De är de bästa vännerna som blev bittra fiender. Ruth och Debbie i tv-serien ”GLOW” har många problem att prata ut om, samtidigt som de försöker hålla sams tillräckligt länge för att deras nya tv-serie ska kunna bli av. I andra säsongen av ”GLOW” ska tjejernas wrestlingserie äntligen spelas in.
Jag mötte en dynamisk duo under Netflix pressträff i Rom, för att bland annat prata om hur wrestlingen gav dem en ny syn på egna kroppen och dess styrkor, och hur det är att filma en serie i serien.
Tack för en helt underbar serie. Vad kan ni säga om säsong två?
Betty Gilpin: Säsong två tar vid några veckor efter den första. Tjejerna har just filmat piloten och fått beställning på en tv-serie. Vi får kliva in bakom kulisserna och se hur det är att skapa en kvinnlig wrestlingserie. Vi får också se hur Ruth och Debbie navigerar sin vänskap. De skippade liksom steget att försöka prata om det som hände. De försökte inte rädda sin vänskap på ett moget sätt, antagligen. Så vi får se konsekvenserna av att de förtrycker alla sina känslor, och det kommer så småningom att explodera.
Var det en stor utmaning för er?
BG: Ja. När jag filmar en scen med Allie, och jag tänker på Ruth, försöker jag tänka mig hur Debbie sträcker ut en hjälpande hand, och i den andra handen håller hon en kniv (skratt). Det kan vända på bara en sekund. ”Jag älskar dig - hugg!” Jag tror att Debbie och Ruth känner sig lika ensamma i livet. På sätt och vis är de varandras enda allierade och samtidigt värsta fiender. Det är roliga scener att agera ut.
Alison Brie: Jag håller med. Den stora utmaningen för mig i säsong två var att hantera Ruths ensamhet. Hon har tagit avstånd från sina två närmaste vänner i serien, Debbie och Sam. Hon straffas fortfarande på flera sätt av Debbie men nu också av Sam, av olika anledningar. Ruth sätter alltid käppar i hjulet för sig själv, trots att hon har goda avsikter. Även när jag ser på avsnitten efteråt tänker jag ”Ruth är så ensam under stora delar av säsongen…” Det är deprimerande att se när de inte är tillsammans.
Jag mötte en dynamisk duo under Netflix pressträff i Rom, för att bland annat prata om hur wrestlingen gav dem en ny syn på egna kroppen och dess styrkor, och hur det är att filma en serie i serien.
Tack för en helt underbar serie. Vad kan ni säga om säsong två?
Betty Gilpin: Säsong två tar vid några veckor efter den första. Tjejerna har just filmat piloten och fått beställning på en tv-serie. Vi får kliva in bakom kulisserna och se hur det är att skapa en kvinnlig wrestlingserie. Vi får också se hur Ruth och Debbie navigerar sin vänskap. De skippade liksom steget att försöka prata om det som hände. De försökte inte rädda sin vänskap på ett moget sätt, antagligen. Så vi får se konsekvenserna av att de förtrycker alla sina känslor, och det kommer så småningom att explodera.
Var det en stor utmaning för er?
BG: Ja. När jag filmar en scen med Allie, och jag tänker på Ruth, försöker jag tänka mig hur Debbie sträcker ut en hjälpande hand, och i den andra handen håller hon en kniv (skratt). Det kan vända på bara en sekund. ”Jag älskar dig - hugg!” Jag tror att Debbie och Ruth känner sig lika ensamma i livet. På sätt och vis är de varandras enda allierade och samtidigt värsta fiender. Det är roliga scener att agera ut.
Alison Brie: Jag håller med. Den stora utmaningen för mig i säsong två var att hantera Ruths ensamhet. Hon har tagit avstånd från sina två närmaste vänner i serien, Debbie och Sam. Hon straffas fortfarande på flera sätt av Debbie men nu också av Sam, av olika anledningar. Ruth sätter alltid käppar i hjulet för sig själv, trots att hon har goda avsikter. Även när jag ser på avsnitten efteråt tänker jag ”Ruth är så ensam under stora delar av säsongen…” Det är deprimerande att se när de inte är tillsammans.
