Alejandro González Iñárritu är känd för sitt djärva filmskapande och fick sitt internationella genombrott med hyllade ”Babel” (2006). Samma år blev han den första mexikanska regissören någonsin att bli nominerad till regipriset på Oscarsgalan.
Framgångarna fortsatte sen med ”Biutiful” (2010), som även den blev Oscarsnominerad för bästa utländska film. Men det var med ”Birdman” (2015) som han knep sina första guldsstatyetter för bland annat bästa film och regi. Segertåget fortsatte året efter med ”The Revenant” (2016).
Tidigare i höstas gästade Iñárritu filmfestivalen i Venedig där hans senaste film ”Bardo” premiärvisades. MovieZines Erik Dalström fick den storslagna äran att träffa den ödmjuke regissören och skådespelaren Daniel Giménez Cacho, som spelar huvudrollen i filmen, som dessutom är Mexikos Oscarsbidrag.
Framgångarna fortsatte sen med ”Biutiful” (2010), som även den blev Oscarsnominerad för bästa utländska film. Men det var med ”Birdman” (2015) som han knep sina första guldsstatyetter för bland annat bästa film och regi. Segertåget fortsatte året efter med ”The Revenant” (2016).
Tidigare i höstas gästade Iñárritu filmfestivalen i Venedig där hans senaste film ”Bardo” premiärvisades. MovieZines Erik Dalström fick den storslagna äran att träffa den ödmjuke regissören och skådespelaren Daniel Giménez Cacho, som spelar huvudrollen i filmen, som dessutom är Mexikos Oscarsbidrag.
Först och främst, du har ju redan vunnit ett antal Oscars. Var förvarar du dem och finns det plats för fler?
- Jag vet inte vart dom är….helvete! Nej då, jag skämtar. De står samlade i ett hörn hemma hos mig och där får alltid några fler plats, skrattar Alejandro.
Det här är en väldigt intim och personlig film, vilka erfarenheter och upplevelser är tagna ur ditt eget liv?
- Filmen är gjord utifrån personliga erfarenheter, minnen, tankar och drömmar. Men även egna reflektioner och rädslor. I Mexiko har vi en soppa som kallas för ”Pozole” som består av flera olika ingredienser, det här är en mexikansk ”Pozole”, till film. Jag var intresserad att göra filmen utifrån en samling känslor. Jag har ingen skyldighet att berätta den exakta sanningen. Men ändå är det här en ärlig film, även om den inte är helt sann.
Vad fick dig att trotsa dina rädslor och verkligen gå ner på djupet och göra den här filmen?
- Jag närmar mig 60 år och känner att jag kan vara betydligt modigare idag. Jag har samlat på mig massa olika erfarenheter genom livet och kände ett behov av att tydliggöra vissa upplevelser, visa att jag inte längre skäms eller är rädd längre. Jag kan prata om saker utan att det påverkar mig. Jag gjorde den här filmen från mitt hjärta och inte min hjärna, så det var en väldigt befriande process.
Filmen innehåller flera utmanande scener, var det någon som var extra jobbig för dig Daniel?
- En scen som drabbade mig rejält var när min karaktär ställdes mot väggen i ett tv-program som ska spelas in i en studio och programledaren ställer min karaktär mot väggen. Den tog tre dagar att spela in och under dessa dagar var det 600 människor som skrattade åt mig i 14-16 timmar. Så när jag kom hem var jag helt förstörd och kunde knappt sova. Den negativa energin från de hundratals statisterna var så otroligt stark.
Hur kändes det för dig att regissera just den scenen, Alejandro?
- Jag mådde inte alls dåligt, även om det till stora delar var självupplevt. Allt det negativa som sades om mig kan jag ta med en klackspark idag. Jag känner mig själv som person och jag är tillfreds med den jag blivit. Det som var smärtsamt då kan jag nu lära mig ifrån. Jag kan reflektera över det och växa som människa. När jag skrev den här scenen satt jag faktiskt och skrattade för mig själv. Det var helande och samtidigt befriande.
Vad kommer du Daniel, minnas mest från inspelningen?
- Dagen då vi filmade scenen när min karaktär lämnar världen och sin kropp var ett otroligt magiskt och starkt ögonblick. Jag kommer minnas det ögonblicket för alltid, till och med efter att jag dött och det tackar jag Alejandro för.
Alejandro tillägger, med ett skratt:
Hur kändes det för dig att regissera just den scenen, Alejandro?
- Jag mådde inte alls dåligt, även om det till stora delar var självupplevt. Allt det negativa som sades om mig kan jag ta med en klackspark idag. Jag känner mig själv som person och jag är tillfreds med den jag blivit. Det som var smärtsamt då kan jag nu lära mig ifrån. Jag kan reflektera över det och växa som människa. När jag skrev den här scenen satt jag faktiskt och skrattade för mig själv. Det var helande och samtidigt befriande.
Vad kommer du Daniel, minnas mest från inspelningen?
- Dagen då vi filmade scenen när min karaktär lämnar världen och sin kropp var ett otroligt magiskt och starkt ögonblick. Jag kommer minnas det ögonblicket för alltid, till och med efter att jag dött och det tackar jag Alejandro för.
Alejandro tillägger, med ett skratt:
- Då kommer jag uppenbara mig igen och skrika tack, vi tar det en gång till!
Streama ”Bardo – En osann berättelse om en handfull sanningar” på Netflix nu.
