Den danske filmfotografen Dan Laustsen har under sin långa karriär bakom kameran plåtat allt från svenska dramat "Simon och ekarna" och rysaren "Silent Hill" till de actionladdade "John Wick"-filmerna. Men han återvänder gärna vid Guillermo del Toros sida, de har gjort flera projekt ihop genom åren - och nu är det dags igen.
I noir-doftande "Nightmare Alley" fick herrarna en chans att leka med ljus och foto som hämtat ur en annan era. För MovieZine berättar Laustsen om hur de gick tillväga.
I noir-doftande "Nightmare Alley" fick herrarna en chans att leka med ljus och foto som hämtat ur en annan era. För MovieZine berättar Laustsen om hur de gick tillväga.
Vi snackade för fyra år sen när du var i Stockholm med ”The Shape of Water”. Och nu är du tillbaka med ännu en riktigt snygg Guillermo del Toro-film.
- Och det är jag stolt över. Det var en fantastisk film att spela in.
Hur annorlunda var den här inspelningen jämfört med den förra?
- Det här var en mycket större inspelning. Allt är större. ”The Shape of Water” hade sina utmaningar med fiskmannen och vattenscenerna och så. Men här hade vi dessa enorma karnevalscener som spelades in utanför Toronto, där vi filmade en månad i alla slags väder. Det var en riktig utmaning.
- En av våra visuella utmaningar var att kombinera två världar: karnevalen och storstaden. Vi ville inte att det skulle kännas som två olika filmer, men ändå ska de kännas distinkt olika. Halva hade väl kunnat göras i svartvitt… men vi ville inte välja den vägen. Vi ville ljussätta karnevalen på ett mer ”normalt” sätt, med mjukt ljus. Och när vi sen filmade i Buffalo valde vi mer precis ljussättning, lite mer ”artificiellt” så att säga. När man kliver in på Cate Blanchetts kontor finns där stora fönster som verkar vara källan för allt ljus, men när man klipper till närbilder är hon ljussatt som om hon var med i en 1940-talsfilm. Det är mäktigt. Hon skulle se ut som en ursnygg diva med makt.
- Och det är jag stolt över. Det var en fantastisk film att spela in.
Hur annorlunda var den här inspelningen jämfört med den förra?
- Det här var en mycket större inspelning. Allt är större. ”The Shape of Water” hade sina utmaningar med fiskmannen och vattenscenerna och så. Men här hade vi dessa enorma karnevalscener som spelades in utanför Toronto, där vi filmade en månad i alla slags väder. Det var en riktig utmaning.
- En av våra visuella utmaningar var att kombinera två världar: karnevalen och storstaden. Vi ville inte att det skulle kännas som två olika filmer, men ändå ska de kännas distinkt olika. Halva hade väl kunnat göras i svartvitt… men vi ville inte välja den vägen. Vi ville ljussätta karnevalen på ett mer ”normalt” sätt, med mjukt ljus. Och när vi sen filmade i Buffalo valde vi mer precis ljussättning, lite mer ”artificiellt” så att säga. När man kliver in på Cate Blanchetts kontor finns där stora fönster som verkar vara källan för allt ljus, men när man klipper till närbilder är hon ljussatt som om hon var med i en 1940-talsfilm. Det är mäktigt. Hon skulle se ut som en ursnygg diva med makt.
- Det krävde ett lite mer gammeldags arbetssätt av skådespelarna. De blev tvungna att gå och ställa sig på exakt rätt plats för att få den exakta belysningen. I början var det nog förvirrande för dem, men sen blev de vana, och då funkade det riktigt bra. Och Bradley och Cate gjorde ett otroligt jobb. Och eftersom Guillermo, mästaren, ville göra på det här sättet var alla ombord. ”Så här ska det se ut - vi ska bara hitta rätt sätt”.
Bara häromdagen såg jag den första filmatiseringen, ”Mardrömsgränden” från 1947. Hade du den, eller några andra noir-filmer, som inspiration?
- Jag såg den aldrig, nej. När vi började processen sa han till mig. ”Vi ska göra en film som bygger på en bok, det kom en svartvit version - men du behöver inte se den”. Ok, då struntar jag i det (skratt). Jag såg trailern och den såg trevlig ut, men det är allt. Vi pratade mycket med scenografen och kostymören om färger och färgpaletter. Guillermo skapar färgpaletter för varje scen redan när han skriver manus. Han gör det redan innan någon annan har kommit ombord. Det blir sen allas riktlinjer. Sen pratar vi mycket om kameror, format, vinklar… Vi ville ha en låg kamera, visa mycket tak, mycket Orson Welles-känsla.