- En utmaning för mig var också att jag fick mycket färre wrestling-scener. Betty har mer wrestling än någon annan i säsong två. Det var en fysisk utmaning för dig, men en emotionell utmaning för mig att inte vara i ringen. Jag kunde relatera till Ruths önskan att komma tillbaka i ringen, och jag kände en viss svartsjuka när du wrestlades med andra. ”Hon är min!”
Hur mycket bättre har ni blivit på wrestling sedan er träning inför första säsongen? Det måste ha varit lika nytt för er som för era karaktärer.
AB: Vi är bättre. Det var en stor överraskning för mig! Vi fick fortfarande träna i en månad innan inspelningen, och från dag ett kunde man känna av viss tillbaka-till-skolan-nervositet hos alla. ”Klarar vi verkligen det här?” Men allt kom tillbaka på en gång. Våra kroppar mindes allt det fysiska, och vi glömde bort alla känslor av pinsamhet. Vi kände oss bekväma med varandra och kunde gå över till mer avancerade rörelser. Jag blev väldigt imponerad av vad du gör i säsong två!
BG: Jag tror jag bara åkte med. I säsong ett kämpade jag med tvivel på mig själv, jag kände mig inte tillräckligt bra. Men i säsong två, eftersom jag hade gjort så mycket wrestling, kände jag mig liksom cool.
AB: De var definitivt mindre varsamma om oss i wrestling-scenerna den här gågen. I säsong ett var alla väldigt beskyddande om oss och vår kroppar. En stor del av serien är ju att vi skådespelare ska göra våra egna stunts. Men det fanns såklart gränser, de var rädda om oss. Vi kunde göra två fusktagningar, och på den tredje satte vi hela den avancerade rörelsen. I säsong två fanns det inga gränser. ”Nu kör vi - action!” Efter tio gånger fick man säga ifrån om man inte längre orkade (skratt). De började ta för givet att vi var proffs. Och det är vi definitivt inte…
Hur mycket bättre har ni blivit på wrestling sedan er träning inför första säsongen? Det måste ha varit lika nytt för er som för era karaktärer.
AB: Vi är bättre. Det var en stor överraskning för mig! Vi fick fortfarande träna i en månad innan inspelningen, och från dag ett kunde man känna av viss tillbaka-till-skolan-nervositet hos alla. ”Klarar vi verkligen det här?” Men allt kom tillbaka på en gång. Våra kroppar mindes allt det fysiska, och vi glömde bort alla känslor av pinsamhet. Vi kände oss bekväma med varandra och kunde gå över till mer avancerade rörelser. Jag blev väldigt imponerad av vad du gör i säsong två!
BG: Jag tror jag bara åkte med. I säsong ett kämpade jag med tvivel på mig själv, jag kände mig inte tillräckligt bra. Men i säsong två, eftersom jag hade gjort så mycket wrestling, kände jag mig liksom cool.
AB: De var definitivt mindre varsamma om oss i wrestling-scenerna den här gågen. I säsong ett var alla väldigt beskyddande om oss och vår kroppar. En stor del av serien är ju att vi skådespelare ska göra våra egna stunts. Men det fanns såklart gränser, de var rädda om oss. Vi kunde göra två fusktagningar, och på den tredje satte vi hela den avancerade rörelsen. I säsong två fanns det inga gränser. ”Nu kör vi - action!” Efter tio gånger fick man säga ifrån om man inte längre orkade (skratt). De började ta för givet att vi var proffs. Och det är vi definitivt inte…
Vad tränar ni annars utöver wrestling?
AB: Betty och jag kör båda styrketräning. Det är skönt, för jag har jobbat med min personlige tränare i sju år nu, och Betty har precis börjat med honom också. Det var intressant hur träningen förändrades under den första säsongen. Vi ville bygga specifika muskler för att hjälpa oss med vissa rörelser. Men också hur man börjar tänka annorlunda kring sin träning. Det handlar inte om att vara supersmal eller gå ner i vikt. det handlar om att lyfta vikt och bli riktigt stark. Att tro på att styrka är sexigt, och att ha en kropp som funkar bra för dig, är sunt.
