På hotellet Le Parker Meridien i New York får MovieZine en möjlighet att träffa mästarregissören. Han pratar förstås varmt om sitt samarbete med Leonardo DiCaprio, nu är det deras fjärde film i rad ihop. Och lika gärna berättar han om den speciella stil han använt sig av just i den här filmen, en stil som skiljer sig rätt rejält från det vi är vana att se i Scorseses tidigare verk.
Det märks också tidigt i intervjun att det är svårt för honom att inte avslöja för mycket av de vändningar "Shutter Island" tar. Både han och Leonardo har nämnt vilken utmaning det är att prata om arbetet med filmen utan att säga för mycket.
Kan du berätta lite om ditt samarbete med Leonardo DiCaprio i filmerna ni gjort ihop?
Jag tror att det var vid den andra filmen vi gjorde, "The Aviator", speciellt i den scenen där han är fast i visningsrummet i tolv dagar och nätter, ensam och pratar med sig själv. Det var då jag kände att vi började hitta saker tillsammans och att det var ett samarbete värt att utveckla. I de allra flesta fallen var vi helt eniga om hur vi ville göra saker. Jag märkte också att om jag bad om något så fick jag det - och mer.
Max von Sydow då? Hur hamnade han i "Shutter Island"?
Jag har varit en stor beundrare av hans arbete under åren, men det har varit svårt med den typen av filmer jag har gjort att få jobba med alla jag har beundrat. Ibland passar helt enkelt inte rollerna eller ämnena, men här fanns helt plötsligt en chans att få honom att spela Dr Naehring så den tog jag. Det går ju tillbaka till en bit före "Sjunde Inseglet", alla hans filmer med Bergman under 50- och 60-talet och förstås hans amerikanska filmer. Han är ikonisk och har stor betydelse för hur vi ser på film idag, han har en stor del i filmens historia. Så det var verkligen ett nöje att få jobba med honom.
Det känns som om du har jobbat mycket med stilen i den här filmen.
Ja, det stämmer. Det finns till exempel en del kubism i hur den är redigerad, hur bilderna är beskurna och hur handlingen är uppbyggd.
Jag har hört att du inspirerats av Kafta också.
Absolut. Jag läste Kafka genom hela filmandet, de korta berättelserna. I princip så är det åratal av filmtittande som jag har använt mig av och som dyker upp som referenser i "Shutter Island". Jag menar, har man en stor byggnad från 1800-talet och filmar dess exteriör med en kamera som glider ner längs fasaden medan det regnar och stormar - då vet man att många direkt tänker på gotiska thrillers, literatur från 1800-talet och tysk expressionism från tidiga 1900-talet. Så idén var att använda det, som att säga "ja, det här är en referens".
Men det var också en balansgång för att inte förlora det emotionella i filmen, som har en väldigt stark inre strid. Det är svårt att prata om filmen för pressen utan att avslöja för mycket, men om man ser filmen ett par gånger så kommer man upptäcka att vi har stretchat ut landskapen, insidan av sjukhuset och vinklarna på Dr Cawley med olika linser och design, för att få en speciell effekt.
Musiken är också väldigt tydlig i sitt språk.
Musiken var intressant, ja. Det är modern symfonimusik som jag och Robbie Robertson [som arbetat med musiken i många filmer] fick som idé att ha som soundtrack. Hade vi tagit in en kompositör så är jag säker på att han hade skapat något intressant, men jag ville göra något annorlunda - skapa en stämning och sätta en ton. Så Robbie skickade 20-22 timmar av modern musik, bland annat Ingram Marshall's "Fog Tropes". Helt plötsligt lät den som en mistlur, så det är alltså ingen mistlur ni hör i filmens öppningsscen utan musik, blåsinstrument för att vara mer exakt. Jag tyckte det var jättehäftigt och intressant.
"Shutter Island" tar sig an många ämnen, bland annat hur psykvården behandlade sina patienter under den här tiden. Var din tanke att göra en politisk film?
Nej, inte alls. Jag läste manuset som Laeta Kalogridis skrev. Jag hade inte läst boken då. Det som jag fastnade för var den resa karaktären genomgick och det faktum att jag blev känslomässigt rörd av slutet av berättelsen. Jag la inte till någonting själv och tänkte inte på de politiska nivåerna i historien.
Hur står sig den här filmen för dig jämfört med dina andra?
Det är en väldigt svår fråga. Grejen är att jag lever så länge med mina filmer. Bortsett från arbetet innan och själva filmandet så jobbade jag även med redigeringen i 10 månader med "Shutter Island". Jag blir påverkad av det, men när jag har avslutat en film och det är över så försöker jag att inte se dem igen. De blir bara en del av mitt arbete. Jag tänker faktiskt inte ens på dem som avslutade. Jag låter dem bara vara och då låter de mig vara också, i alla fall ett tag.
Hur är det med dina framtida projekt, filmen om Theodore Roosevelt och "Silence" som ju varit på gång sedan 90-talet?
Roosevelt finns inte på schemat än, i alla fall inte med Leo eller med mig som regissör. Men "Silence" hoppas jag ska filmas under nästa år.
