Star Trek 2009

"Star Trek" har alltid varit något av en udda fågel i science fiction-genren; från 1960-talets original via en serie underbudgeterade långfilmer och slutligen i 90-talets uppdaterade tv-serier har Gene Roddenberrys universum mest varit en angelägelse för de närmast sörjande fansen. Om det nu är de tajta kroppsstrumpor som besättningarna springer omkring i, de paper machié-liknande rymdvarelserna eller helt enkelt de politiskt korrekta och utslätade storys som berättats spelar ingen större roll. "Star Trek" har alltid varit lite för polerat för sitt eget bästa. Tills nu.

När J.J. Abrams satte sig i registolen för att pumpa liv i det närmast utdöda franchiset var det nog fler än jag som reagerade med skepticism. Men det får jag äta upp nu för Abrams har skickligt monterat ned varje beståndsdel av Roddenberrys småstela universum för att sedan bit för bit rekonstruera en ny och otvivelaktigt överlägsen version samtidigt som grunden är densamma. Här möter vi Kirk (Chris Pine) och Spock (Zachary Quinto) långt innan de för befäl över det smått legendariska rymdskeppet Enterprise och i Abrams version av "Star Trek" är inte allt vad man förväntar sig.

Den intensiva rymdstridscen som inleder filmen sätter agendan direkt, här är det Kirks far som utkämpar en desperat kamp mot ett mystiskt rymdskepp samtidigt som hans fru med osviklig timing föder deras son. Det är en början som drar på alla växlar och blandar bebisskrik med dödsstörtande rymdskepp och redan här förstår man vartåt det barkar. Och så fortsätter det, under filmens första tredjedel introduceras Enterprises besättning en efter en, med störst betoning på radarparet Kirk och Spock, samtidigt som Abrams varsamt sänker ned oss i sitt bubblande universum. Sedan börjar det riktiga fyrverkeriet: en adrenalinstinn fallskärmsscen genom atmosfären, gigantiska planetborrar och blodtörstiga monster blandas med verbala dueller mellan Spock och Kirk och bataljer med den ondskefulla superskurken Nero (Eric Bana) och hans  bläckfiskliknande rymdskepp. Allt ackompanjerat av Michael Giaccinos dundrande fanfarer och smakfulla specialeffekter.

Nu börjar det här låta som en reservationslös hyllning och det är inte riktigt meningen för visst finns det fläckar även här. Stundtals blir filmen nästan överlastad och även om Abrams kokat ner persongalleriet och universumet på ett imponerande sätt är det mycket som ska förklaras för publiken. Humorn fungerar inte heller alltid och Simon Peggs komiska version av Scott känns i ärlighetens namn ganska trist. Men det här är detaljer. Överlag är det en tonsäker rymdopera korsat med en traditionell blockbuster som ångar på utan att någonsin stanna upp.

Skådespelarna gör även de det mesta rätt. Chris Pine gör en Kirk som går från en nedsupen men charmerande loser till en övermodig rymdkapten med äran i behåll. Likaså Zachary Quinto som ger den stele Spock en mer mänsklig dimension än väntat. När så originalet själv, Leonard Nimoy, dyker upp är cirkeln på något sätt sluten och hade det funnits några trekkies i salongen hade de säkert viftat lite på sina sneda öron av upphetsning. Visuellt är det en imponerande film och färggranna rymdscenerier avbyter skinande minimalistiska skeppsinteriörer som ser ut som Steve Jobs våta dröm.

Att J.J. Abrams lyckats ge det smått utdöda franchiset nytt liv är helt klart och det skulle förvåna mig mycket om det inte kommer en uppföljare med samma ensemble. Så det är bara att göra sig redo för ännu ett decennium av rymdtrikåer och spetsörade förnumstigheter, med skillnaden att den här gången är det bara att tacka och ta emot.