Vi tog ett snack med regissören på Stockholm Film Festival där han pratade om att vinna på Sundance, stämningen på inspelningen och målet att kombinera konstnärlig film med kommersiell.
Hur kom du på storyn till filmen?
- Först tänkte jag att det skulle vara intressant att göra en film om en sekt, som var modern och lokal. Jag ville göra den i en liten grupp. Jag började göra research och såg före- och efterbilder på kvinnor som varit i grupper som dessa, före de fick med och efter de gick ur, och det fanns en fysisk förvandling i deras ansikten. Jag tyckte det var riktigt fascinerande och jag ville utforska vad som orsakade den förvandlingen.
Det fanns ingen personlig koppling?
- Nej, jag visste faktiskt inte så mycket om det.
Vad gjorde du för slags research?
- Jag började läsa om kända, amerikanska grupper och sekter som familjen Manson och Jonestown bland annat, och sen träffade jag folk som varit med om det. Medan jag skrev om det så pratade jag om det, och på det sättet fick folk höra att jag skrev om det och då pratade de med mig och presenterade mig för folk. Jag började allt oftare träffa folk som kände folk.
Filmen har en väldigt personlig stil. Vad inspireras du av?
- Robert Altman är en stor påverkan. Filmer som ”3 kvinnor” och ”Schizo – den kluvna verkligheten”. Polanski är en stor påverkan, speciellt ”Rosemarys baby”.
Den har en slags 60- och 70-talskänsla. Var det något du försökte fånga eller kom det naturligt?
- Jag tror det kom naturligt. Det är antagligen vad jag är intresserad av, den typen av filmer. Det fanns lite inspiration men det var inget specifikt syfte att återskapa det. Vi var mer fokuserade på att ta beslut som vi kände var bäst för filmen. Jag tror att man gör rätt val så länge man är inspirerad.
Det verkar vara en trend nu med religiösa sekter på film (Paranormal Activity 3, Kill List, etc.). Vad tror du det beror på?
- Jag vet inte. Det är intressant med tanke på att jag jobbat med denna film under fem år och nu när den är klar så kommer det ut andra filmer om sekter. Men jag vet inte varför.
Hur hittade du Elizabeth Olsen, som gör sin filmdebut?
- Vi hittade henne genom öppen provfilmning. Hon kom in för audition och jag ville ha någon som gjorde sin första film. Hon kom in och var den bästa som vi såg.
Det är din filmdebut likväl. Kunde ni relatera till varandra genom att båda var nybörjare?
- Stundtals tror jag. Ibland kände jag att det var något speciellt som hände och det var toppen att vi gjorde det tillsammans. Men inte alltför mycket.
Den rollen var den enda ni hade provfilmning för. Hur hittade du de andra skådespelarna?
- Både Hugh Dancy, Sarah Paulson och John Hawkes var de första förslagen från Susan Shopmaker, min rollsättare. Så jag träffade dem, skickade dem manuset och de gav bra respons. Brady Corbet, som spelar Watts, var med från tidig start. Han gjorde en kortfilm med mig, och vi samarbetade på andra filmer. Chris Abbott träffade jag genom Susan genom en provfilmning för en annan film. Han provspelade för en annan roll i en annan film och vi gillade honom men han var inte rätt för den så vi behöll honom i åtanke och Susan tyckte att han skulle passa som Max. Sen flera andra personer som vi hittade på samma sätt, genom provfilmning eller andra filmer.
Hur förberedde du Elizabeth för den komplexa rollen?
- Jag såg bara till att hon närmade sig allt på ett väldigt enkelt sätt. Den är komplex men ur en skådespelares synvinkel så behöver man inte tänka på det komplexa. Du behöver tänka på att varje ögonblick ska kännas äkta och fokusera vad du gör i det ögonblicket. Så det var det, hon fattade det och då var det bara för mig att få henne att fokusera på de ögonblicken och vara äkta.
Filmen är väldigt mörk och ångestladdad. Hur var stämningen på inspelningen?
- Väldigt kul. Vi hade en toppentid, en stor grupp och alla var vänner. Fin atmosfär, bra fokus, hårt arbete men sen kunde vi ändå släppa loss och umgås på kvällarna. Så det var en väldigt bra balans, speciellt på farmen. Sjön var lite annorlunda, lite mer isolerat och lite mindre kul. Det speglade verkligen atmosfärsförändringen i filmen.
Hur var det att vinna regipriset på filmfestivalen i Sundance? Känner du någon press som debutant?
- Jag kände ingen press där eftersom vi gjort vad vi gjort och tog med den dit. Där fanns ingen press men man sätter press på sig själv och vill göra bra saker. Att vinna var spektakulärt, såklart.
Har priset påverkat dig på något sätt?
- Jag fick en liten statyett, det är allt (skratt). Det hjälper, allt sådant hjälper. Folk lägger märke. Det är bara ännu en sak som hjälper folk att haka på. Det har definitivt hjälpt med framtida projekt då det gjort möjligheter tillgängliga. Men mer än något hjälper det att folk reagerar på filmen, och gillar den.
Vad har du för framtida projekt planerade?
- Skriva. Jag är inblandad i flera saker. En är liknande i ton tror jag, kombination av familjedrama och thriller. Den andra är något annorlunda. Jag är också intresserad av att jobba med andra författare och regissera andras verk.
Så du vill fortsätta göra denna sortens mörka dramer?
- Jag tror det.
Många regissörer börjar med mindre indiefilmer och fortsätter sedan med större, kommersiella filmer. Är du intresserad av det eller vill du fortsätta med den här typen av film?
- Jag kommer troligen hålla mig mer till det här men samtidigt tror jag det finns möjlighet att göra större filmer, men jag behöver kunna känna kontakt med dem. Jag ser mig inte själv göra någon superhjälte- eller lönechecksfilm, men jag utesluter inte att göra något större och kommersiellt om det är något jag känner kontakt med. Jag tänker inte att de två världarna behöver vara så separata, att idén att konstnärliga filmer görs på ett visst sätt och kommersiella på ett annat. Jag tror verkligen att man kan göra båda och mötas på mitten. Om man kollar på bröderna Coen och Paul Thomas Anderson, sådana filmskapare är fantastiska som kan sudda ut de linjerna. Så det är mer vad jag siktar på.
Har du något drömprojekt?
- Ja.
Kan du berätta om det?
- Nej… (skratt) Det är hemligt!