- Vi såg inga specifika filmer, men du vet, Guillermo har sett alla filmer som finns och även jag har sett en del. Såklart hade vi Welles, Bergman och Gunnar Fischer, alla de klassiska mästarna i åtanke. Det är det vackra med att jobba ihop med Guillermo. Han vet allt om klassikerna. Vi talar samma språk, och det blir mycket enklare. Det är ju inte vår första film. Vi känner varandra väl. Det blir många diskussioner i början, men när vi väl filmar flyter det på. Han vet precis hur han vill ha det.
Ni verkar vara ett bra team. Det är väl 25 år sedan ni jobbade ihop för första gången, på ”Mimic”. Hur har han utvecklats som filmskapare enligt dig?
- Han vet mycket mer om vad han vill. Han har blivit väldigt framgångsrik, såklart. När vi spelade in ”Mimic” hade han sina bekymmer med studion. Bob och Harvey Weinstein gjorde det svårt för honom. Det är aldrig kul för en ung filmskapare att få så mycket press från studion. Jag tror att kärlek till filmen bara har växt. Hans passion för hans yrke blir bara starkare. Han är enormt skicklig. Och han har elefantminne, han minns allt han sett. Hans filmskapande har förändrats mycket, han känns mer trygg och bekväm. Självklart får han mera frihet eftersom han har gjort flera fantastiska filmer. Jag tror han har blivit så stor eftersom han alltid vill välja den rätta vägen. För honom finns det inga genvägar. För en fotograf är det ett nöje. Det är inte alltid lätt, men det är härligt!
Bara häromdagen såg jag den första filmatiseringen, ”Mardrömsgränden” från 1947. Hade du den, eller några andra noir-filmer, som inspiration?
- Jag såg den aldrig, nej. När vi började processen sa han till mig. ”Vi ska göra en film som bygger på en bok, det kom en svartvit version - men du behöver inte se den”. Ok, då struntar jag i det (skratt). Jag såg trailern och den såg trevlig ut, men det är allt. Vi pratade mycket med scenografen och kostymören om färger och färgpaletter. Guillermo skapar färgpaletter för varje scen redan när han skriver manus. Han gör det redan innan någon annan har kommit ombord. Det blir sen allas riktlinjer. Sen pratar vi mycket om kameror, format, vinklar… Vi ville ha en låg kamera, visa mycket tak, mycket Orson Welles-känsla.
- Vi såg inga specifika filmer, men du vet, Guillermo har sett alla filmer som finns och även jag har sett en del. Såklart hade vi Welles, Bergman och Gunnar Fischer, alla de klassiska mästarna i åtanke. Det är det vackra med att jobba ihop med Guillermo. Han vet allt om klassikerna. Vi talar samma språk, och det blir mycket enklare. Det är ju inte vår första film. Vi känner varandra väl. Det blir många diskussioner i början, men när vi väl filmar flyter det på. Han vet precis hur han vill ha det.
Ni verkar vara ett bra team. Det är väl 25 år sedan ni jobbade ihop för första gången, på ”Mimic”. Hur har han utvecklats som filmskapare enligt dig?
- Han vet mycket mer om vad han vill. Han har blivit väldigt framgångsrik, såklart. När vi spelade in ”Mimic” hade han sina bekymmer med studion. Bob och Harvey Weinstein gjorde det svårt för honom. Det är aldrig kul för en ung filmskapare att få så mycket press från studion. Jag tror att kärlek till filmen bara har växt. Hans passion för hans yrke blir bara starkare. Han är enormt skicklig. Och han har elefantminne, han minns allt han sett. Hans filmskapande har förändrats mycket, han känns mer trygg och bekväm. Självklart får han mera frihet eftersom han har gjort flera fantastiska filmer. Jag tror han har blivit så stor eftersom han alltid vill välja den rätta vägen. För honom finns det inga genvägar. För en fotograf är det ett nöje. Det är inte alltid lätt, men det är härligt!
Vilken scen var din favorit att spela in?
- Oj, det fanns så många. Jag skulle nog säga någon av karnevalscenerna, de var kul att göra. Cate Blanchett med såklart, alla scener på hennes kontor var fullkomligt magiska att spela in. Jag fick jobba med en slags ljussättning som jag inte gjort förut, så det var väldigt kul. Det var coolt - och riktigt snygga miljöer!
- Jag gillar även de små scenerna. När Rooney Mara kliver in i telefonbåset och ringer sina vänner, och gråter en aning. Det är en väldigt simpel scen, men så vacker. Min favoritscen är kanske när Bradley Cooper sitter i sin fåtölj och det brinner runt honom. Allt man ser är hans silhuett. Han tänder sin cigarett och man får känslan av att den här killen är ensammast i världen. Det är en mäktig scen.
Du har en annan film på väg ut nästa år - ”John Wick 4”. Vad kan du säga om den?
- Vi blev just klara med den för någon månad sen. Jag tror jag spenderade 240 dagar på den filmen, wow. Det krävdes mycket förberedelser på grund av covid, och sedan spelade vi in i runt 100 dagar. Berlin, Paris och Jordanien - det var fantastiskt. Det var fint att slippa New York. Paris och Belin är vackra städer, och jag hoppas det blir storslagna actionscener.
