Svenske debutregissören Kristian A. Söderström backar bandet till 80-talet

Efter sin regissörsutbildning på UCLA i Kalifornien flyttade Kristian A. Söderström hem till Sverige men saknade rätt kontaktnät för att lyckas finansiera sina manusidéer. Med ett antal kortfilmer och reklamfilmer i bagaget gav han sig till slut fan på att göra sin första långfilm med låg budget. Det fick bära eller brista helt enkelt. Resultatet blev “Videomannen”, en svart komedi med Stefan Sauk i rollen som den ljusskygge VHS-samlaren Ennio som jagar en förlorad videokassett och finner en vän i Lena Nilssons alkoholiserade 80-talsfanatiker. 

 

 

- Mycket har att göra med att jag hade tillgång till den där källarlokalen med alla videoband där filmen utspelar sig. Visst kan jag tycka att det är lite fantasilöst med filmskapare som gör film om film men samtidigt tyckte jag att det fanns så mycket annat i den här historien som jag kunde relatera till, såsom samlandet och missbruket. 

 

 

- Ennio finns på riktigt och han drev Landala Video på 80- och 90-talet. Han har varit en väldigt viktig person för mig genom den ångestfria fantasivärlden som videofilmerna erbjöd. Jag kommer ihåg hur jag brukade gå till hans butik på vägen från jobbet på fredagarna, innan jag gick hem till tjejen, bara för att få vistas en timme i den miljön och prata med Ennio en stund.  

 

 

- Den är svår att sätta en stämpel på, vilket jag har märkt blir ett problem när vi nu ska marknadsföra filmen. Tittar man på IMDb så har den tre genres - komedi, thriller och drama. Man kan även kalla den för en svart komedi. Den ska visas på FrightFest i London och där säljs filmen in som “Dario Argento meets Mike Leigh”. Det gillar jag väldigt mycket. 

  

 

- Många som ser postern och titeln tänker nog att det är en smal film om videoband och 80-tal. Men det är ju inte vad den egentligen handlar om, det är bara “fluffet” och ytan. Den handlar om två missbrukande människor som är passionerade men också ensamma. Tar man bort den biten så hade jag aldrig velat göra filmen, då hade det bara varit en renodlad absurd komedi.  

 

- Jag gillar när man som publik kan skala av olika lager i en berättelse och jag tyckte nog att det var vanligare förr på film. Ta en film som “Taxi Driver” som exempel, ingen som sett den filmen skulle påstå att den handlar om en taxichaufför. Det handlar ju om något helt annat egentligen. 

 

- Jag vill korsbefrukta genrer och tycker att svenska filmer är dåliga på det. I Sverige så finns de viktiga filmerna - “ämnesfilmerna” och sen finns det underhållningsfilmerna - Sune och polisfilmerna. Det måste gå att göra någonting mittemellan som fortfarande kan ses på med respekt.   

 

 

- Jag fick nog med mig ett annat självförtroende därifrån. I Los Angeles är det verkligen sådär som man hör att alla går omkring med ett manus i bakfickan oavsett om man är taxichaufför eller servitris. Det finns också en positivitet där som kan anses naiv, men jag tror ändå att jag hade nytta av den även om jag blev nedslagen ganska snabbt när jag kom hem. Det var en helt annan attityd bland producenterna här hemma. Jag träffade olika producenter utan att det riktigt lirade. Men någonstans sitter det ju kvar ändå - tron på att allt är möjligt, en tåga att inte ge upp. 

 

 

- Ja, det gör jag verkligen. Den var som ett tempel. Jag minns på helgerna när man gick dit med sina kompisar och hela dagen gick ut på det där. Man beställde pizza och gick till videobutiken för att hänga i två timmar. Det var ett helt evenemang det där med att gå runt och titta på fodralen och försöka bestämma vilken film man skulle se. Jag kommer ihåg första gången jag klev in i en videobutik, det var en förälskelse. Jag kunde känna likadant när vi var nere i källaren där vi filmade, bland alla kassetterna. Så den kärleken har inte sinat. 

 

 

- Sjävklart, i en begränsad utgåva.

 

 

 

"Hyresgästen" (1976) av Roman Polanski 
"Svartjobb" (1982) Av: Jerzy Skolimowski 
"Betjänten" (1963) Av: Joseph Losey