"Det här är årets bästa film!", utbrast en biobesökare när filmfestivalen i Busan just hade visat "Big Bad Wolves". Det var ingen mindre än Quentin Tarantino som bestämde sig för att ge den israeliska thrillern en rejäl push. Välförtjänt, absolut.
Bara några veckor tidigare fick jag chansen att se "Big Bad Wolves" på Fantastisk Filmfestival i Lund, och imponerades av en fantastiskt snyggt berättad nagelbitare, något för alla som tyckte att "Jakten" eller "Prisoners" var bland förra årets bästa filmer. Nu hittar äntligen filmen en bredare publik i Sverige när den släpps på DVD och video-on-demand i veckan.
I Lund fick jag också möta en av filmens två regissörer. Navot Papushado har, tillsammans med Aharon Keshales, tidigare gjort rysaren "Rabies" som bland annat visats på Stockholms Filmfestival.
Berätta hur filmindustrin i Israel ser ut.
- Det är en växande industri. I år (läs: 2013) gjordes rätt många filmer, över 30. För bara några år sedan kom det 15-20. Tyvärr får inte alla distribution, en del är mer indie eller hamnar i "fringe"-kategorin. Men 90 procent är arthouse-filmer, gjorda för festivaler eller den smala publiken. I USA gör man snarare 90 procent filmer för den breda biopubliken, i Israel är det tvärtom. Och de flesta filmerna handlar om konflikten eller krigen vi har varit med om.
De är rätt politiska.
- Exakt. Som barn ville jag gärna gå på bio men alla israeliska filmer var mer till för att utbilda istället för att underhålla. Jag tror vi börjar komma bort från det nu. Varje år kommer det en eller två blockbusters, som stora familjekomedier.
Blev "Big Bad Wolves" en stor film?
- Det är ingen blockbuster för hela familjen, uppenbarligen. Men den blev en snackis och en hit. Trots att den fick hög åldersgräns och är en väldigt våldsam film. Jag är glad för det. För två år sedan gjorde vi "Rabies", den första israeliska skräckfilmen. Det hade aldrig gjorts en skräckfilm i Israel, och de amerikanska rysarna brukar inte gå bra. Det var en chansning. "Rabies" är en metaskräckis, en film för de som gillar och kan sina skräckfilmer. "Big Bad Wolves" hade redan fått internationell uppmärksamhet, efter Tribeca visades den på många festivaler och fick bra kritik och flera priser. Den var omtalad redan innan den kom till Israel i augusti. Den kom med en stor buzz och publiken tog emot den väl. Den hör också till en av de mest kritikerrosade filmerna i Israel i år, även räknat med utländska filmer. Det är en stor grej för israelisk film, det visar att man kan göra något annorlunda. Att vi vann fem israeliska Oscars var en stor grej. Det kommer för alltid förändra sättet hur filmskapare och hur filmkonsulenter tänker. Man behöver inte skämmas för att man vill göra genrefilm.
Det känns som en påkostad film och du använder några av landets största stjärnor. Hur mycket pengar fick du?
- "Rabies" gjordes på mycket liten budget, men trots det lyckades vi få med riktigt stora skådespelare. Tänk dig casten i "Twilight" ihop med George Clooney, Tom Cruise och Cate Blanchett. Alla tonårsidoler och stora stjärnor i samma film, men de fick avstå från sina höga löner. Några av skådespelarna kom tillbaka, som snuten som också syns i "Rabies". Men framför allt hade vi mer pengar. Vi fick bidrag och investerare, vi ville ändå göra en liten, avskalad film som kunde tjäna pengar och som samtidigt kunde visas på festivaler. Det är en mellanbudget, varken indie eller påkostad. Men den ser betydligt dyrare ut än vad den är.
Berätta om din medregissör Aharon. Hur känner ni varandra?
- Aharon var min lärare på universitetet. En ung kille som stöttade mig till att göra de filmer jag ville göra, popcornfilmer som underhåller. Jag är uppväxt på 80-talet med "Alien", David Fincher, Steven Spielberg, George Lucas och allt som kom på den tiden. Vår generation växte upp med MTV, vi fick en andra kanal, och vi sög in alla amerikanska influenser. Alla andra ville få mig att göra arthouse-film som kunde visas i Cannes. Det var ironiskt för att jag spelade in min första film, en skräckfilm på mitt eget sätt med Aharons stöd, och den visades i Cannes! Aharon och jag blev goda vänner och han började producera mina filmer. När han tyckte att jag skulle spela in min första långfilm, ville jag ha med honom ombord. Jag älskar hur han skriver. Han var en av Israels mest respekterade filmkritiker. Jag övertalade honom och vi kom fram till att göra "Rabies". Hur skulle en slasherfilm se ut i Israel? Mördaren skulle troligtvis vara ganska lat och inte ha koll på detaljerna. Men vi ville inte göra det till en parodi. Hela konceptet är en slasher utan mördare.
- I "Rabies" provade vi oss fram till en bra arbetsprocess. Vi är bra på olika saker, och en kan instruera skådespelarna medan den andre talar med kameramannen. Det är bra för skådespelarna också, för de stora stjärnorna vill alltid ha regissörens uppmärksamhet. De känner oss också så pass bra att de vet vem de ska vända sig till med vilket problem. Jag måste också ge Aharon kredd för hans känsla för språk och dialog. Han leker med orden, till exempel i scenen i början där tre killar misshandlar en fjärde. Snuten säger i telefon något i stil med: "Säg till de där tre clownerna". Det är roligt om man uppfattar det, för de tre är välkänd grupp ståuppkomiker i Israel. Den engelska översättningen säger "the three stooges". En del försvinner säkert i översättningen men det påverkar inte mycket. Aharon har talangen att skriva så att det funkar i alla länder. Men annars är det svårt att säga var Aharon slutar och jag börjar.
