Trettiofyraårige Jeff Nichols har etablerat sig som en genuin manusförfattarbegåvning och hantverksskicklig regissör i en långlivad tradition av historieberättare med den amerikanska södern som skådeplats. Hans berättelser tilldrar sig så gott som undantagslöst i och runt Arkansas.
Det gäller också för Nichols fjärde långfilm "Mud", även om regissören själv numera bor i Austin, Texas.
- Ja, jag träffade en kvinna och flyttade hit. Men det är grannstaten, så jag kom inte så långt, skrattar han.
Han har beskrivit sin senaste film som resultatet av vad som skulle ske om Sam Peckinpah hade regisserat en novell av Mark Twain.
- Du vet, när man söker finansiärer är det viktigt att ha en kort och kärnfull beskrivning av projektet man jobbar med. Men jag tycker också att "Mud" har, eller jag ville åtminstone att den skulle ha, en sorts skärpa som Sam Peckinpahs filmer hade. Och så finns ju den stora eldstriden med.
Ett annat kännetecken för Jeff Nichols filmer har blivit att skådespelaren Michael Shannon står med på rollistan. "Mud" spelades in samtidigt som Shannon arbetade med "Man of Steel", vilket gjorde att Nichols bara hade möjlighet att ge honom en mindre roll den här gången. Regissören insisterar dock på att huvudrollen och titelfiguren, den solblekte och naturfilosofiske vagabonden Mud, skulle ha spelats av Matthew McConaughey även om Michael Shannon hade varit tillgänglig i högre grad.
- "Mud" är resultatet av en idé som jag fick redan när jag gick på college. Så för tio år sedan började jag föreställa mig hur karaktären, som jag alltså har levt med en längre tid, skulle vara. När jag såg Matthew i "Lone Star" (1996) kändes han omedelbart som det självklara valet.
Undantaget den lilla döva flickan i "Take Shelter" (2011) är det här första gången som du regisserar barn i bärande roller?
- Ja, och det var annorlunda just för att Tova Stewart spelade döv och därför inte hade några repliker i "Take Shelter". Man kan säga att det förberedde mig för den här upplevelsen. Men jag kan inte nog understryka vilken hjälp jag fick av de här två killarna. Det finns en traditionell uppfattning vad gäller att regissera barn - man ska ge dem replikerna och på sätt och vis låta dem vara eller spela sig själva och låta berättelsen ta form runt dem. Men jag valde inte den vägen. Jag hade en oerhört noggrant konstruerad historia med mycket dialog som skulle låta på ett bestämt sätt, oavsett om den nu skulle ligga i munnen på Michael Shannon eller någon annan.
- Det var en stor utmaning, men jag kände omgående med de här två pojkarna att de blev sina karaktärer. När de uttalade replikerna, som alltså var skrivna på ett mycket specifikt sätt, så greppade de omedelbart sammanhanget. Det fanns aldrig någon känsla av "Varför säger jag så eller så"? De bara satte det. Det är tack vare dessa unga skådespelares intelligens så klart, men också för att castingen var väldigt omfattande. Känslan av att vi hade fått tag i rätt killar fanns där från första stund.
Jeff Nichols är ytterst noggrann med att de människor som han skildrar spelas av rätt skådespelare, inte bara för filmens egen skull. Eftersom han berättar om sina egna ursprungsmiljöer är kraven på autenticitet höga också av lojalitetsskäl.
Är du ändå orolig för att du ska förmedla stereotyper?
- Definitivt, det är något jag har tänkt på genomgående under min karriär. Den amerikanska södern avbildas ju väldigt på ofta på ett ytterst klichéartat sätt. Du vet, människorna är puckade lantisar som klär sig på ett särskilt sätt... Det handlar om att jag måste lägga alla sådana föreställningar åt sidan och gå till miljöerna som omger mig. Att titta på människorna runtomkring mig och sedan skriva ned dem, utan att döma eller värdera.
