för man hade inte sett honom i sex andra roller.

Med detta i åtanke fyllde J.J. Abrams sin Enterprise med Chris Pine (Kirk), Zachary Quinto (Spock), Zoe Saldana (Uhura), John Cho (Sulu) och Anton Yelchin (Chekov), bland andra.

En mindre säker regissör hade känt sig låst vid ett sådan ikonisk franchise, och visst kommer Abrams karaktärer med förbestämda personlighetsdrag. Men en del av spänningen för honom var att se hur de reagerade i en aldrig tidigare berättad historia.

- Alla karaktärer är unga vuxna, de är en grupp färska kadetter, men så snart de åker ut på det här oväntade äventyret får de en relation till varann. De bildar en familj. 

”Star Trek” har alltid legat i täten med att ta upp sociala och politiska ämnen, fastän Abrams inte siktar på att göra världen bättre.

- Jag ville göra en film som skulle påminna om en toppattraktion på ett nöjesfält. Den där du bara måste åka. Den får inte vara för ytlig eller för kort, den måste nå upp till förväntningarna. Så snart du klivit av ska du vilja ställa dig i kön igen. Det enda sättet för mig att uppnå det var att skapa en så personlig och emotionell film som möjligt, och sedan balansera det med fantastisk action. Det var åtminstone mina ambitioner.