Ni blandar tortyr med humor i en självklar mix. Hur visste ni hur mycket av det ena eller andra skulle vara tillräckligt?
- Aharon brukade stänga in sig och skriva, och sen skickade han scener till mig som vi diskuterade. Vanligtvis är det han som säger "Vi kanske går för långt nu"... Ja, det är en komedi om en pedofil. Men vi skrattar inte åt honom, eller åt det riktigt mörka temat. Vi ifrågasätter altid oss själva, får man skämta om det här? Går vi för långt nu? Man måste alltid ha det i åtanke. Men vi försöker alltid lägga in humor när man minst anar det. En kille ska knäcka någons fingrar när plötsligt hans mamma ringer på mobilen. Vi sabbar stämningen, vi sabbar vår egen film genom att injicera lite verklighet. Sådant som händer i verkliga livet. telefonen kan faktiskt ringa vid olämpliga tillfällen. Sätt det i fel scen, och det blir komedi. Men man ska inte skratta åt karaktärerna. De är inte medvetna om att de är i en komedi. De är dödsallvarliga.
- På senare tid är de flesta thrillers eller rysare bara ute efter att chocka människor med blod och våld. Det blir tortyrporr. Vi är stora fans av 70-talet, Kubrick, De Palma och Polanski, killar som gjorde skräck men aldrig behövde göra det så explicit. Hur chockar man människor? Vi tror hemligheten ligger i att skapa karaktärer som man verkligen gillar, och bryr sig om. Ett annat sätt är att få publiken att sänka garden. Få dem att skratta, och chocka dem sedan. Då förväntar man sig det allra minst. Idag har vi sett allt, vi försöker ge publiken en upplevelse som de inte förväntar sig.
Vad kan vi vänta oss av er härnäst?
- Vi ska göra en episod i "The ABCs of Death 2". Jag kan inte säga vilken bokstav vi har, det är många hemligheter i den här produktionen. Men vi samlar stora delar av teamet från "Big Bad Wolves", det blir inte helt olikt den filmen. Det ska bli något som ligger i vår natur men vi vill ändå utvecklas. Vi har också börjat skriva på vår mest ambitiösa film. Den utspelar sig under 1940-talet, då vi var terroristerna som skulle sparka ut britterna. Det var en kaotisk tid, som Vilda västern. Britterna tog in australiensiska cowboys som poliser i Israel, och så nazisterna på det... Det var galet. Filmen har en skön titel, "Once Upon a Time in Palestine". Vi kom undan med en pedofilkomedi, vi kommer nog undan med att gestalta judiska terrorister under den tidseran. Vi vill ge publiken hela spektrat av känslor. Den blir säkert både rolig och spännande, också mer action den här gången. Hästar och explosioner. Ett mycket ambitiöst projekt.
- Vi får några erbjudanden från USA, men vi väntar på rätt manus. Man vill inte tappa bort sig, och göra en film för sakens skull. Vi vill behålla vår egna röst, kan vi göra det inom en engelskspråkig film för den amerikanska biopubliken vore det härligt. Vi får se vad som kommer först.
Vad skulle ditt drömprojekt i Hollywood bli?
- Tja, jag är ju en sci-fi-nörd. Jag och Aharon skiljer oss nog lite på den fronten. Han vill kanske inte skriva sci-fi, för han föredrar karaktärsdrivna manus som inte nödvändigtvis är high concept. Vi har också ett serietidningsliknande manus som nog inte passar för Israel, det får vänta till USA. Jag vill göra film i alla genrer, till och med en romantisk komedi för min lillasyster. En film som "Drive" vore drömmen. Winding Refn har satt sin egen prägel men ändå lockat publiken. Jag skulle vilja göra en film som "Children of Men". Också Christopher Nolans första film är en inspiration, och se bara på Darren Aronofskys "Pi". Får vi en dag göra en film som "Inglourious Basterds" skulle jag bli lycklig!
Navot Papushado tipsar om 4 sevärda israeliska filmer:
Avanti Popolo (1986)
- Gå tillbaka till 80-talet så hittar du filmen "Avanti Popolo", den handlar om två soldater som går vilse i öknen. Jag såg den som filmstudent och den tog mig med storm. En riktig pärla.
Year Zero (Shnat Effes, 2004)
- På senare år kom "Year Zero" av Joseph Pitchhadze. Ett epos med tio karaktärer, där finns en seriemördare och en kille som kör över en hund... Den såg jag också som student, jag hade inte sett så många israeliska filmer innan jag började plugga.
Halfon Hill Doesn't Answer (Giv'at Halfon Eina Ona, 1976)
- Vill du se en av Israels bästa komedier så se "Halfon Hill Doesn't Answer". Den har en av våra bästa komiker och en av Israels bästa regissörer.
Big Eyes (Einayim G'dolot, 1974)
- Också "Big Eyes" av Uri Zohar. En av våra stora regissörer som har gått och blivit religiös. Det finns flera mycket bra filmer på senare år men det är de här fyra som har berört mig mest. De kanske kan vara lite svåra att hitta...
"Big Bad Wolves" finns nu ute på DVD och video-on-demand. Läs vår recension här...
