De som sett den svenska filmen eller läst "Män som hatar kvinnor" vet redan lite av vad han går för, ni andra - varning för spoilers!
Nu när du är klar med filmen, kommer du att läsa böckerna?
- Jag tror inte det. Jag gjorde en film för ett par år sedan där jag hade läst boken innan. En intervjuare frågade mig vad jag tyckte om boken, och det blev bara tokigt… Men jag läser inte så många deckare.
Du tror inte att det hade kunnat hjälpa dig med att komma in i karaktären?
- Näe… Jag såg den svenska filmen, där Peter Haber spelar min karaktär, så jag kunde bara kopiera honom (skratt). Det gjorde det väldigt lätt. Jag byggde inte min prestation på boken utan på Steve Zaillians manus.
Det är svårt att diskutera din karaktär utan att avslöja något…
- Och jag får heller inte säga något. Ska vi prata om annat?
Hur stressande är det att jobba med David Fincher, som tar om varje scen 40 gånger?
- Det är inte stressande. Det är hårt arbete, och det är en skillnad. Stressande blir det när du känner att det inte går bra, att du gör saker på fel sätt eller känner dig osäker på regissören. Hårt jobb är inte stressfullt, det gillar jag. Han har två kameror på plats som filmar hela tiden. Så när du filmar i tolv timmar, är du uppe på fötterna i tolv timmar. Det tyckte jag om. Annars blir jag bara rastlös.
Kan du upprätthålla god min efter 40 tagningar?
- Ja, eftersom att man alltid försöker fördjupa sig i karaktären, fördjupa sig i scenen man spelar in… Man försöker hitta något annorlunda i tonen och se vad det gör med de andra skådespelarna.
Under presskonferensen nämnde du att du står med en fot i det svenska lägret och en i det amerikanska, och att du därmed kunde ana när missförstånd var på väg. Vad menade du?
- Det finns kulturella krockar eftersom vi kommer från två olika företagskulturer. Det amerikanska samhället är som större delen av världen mer hierarkiskt än det svenska. I övriga världen räcker det med att din chef säger åt dig vad du ska göra, och du gör det. Medan vi svenskar måste veta varför.
Mycket av förväntningarna på filmen ligger på Rooney Mara i rollen som Lisbeth Salander. Delade du några av dina erfarenheter som skådespelare med henne?
- Nej, det gjorde jag inte. I början kunde jag ana viss rädsla hos henne men ganska snabbt kom hon in i det. Det jag såg av hennes skådespeleri, kan jag säga att hon var fantastisk. Hon satte det.
Amerikanska medier har skrivit om hur Fincher blivit nästan som en mentor för Rooney. Märkte du något av det?
- Inte mer än att de höll på och förolämpade varandra sådär som vänner gör. Men en regissör måste alltid vara något av en fadersfigur. Han måste ha kontroll över allt, och olika regissörer har olika relationer till sina regissörer.
Var David Fincher som regissör en anledning till att du tackade ja till rollen?
- Ja, definitivt. Ingen annan hade fått roller när vi träffades första gången för att prata om det. Jag ville göra film med honom, och han ville göra film med mig. Så båda blev glada.
Var några våldsamma scener ett problem för dig?
- Nej, jag har inga problem med hemska scener. Det är bara skådespeleri.
Hur förbereder du en sådan karaktär?
- Jag läste en artikel om psykopater, vilket hjälpte mycket. Nu kan du förstås inte skriva att han är psykopat… Men det var intressant, för en psykopat kan lura vem som helst, även en psykolog, om att han är fullt frisk. Det kom som en stor lättnad, för för det mesta kunde jag spela min roll precis som jag ville.
Hur var det för dig som svensk, att ta över en roll som Peter Haber spelade för bara två år sen?
- Jag är väldigt tacksam för alla research som han gjorde, så att jag slapp göra det (skratt). Nej, vi har inte pratat om det, det är inte så att vi gör om filmen heller. Det är ett nytt manus, det är ett nytt manus baserat på samma bok. Men kan man göra en ny, bra film av något som vi redan har gjort här i vårt lilla land så är det toppen.
De flesta skådisar verkar tycka att onda roller är roligare att spela. Stämmer det även för dig?
- Det stämmer bara i Hollywoodfilmer som går efter en mall, de som har tydliga skurkar och hjältar. Hjälten måste vara god medan skurken får vara mångbottnad. Men jag ser inte på folk så som George Bush gör, att de är antingen goda eller onda. De flesta är mer komplexa än så.
Har du hunnit prata något med din vän Lars von Trier om den tråkiga incidenten i Cannes?
- Det har vi. Nu har han ju slutat göra intervjuer. Jag har faktiskt inte varit på en presskonferens sen dess, så jag var lite orolig nu (skratt). Men det var rätt fånigt alltihop, och festivalens reaktion var ännu mer pinsam. Men visst, de var rädda för att förlora sina sponsorer. För alla vet ju att han inte är nazist, så vad fan handlade det om? Det är som att man inte får nämna vissa ord… Han mår fint nu, han ringde mig för några månader sedan och sa: "Stellan, min nästa film blir en porrfilm, jag vill att du ska ha huvudrollen!". Visst, sa jag. och då så han: "Men du kommer inte att få knulla! Du kanske får visa din penis mot slutet". Jajamen, jag kommer (skratt).
"The Girl with the Dragon Tattoo" spelades in i en isande kyla, din nästa film "Rouge Brésil" utspelas i heta djungelmiljöer… Finns det något tillfälle då du tänker att du borde ha valt en trevlig romantisk komedi i en studio istället?
- Jag får inga romantiska komedier… Jag har inget emot att utsätta mig för extrema förhållanden, om det fyller ett syfte. Finchers film hade ett storslaget manus, en fantastisk regissör och skådespelare, han har ett arbetssätt som jag verkligen gillar och man vill bara göra en riktigt bra film. Det gör ont, men… Man är överbetald ändå så.
Hur kul var "The Avengers" att spela in, med alla superhjältar omkring dig?
- Det var… mindre kul. Jag hade en liten scen mot Robert Downey Jr, jag kom till studion men kunde inte se honom någonstans. Jo, då är han den lilla bollen på en pinne som hänger där uppe och föreställer att han svävar i luften. Så vi utbytte några rader, men jag träffade honom aldrig.
