"Idag är de flesta skräckfilmer ganska dåliga"

Det är det genombrott-över-en-natt som varje amatörfilmare drömmer om. En tvåminuters kortfilm på Youtube skrämde slag på miljontals tittare, och plötsligt satt David F. Sandberg - 34 år från Jönköping - i telefon med Hollywood-producenter. I sommar biodebuterar han med skräckfilmen ”Lights Out” i långfilmsformat. MovieZine ringde upp honom i Los Angeles, där han numera håller till.

- Som filmskapare drömmer man ju om det här. Att göra en liten lågbudgetfilm som blir upptäckt, så att man får göra en långfilm.

- Nej, verkligen inte. Jag och Lotta (Losten, hustru) gjorde den för en online-tävling, som gick ut på att göra en skräckfilm under tre minuter. Jag vann Bästa regi. Vi hamnade bland de topp 6 som fick priser, och tyckte det var kul. Vi hade ingen mer tanke på det. Ett par månader senare blev den plötsligt jättestor online. Folk började dela den. Så började folk från Hollywood ta kontakt, agenter, managers, producenter och studios. Jag fick sätta ihop ett dokument med alla jag hade pratat med och vad som hade sagts, bara för att hålla reda på allt.

- Men när vi gjorde filmen så hade vi ingen tanke på en långfilm. Det fick komma sen. Med allt det här intresset fick man börja fundera: vad skulle en långfilm kunna vara?

- Det är inte så mycket story i kortfilmen. Mest det här konceptet, att du släcker ljuset och någonting är där. Du tänder ljuset och det är inte där. Så länge man hade det konceptet så kunde själva storyn vara vad som helst. Vi hade inte målat in oss i något hörn, som tur är. Många frågade: ska det bara vara en tjej i en lägenhet i 90 minuter? Och så behövde det ju inte vara.

Ett av de första samtalen kom från producenten Lawrence Grey (”Last Vegas”) som satte David F. Sandberg i kontakt med James Wan (”The Conjuring”). Så småningom kom en manusförfattare ombord för att omvandla ”Lights Out” till långfilm. 

- Alla säger att vanligtvis går det inte så här snabbt och lätt. Det är strax över ett år sen nu, i mars 2015 som jag och Lotta kom till Los Angeles för att göra filmen. Det har gått snabbt. 

- Jag skrev ett treatment på 15 sidor, med den storyn jag ville ha. En författare om heter Eric Heisserer skrev manus utifrån det. Han har tidigare skrivit remakes på "Terror på Elm Street", "The Thing" och "Final Destination 5". Det som gjorde mig glad är att jag har läst andra manus som han har skrivit, som inte blivit film än, som är riktigt bra. Bland annat "Story of Your Life" (Denis Villeneuves sci-fi som numera heter ”Arrival”, reds.anm) som kommer ut senare i år.

- Det var konstigt, jag har aldrig ens varit på en filminspelning innan. Jag har tidigare gjort kortfilmer, animationer, och även om vi har fått lite pengar från Filminstitutet är det jag som har filmat, klippt och gjort effekterna själv. 

- Man visste inte vad man skulle förvänta sig. Men att göra film är samma sak nästan hur man än gör det, bara att här var teamet mycket större. Folk gör allting åt en i princip, till skillnad från när det bara är Lotta och jag. Här är det en så stor maskin, bara att flytta kameran tar en halvtimme. Det går mycket långsammare och kan vara frustrerande.

- Konstigt nog har det nästan varit fler begränsningar än när man gör nollbudgetfilm. Jag gör gärna mina små egna visuella effekter. Här måste allting gå via de rätta kanalerna, via ett VFX-bolag. I en scen filmar vi utanför en skola i Los Angeles. Vi hade inte lov att filma namnet på skolan. Jag sa att det kan jag ta bort på min laptop på fem minuter. Men nej, det måste VFX-bolaget göra och det fanns det inte budget till. Istället måste produktionsdesignern göra en ny skylt och hänga upp där istället.

- I efterarbetet gjorde jag ändå ett gäng effekter och lade i i filmen. Det var alla okej med och jag gjorde det gratis.  

- Det är också en konstig grej, att komma från nollbudget till en film på 40-nånting miljoner svenska kronor. Det är hur mycket pengar som helst för mig, men här är det väldigt lite pengar. I studiosystemet kommer du knappt mycket lägre. Man tycker det är mycket pengar, men behöver vi regn någon dag så kostar det.