- Det är en av anledningarna till varför jag älskar den här serien. Jag har aldrig varit någon atlet, aldrig någonsin i livet. Teater är min sport! Att jobba på den här serien och upptäcka min egna fysiska styrka är så spännande.
BG: Jag insåg att jag aldrig hade sett min kropp som något funktionellt. Jag såg mig själv som skådespelare från halsen och uppåt. Från halsen och neråt är det något som man ska försöka hålla så litet som möjligt, så att man inte får sparken. I det här jobbet måste jag plötsligt tänka på att musklerna kring mina knän, så att mina ben får stöd och jag kan hoppa högt… Jag måste vara stark så jag kan lyfta Alison Brie och kasta henne. Jag insåg att min kropp är kapabel till mäktiga saker, om jag behandlar den som en mäktig sak.
Har serien ändrat hur du uppskattar din kropp?
BG: Ja, det tycker jag. Mycket av det som händer i världen just nu fick mig att förstå hur osnäll jag har varit mot mig själv. En representant för den manliga blicken jobbar i mitt huvud, och försöker tysta andra röster. Det hjälper inte. Vårt jobb som kvinnor är att ta död på den rösten. Det är svårt, speciellt i vår bransch är det lätt att tro de som säger att dina mest värdefulla tillgångar har ett bäst-före-datum. Eller att din kropp är till för att bära bikini eller för en sexscen, istället för att vara något som ska fylla en funktion och bära dig igenom dagen. Det har totalt förändrat hur jag äter, hur jag går… Nu försöker jag vara en socialarbetare för min egna kropp och för mig själv, istället för ett kritiserande, äckligt, manligt-blickande troll.
AB: Ingen kunde ha sagt det bättre. Jag känner absolut likadant. Det är fortfarande svårt för mig. Jag kände definitivt mig mer styrkt mellan säsong ett och två. Otroliga framsteg sker i vår industri just nu. Kvinnorörelserna som är på framfart lämnar ett stort avtryck. Men fortfarande är ”GLOW” en otrolig, feministisk oas. Jag känner det när jag filmar. Jag ser aldrig ner på min kropp. När vi tänker och pratar om våra kroppar när vi filmar ”GLOW” pratar vi om dem som atleter. Vi pratar om rörelserna i ringen, och sådana saker. Ibland kan man lätt glömma det positiva budskap när vi släpps tillbaka ut i det vilda, och försöker boka andra jobb och man hör hur den osunda rösten kommer tillbaka. ”Jag kanske hade fått rollen om jag såg ut på det sättet…?” Den rösten är en fiende. ”GLOW” har visat mig det sunda sättet att leva och tänka, och min resa nu handlar om att alltid lyssna på den rösten.
AB: Betty och jag kör båda styrketräning. Det är skönt, för jag har jobbat med min personlige tränare i sju år nu, och Betty har precis börjat med honom också. Det var intressant hur träningen förändrades under den första säsongen. Vi ville bygga specifika muskler för att hjälpa oss med vissa rörelser. Men också hur man börjar tänka annorlunda kring sin träning. Det handlar inte om att vara supersmal eller gå ner i vikt. det handlar om att lyfta vikt och bli riktigt stark. Att tro på att styrka är sexigt, och att ha en kropp som funkar bra för dig, är sunt.
- Det är en av anledningarna till varför jag älskar den här serien. Jag har aldrig varit någon atlet, aldrig någonsin i livet. Teater är min sport! Att jobba på den här serien och upptäcka min egna fysiska styrka är så spännande.