Vad mer har du på tur?
- Min plan är att spela in en remake på ”Purpurfärgen”, Spielbergs film. Han producerar och Blitz (Bazawule) regisserar. Det kommer bli en musikal och spelas in i Atlanta under året. Det är planen. Jag har aldrig spelat in en musikalfilm förut så det ser jag verkligen fram emot.
- Oj, det fanns så många. Jag skulle nog säga någon av karnevalscenerna, de var kul att göra. Cate Blanchett med såklart, alla scener på hennes kontor var fullkomligt magiska att spela in. Jag fick jobba med en slags ljussättning som jag inte gjort förut, så det var väldigt kul. Det var coolt - och riktigt snygga miljöer!
- Jag gillar även de små scenerna. När Rooney Mara kliver in i telefonbåset och ringer sina vänner, och gråter en aning. Det är en väldigt simpel scen, men så vacker. Min favoritscen är kanske när Bradley Cooper sitter i sin fåtölj och det brinner runt honom. Allt man ser är hans silhuett. Han tänder sin cigarett och man får känslan av att den här killen är ensammast i världen. Det är en mäktig scen.
Du har en annan film på väg ut nästa år - ”John Wick 4”. Vad kan du säga om den?
- Vi blev just klara med den för någon månad sen. Jag tror jag spenderade 240 dagar på den filmen, wow. Det krävdes mycket förberedelser på grund av covid, och sedan spelade vi in i runt 100 dagar. Berlin, Paris och Jordanien - det var fantastiskt. Det var fint att slippa New York. Paris och Belin är vackra städer, och jag hoppas det blir storslagna actionscener.
Vad mer har du på tur?
- Min plan är att spela in en remake på ”Purpurfärgen”, Spielbergs film. Han producerar och Blitz (Bazawule) regisserar. Det kommer bli en musikal och spelas in i Atlanta under året. Det är planen. Jag har aldrig spelat in en musikalfilm förut så det ser jag verkligen fram emot.
Det pratas om att ”Nightmare Alley” ska släppas i en svartvit version. Vad vet du?
- Såvitt jag vet stämmer det. Vi har gjort en svartvit version baserad på färgversionen. De vill göra en begränsad release i Los Angeles, vad jag hört, men jag vet inga detaljer. Även om vi spelade in filmen i färg så tänkte vi på lite grann på hur den skulle se ut i svartvitt. Jag har sett svartvita versionen och den är riktigt fin.
Oscarssäsongen är här och jag har en känsla av att du kan bli nominerad igen för Bästa foto…
- Tack så mycket! Jag hoppas det. Jag är inte lika säker som du, för det finns så många vackra filmer i år. Vem vet? ”West Side Story” var fantastisk. ”The Power of the Dog” är trevlig. Joel Coens svartvita film vill jag se. Men jag känner också: ”whatever”. Det är bara en Oscar.
Slutligen, Guillermo del Toro har alltid tjugo projekt i byrålådan. Har ni snackat något om vad hans nästa film blir?
- Jag vet verkligen inte. Man läser om hur även stora regissörer har problem med at finansiera sina filmer, för det är ju dyrt att göra film. Men den delen har jag ingen koll på. Han har alltid något på gång, men man vet aldrig vad som kommer bli av. Nu ska vi få folk att se ”Nigthmare Alley” och sen får vi se vad som sker.
- Såvitt jag vet stämmer det. Vi har gjort en svartvit version baserad på färgversionen. De vill göra en begränsad release i Los Angeles, vad jag hört, men jag vet inga detaljer. Även om vi spelade in filmen i färg så tänkte vi på lite grann på hur den skulle se ut i svartvitt. Jag har sett svartvita versionen och den är riktigt fin.
Oscarssäsongen är här och jag har en känsla av att du kan bli nominerad igen för Bästa foto…
- Tack så mycket! Jag hoppas det. Jag är inte lika säker som du, för det finns så många vackra filmer i år. Vem vet? ”West Side Story” var fantastisk. ”The Power of the Dog” är trevlig. Joel Coens svartvita film vill jag se. Men jag känner också: ”whatever”. Det är bara en Oscar.
Slutligen, Guillermo del Toro har alltid tjugo projekt i byrålådan. Har ni snackat något om vad hans nästa film blir?
- Jag vet verkligen inte. Man läser om hur även stora regissörer har problem med at finansiera sina filmer, för det är ju dyrt att göra film. Men den delen har jag ingen koll på. Han har alltid något på gång, men man vet aldrig vad som kommer bli av. Nu ska vi få folk att se ”Nigthmare Alley” och sen får vi se vad som sker.
”Nightmare Alley” går upp på bio idag.