- I trailern ser man silhuetten av monstret, vars ögon reflekterar ljus lite. Det hade vi inte råd att göra med CGI. Jag köpte reflextejp och gjorde ett test, vi satte tejpen på Lottas ögon och hade min iPhone-ficklampa bredvid kameran. Lampan är inte tillräckligt stark för att lysa upp henne, men den speglas ändå i hennes ögon. Så fick vi göra igenom hela filmen, för att få fram de där ögonen som lös lite grann.

- När jag var mindre så gillade jag nästan allt. Nu när jag är äldre tycker jag att de flesta skräckfilmer är ganska dåliga. Det är svårt att hitta bra skräckfilmer. Även när man är inne i forum och söker, finns det sällan bra rekommendationer. Det är en lustig genre.

- Jag hoppas det! Det finns inga falska jump-scares, där det bara var en katt som hoppade fram eller en kompis som la handen på axeln. Det är också en ganska rolig film. Det framgår kanske inte i den överseriösa trailern. Men det var kul att leka med konceptet där varelsen försvinner när man tänder ljuset. Vad kan det vara för olika ljuskällor att bekämpa henne med?

- Allt har ju varit både konstigt och roligt... Men en sak är att upptäcka hur mycket de ser upp till regissören här. Även om man gör sin första film. Det kändes som att man kunde bli ett asshole ganska lätt, haha. Jag dricker Cola Zero, så det fanns alltid en massa Cola Zero till mig i en kylväska. Mycket såna småsaker. När vi hade pre-production ställde de in en skål med godis på mitt kontor varje dag. De frågade om det är något godis jag gillar mer, och dagen efter fick jag en gigantisk påse med bara såna inne på kontoret. Man får liksom nästan vara försiktig med att säga vad man gillar. 

- Inte direkt men jag kollade mycket på fotot i olika skräckfilmer. Bland annat en gammal film, "The Haunting" från 1963. Det jag gillar med den är hur den är filmad i Cinemascope. Hur de utnyttjar bilden. Den nyaste "Evil Dead" har också ett intressant foto, de har mycket mörker i bilden. De är inte rädda för att man inte ska se allt. Det var väldigt viktigt för mig också.

- Vi hade mycket diskussioner om det med fotografen. Jag ville inte ha det typiska Hollywood-mörkret i filmen där det bara är blått ljus och man ser allting ändå. Det blev lite tjafs, de blev rädda att studion skulle klaga på att filmen är för mörk. Vid något tillfälle pekade fotografen på monitorn, där spöket sitter och gömmer sig, och sa: "Men jag ser inte vad det är för något". Jag förklarade: "Det är ju det som är meningen, man ska inte se precis vad det är som sitter där i mörkret."

- Den har varit väldigt populär på testvisningar. Det är kul att se den med folk, för de är så engagerade i filmen. De blir inte bara rädda, utan de applåderar och tjoar. Det är säkert mer här borta, med amerikansk biopublik, än vad det är i Sverige. Men den var väldigt uppskattad och det är kul att läsa publikens formulär efteråt. Jag har sparat alla kopior.

- Den första är väl inte jättebra kanske... (skratt) Det var inte riktigt min typ av skräckfilm. Men det var lite därför jag gick med på att göra tvåan. Jag tror inte att många skräckfans blir arga och tror att jag ska förstöra "Annabelle". Jag vet att jag kan göra en uppföljare som faktiskt är bättre. Jag menar, jag har läst så mycket manus här i stan, men det finns ett manus till en uppföljare till "The Shining". Den filmen skulle jag inte vilja göra, det kan ju inte bli bättre än första. Ska man göra en uppföljare, så ska det vara på något som man kan göra bättre.

- Mycket handlar om att jobba med andra människor, att lära mig kommunicera vad det är jag vill ha gjort. Det har varit min filmskola på sätt och vis, fast jag har fått betalt för det. Jag ser fram emot min nästa film då jag slipper pressen med att det är min första film, och jag måste visa vad jag går för annars går allt åt helvete. Det har varit väldigt stressigt.

- Förhoppningsvis. Men det är alltid stress och många beslut att ta. Allt från förproduktion, vilken bil ska den här karaktären köra? Vilken spade ska karaktären plocka upp i den här scenen? Och så har de fem olika spadar. Vilken väska ska han ha när han kommer hem från skolan? Det är beslut hela tiden. Studion sa att så fort jag får en fråga ska jag svara direkt, så att jag inte har en massa grejer att gå igenom sen. I slutet av dagen kunde jag inte ens beställa en hamburgare, jag orkade inte med fler beslut.