BG: Jag insåg att jag aldrig hade sett min kropp som något funktionellt. Jag såg mig själv som skådespelare från halsen och uppåt. Från halsen och neråt är det något som man ska försöka hålla så litet som möjligt, så att man inte får sparken. I det här jobbet måste jag plötsligt tänka på att musklerna kring mina knän, så att mina ben får stöd och jag kan hoppa högt… Jag måste vara stark så jag kan lyfta Alison Brie och kasta henne. Jag insåg att min kropp är kapabel till mäktiga saker, om jag behandlar den som en mäktig sak.
Har serien ändrat hur du uppskattar din kropp?
BG: Ja, det tycker jag. Mycket av det som händer i världen just nu fick mig att förstå hur osnäll jag har varit mot mig själv. En representant för den manliga blicken jobbar i mitt huvud, och försöker tysta andra röster. Det hjälper inte. Vårt jobb som kvinnor är att ta död på den rösten. Det är svårt, speciellt i vår bransch är det lätt att tro de som säger att dina mest värdefulla tillgångar har ett bäst-före-datum. Eller att din kropp är till för att bära bikini eller för en sexscen, istället för att vara något som ska fylla en funktion och bära dig igenom dagen. Det har totalt förändrat hur jag äter, hur jag går… Nu försöker jag vara en socialarbetare för min egna kropp och för mig själv, istället för ett kritiserande, äckligt, manligt-blickande troll.
AB: Ingen kunde ha sagt det bättre. Jag känner absolut likadant. Det är fortfarande svårt för mig. Jag kände definitivt mig mer styrkt mellan säsong ett och två. Otroliga framsteg sker i vår industri just nu. Kvinnorörelserna som är på framfart lämnar ett stort avtryck. Men fortfarande är ”GLOW” en otrolig, feministisk oas. Jag känner det när jag filmar. Jag ser aldrig ner på min kropp. När vi tänker och pratar om våra kroppar när vi filmar ”GLOW” pratar vi om dem som atleter. Vi pratar om rörelserna i ringen, och sådana saker. Ibland kan man lätt glömma det positiva budskap när vi släpps tillbaka ut i det vilda, och försöker boka andra jobb och man hör hur den osunda rösten kommer tillbaka. ”Jag kanske hade fått rollen om jag såg ut på det sättet…?” Den rösten är en fiende. ”GLOW” har visat mig det sunda sättet att leva och tänka, och min resa nu handlar om att alltid lyssna på den rösten.
Hur gillar ni 80-talsmusiken och estetiken?
AB: Jag älskar det. När vi spelar in serien lyssnar jag inte på annat än 80-talsmusik. Hela mitt livs soundtrack ändras så fort vi börjar filma. Då gäller bara 80-tal, fram tills vi är klara med säsongen. Jag älskar 80-talsmusiken. Den är poppig, kul och lätt att dansa till. Den är melodramatisk. Jag älskar modet i serien. Det är särskilt spännande då vi har våra wrestling-karaktärer men också karaktärer utanför ringen. Det finns så många kvinnor i den här serien och man får se mycket olika 80-talsstilar. Beth Morgan, vår designer, är otrolig! Bara hur serien är designad, med fjorton - i år femton - olika kvinnor som alla har sin egna personlighet och stil. Det är som ögongodis.
Nya karaktärer, säger du? Berätta mer.
- Vi har en ny wrestler i serien, spelad av Shakira Barrera. Hon och jag har en breakdance tillsammans i andra avsnittet, vilket är riktigt roligt. Hon är dansare i verkliga livet, så jag kunde lära mig mycket. Och vi har en ny manlig karaktär också. Det är faktiskt många fler män i ”GLOW” i år, eftersom vi producerar en tv-serie i serien. Det var faktiskt en riktigt stor förändring på inspelningen. I förra säsongen var det vi fjorton kvinnor… och Mark Maron. Det var bara vi, i ringen, hela tiden. Den här säsongen kommer det in flera nya män som spelar tv-teamet. Att få in flera män i rummet kändes udda. ”Det här är vår plats! Tro inte att ni har någon makt här.”
Vilka är era favoriter från 80-talet?
AB: Jag minns inte många namn. Men jag älskar Pat Benatar. Betty och jag gick på hennes spelning när vi bondade innan säsong ett. Det var roligt, även om inledningen av Melissa Etheridge var höjdpunkten.
