”The Nun”-regissören Corin Hardy väljer bort CGI

Skräckfilmen "The Nun" har snart världspremiär. Filmen, som är en fristående del i Conjuring-franchisen, spelades under några hektiska månader in i Rumänien för ett drygt år sedan. MovieZine var en av några få inbjudna medier från hela världen att komma och besöka inspelningarna och på plats även träffa den minst sagt kreative illustratören och numera regissören Corin Hardy.

 

Hur mår du?

- Väldigt bra tack, vi är på slutet nu. Inspelningsdag 34 av 38, men vem räknar? Hehe. Det är verkligen inte mycket kvar nu och det har varit helt magiskt på många sätt. Det har varit galet med, fast så roligt och underbart. Det har inte varit lätt, verkligen inte, men då tror jag också på att inget riktigt bra någonsin egentligen är lätt...


Var har varit svårast?

- Det är ett så stort projekt. Mycket större än mina tidigare projekt. Sedan har det verkligen gått i ett, väldigt snabbt. Vi åkte hit till Rumänien nästan omedelbart efter att jag tackat ja till jobbet. Dels för att det ju är mycket billigare att spela in här men också för att delar utspelas här och det har varit lätt att hitta bra miljöer. Men kyrkor har vi fått bygga upp för man får inte filma i kyrkor här. Jennifer Spence (scenografen) har verkligen gjort ett magnifikt jobb med alla kulisserna, hon är fullständigt briljant. Hon har förverkligat mina drömmar på bästa sätt!


Varför ville du berätta den här historien?

- Det här är en hyfsat gammeldags saga om det goda som möter det onda. Men den är mer aktuell idag än någonsin. Det är en ständig kamp mot ondska på många plan i samhället. Tyvärr är ondska ganska lockande för många, så godhet måste hitta ett fyndigare sätt att slå rot.

 

 

- Det har varit riktigt bra. Jag har fått så mycket stöd och support från Warner Brothers, New Line och alla andra inblandade, som Gary Dauberman och James Wan, inte minst. Vi har verkligen inte haft så mycket tid, så vi fick anstränga oss för att hålla tiden och följa planeringen, men det var inga större problem för vi talade samma språk från start.

 

- Man hör så mycket skräckhistorier om hur det är att jobba med studiofilmer men det har verkligen bara varit en väldigt bra erfarenhet, mycket bra samarbete på alla plan, stor respekt för andras idéer och inte minst äkta entusiasm för dem.

 

Kan du berätta hur det hela började?

- Jag fick manuset skickat till mig, det är skrivet av Gary Dauberman efter James Wans idé och jag beundrar båda enormt. Eftersom jag dessutom är ett stort fan av Conjuring-serien hade jag höga förväntningar när jag började läsa. Och jag blev snabbt helt överlycklig. Manuset var så målande, visuellt och gav en helt ny nyans till det man redan sett. Historien är egentligen rätt klassisk och någonstans mer av en äventyrsfilm än renodlad skräck. Som en typ av "Indiana Jones"-film som korsats med "Exorcisten" och "The Evil Dead". Tre skopor vardera, blanda och så har du "The Nun".

 

 

Vad hände sen?

- Ja, jag ritar så fort jag blir exalterad och när jag började läsa manuset kunde jag inte lägga ifrån mig pennan. Jag tecknade hela tiden och har fortsatt göra det. Har alltid ett skissblock med mig, låt mig visa… (Han tar fram ett block fullt av fantastiska ritningar, skrämmande förvisso men otroligt nyanserade och detaljrika.)

- Det fanns som sagt inte så mycket tid förbereda sig på, vi stack hit till Rumänien och jag fortsatte ösa ur mig saker på papper och pratade om det jag ritat med Jenn och Maxime Alexander som gör fantastisk jobb med fotot. 
Vi ville alla ha en gammeldags känsla, göra tricks med kameran hellre än med datorn och vi har så lite CGI som möjligt.


Hur ser du på att mycket effekter idag görs med datorer?

- Jag gillar egentligen inte CGI… Jag växte inte upp med sådana effekterna så jag har haft lite svårt att ta till med dem och vill fortfarande skapa så mycket som möjligt för hand. Såklart är det ett fantastiskt verktyg för att skapa och förstärka illusion, men jag strävar efter att göra så mycket som möjligt på det gamla sättet. I ”The Nun” använder faktiskt på flera håll exakt samma teknik som användes på 70-talet och jag tror att det generellt dessutom blir bättre skådespel när skådespelarna har något riktigt att jobba med och mot. Och framförallt i en skräckfilm är det lätt att CGI tar över och jag tycker inte att bra skräck är perfekta effekter, utan snarare att lyckas göra den otäcka historien också känslosam och att jobba på att ge liv till karaktärerna, ge skådespelarna verktyg att övertyga på allvar.

 

 

Vad inspirerar dig?

- Jag växte upp med Ray Harryhausen och hans monsterfilmer. När jag var elva såg jag "Alien" och "Evil Dead", "Nightmare on Elm Street", och blev besatt av att skräck och att göra effekter själv. Och jag älskar ju att rita, så jag började rita figurer som jag sedan ville ge liv. Hela uppväxten höll jag på så och inget har ju förändrats egentligen, mer än att jag idag får göra det på riktigt och dessutom får betalt för det.

Vad har varit det mest minnesvärda hittills under inspelningarna?

- Det var när vi spelade in i det stora slottet Hunedoara och vi försökte att inte störa de onda andarna, som tydligen huserar där. Så vi hade en rumänsk präst som följde med och välsignade platsen och oss inblandade. Han skvätte heligt vatten här och var och råkade spilla väldigt mycket på just mig och in i mina ögon. Jag tänkte att ok, hoppas detta hjälper. Jag sa till honom tack för välsignelsen och frågade sedan lättsamt om allt vatten skulle hjälpa mig i mitt liv och han tittade barskt på mig och sa med sträng röst: “Det hjälper bara om du tror på det”. Det lät lite illavarslande eftersom jag ju inte var helt övertygad. Men ja det har hittills gått rätt bra, hehe.


Ni spelar in i Rumänien, Draculas hemland. Finns det några Dracula-referenser i filmen?

- Absolut! Första gången jag läste manuset tänkte jag faktiskt på Dracula och historien kring honom. Det är en kamp mot något dolt ont, det handlar om mörker, ljus. Men mest är det som sagt ett rysligt äventyr om två personer som tillsammans ska lösa ett mysterium. Förhoppningsvis kommer alla som tittar bli lika förtjusta i de två som jag är och har hela tiden varit!