BG: Vi bondar också över Phil Collins låt ”Take Me Home”. Det är vår sång. Vi skojar ofta om hur en Ruth-och-Debbie-reunion skulle kunna se ut till den låten. Jag ser framför mig hur de springer mot varandra på flygplatsen. Jag har också pitchat en begravningsscen där de gråter i varandras armar.
AB: En dag kommer det hända, tror jag. Hall & Oates var också mina favoriter. En av deras sånger är faktiskt med i en tidig version jag såg av avsnitt sju, men jag vet inte om den får vara kvar. Jag blev superglad!
BG: Första gången vi gick ut för drinkar med våra män spelades Hall & Oates, ”You Make My Dreams Come True”. I en fullsatt bar ställde Allie ned drinken, och i äkta Ruth-anda dansade hon genom baren och stötte emot alla. Min man sa ”henne kommer jag vara lojal mot livet ut”. Och det var en riktigt hipster-hak med seriösa gäster, men hon fick varenda en att le.
AB: Jag älskar det. När vi spelar in serien lyssnar jag inte på annat än 80-talsmusik. Hela mitt livs soundtrack ändras så fort vi börjar filma. Då gäller bara 80-tal, fram tills vi är klara med säsongen. Jag älskar 80-talsmusiken. Den är poppig, kul och lätt att dansa till. Den är melodramatisk. Jag älskar modet i serien. Det är särskilt spännande då vi har våra wrestling-karaktärer men också karaktärer utanför ringen. Det finns så många kvinnor i den här serien och man får se mycket olika 80-talsstilar. Beth Morgan, vår designer, är otrolig! Bara hur serien är designad, med fjorton - i år femton - olika kvinnor som alla har sin egna personlighet och stil. Det är som ögongodis.
Nya karaktärer, säger du? Berätta mer.
- Vi har en ny wrestler i serien, spelad av Shakira Barrera. Hon och jag har en breakdance tillsammans i andra avsnittet, vilket är riktigt roligt. Hon är dansare i verkliga livet, så jag kunde lära mig mycket. Och vi har en ny manlig karaktär också. Det är faktiskt många fler män i ”GLOW” i år, eftersom vi producerar en tv-serie i serien. Det var faktiskt en riktigt stor förändring på inspelningen. I förra säsongen var det vi fjorton kvinnor… och Mark Maron. Det var bara vi, i ringen, hela tiden. Den här säsongen kommer det in flera nya män som spelar tv-teamet. Att få in flera män i rummet kändes udda. ”Det här är vår plats! Tro inte att ni har någon makt här.”
Vilka är era favoriter från 80-talet?
AB: Jag minns inte många namn. Men jag älskar Pat Benatar. Betty och jag gick på hennes spelning när vi bondade innan säsong ett. Det var roligt, även om inledningen av Melissa Etheridge var höjdpunkten.
BG: Vi bondar också över Phil Collins låt ”Take Me Home”. Det är vår sång. Vi skojar ofta om hur en Ruth-och-Debbie-reunion skulle kunna se ut till den låten. Jag ser framför mig hur de springer mot varandra på flygplatsen. Jag har också pitchat en begravningsscen där de gråter i varandras armar.
AB: En dag kommer det hända, tror jag. Hall & Oates var också mina favoriter. En av deras sånger är faktiskt med i en tidig version jag såg av avsnitt sju, men jag vet inte om den får vara kvar. Jag blev superglad!
BG: Första gången vi gick ut för drinkar med våra män spelades Hall & Oates, ”You Make My Dreams Come True”. I en fullsatt bar ställde Allie ned drinken, och i äkta Ruth-anda dansade hon genom baren och stötte emot alla. Min man sa ”henne kommer jag vara lojal mot livet ut”. Och det var en riktigt hipster-hak med seriösa gäster, men hon fick varenda en att le.
"GLOW" är tillbaka med nya avsnitt på Netflix den 29 juni.