- Väldigt ofta när författare ska porträttera individer som tillhör en viss socioekonomisk grupp så avbildas de som korkade, det är som att den som skriver inte riktigt kan låta bli. Men jag ser mig själv bland de här människorna och anstränger mig för att inte förvandla dem till just "karaktärer". Det betyder inte att de inte kan göra puckade saker, men deras beslut får aldrig baseras på mina eventuella fördomar.
Kan du, med tanke på det, se dig själv regissera någon annans manus i framtiden?
- Det har inte varit aktuellt ännu, men visst är det möjligt. Det finns så många skickliga författare där ute, det är väl bara det att inget har landat på mitt skrivbord så här långt. Men det måste i så fall vara något som jag verkligen förstår. Du kan inte gå fram till en skådespelare och förklara en given replik om du inte har materialet "in your bones" och verkligen vet varför det står som det gör. Eller hur? Jag vet precis varför mina repliker ser ut som de gör och varför mina karaktärer agerar på ett visst sätt, och därför känner jag mig bekväm i sådana diskussioner med skådespelarna. Det måste vara förutsättningen också om jag regisserar någon annans historia. Men det är absolut ingenting jag utesluter. En vacker dag plockar man upp ett manus och känner att man förstår det på ett fundamentalt plan, att man litar på sin egen tolkning av det.
Jeff Nichols nästa projekt blir långfilmen "Midnight Special", där Michael Shannon chockerande nog - inte för att jag tror någon klagar - ska spela huvudrollen bredvid Kirsten Dunst. Handlingen kretsar kring ett barn med "speciella förmågor" som tillsammans med sin pappa tvingas fly, gissningsvis från myndigheterna.
Du kommer då, om jag har förstått det rätt, att behandla det övernaturliga på ett mer uttalat sätt än i "Take Shelter"?
- Ja, jag vacklar mellan termerna "supernatural" och "sci-fi". Men ur den aspekten så liknar den "Take Shelter", i det att den förhåller sig till och tolkar något som kan kallas övernaturligt. Den kommer att hantera ett ämne som är djupt personligt för mig, ett episkt narrativ på en personlig skala, kanske man kunde säga. Och det är verkligen ett experiment - jag har ingen som helst aning om det kommer att fungera (skratt)! Fast så är känslan i inledningsfasen av alla dessa projekt. Jag vet inte alls huruvida folk kommer att uppskatta det man gör eller inte.
Hittills får man ju säga att responsen har varit överväldigande positiv. Påverkas du av recensioner i hög utsträckning?
- Jag önskar jag kunde säga att jag var en större människa och att kritik inte spelade en så stor roll. Men jag gör ju de här filmerna för folk att uppleva och ta in. Det kanske kommer en dag när jag känner att jag har klurat ut det där nu, det är oväsentligt vad folk säger. Men i dagsläget läser jag så mycket jag kommer åt. Jag är oerhört fascinerad av hur mina filmer blir tolkade och mottagna. Och jag vill verkligen föreställa mig att jag inte påverkas, men det gör jag (skratt). I have to check myself.
- Mycket av vad som har skrivits och sagts hittills har ju varit utomordentligt positivt. Det verkar åtminstone som att fler människor tycker om än ogillar "Mud", till exempel. I alla fall om vi pratar engelskspråkiga recensioner. Men under en väldigt tidig visning i Cannes så var testpubliken typ: "Njae." De var splittrade. Och jag minns verkligen att jag tänkte: "Jösses! Är 'Mud' inte en bra film?" Och jag grubblade över det där i åtminstone några månader, tills jag helt enkelt kom över det.
- Grejen är ju att jag vet vad jag gör när jag skriver, men jag kan bara skriva på just det sättet. Efter den där visningen började jag tänka, "Shit, nu är jag uppmärksammad, folk vet vad jag sysslar med. Ska jag anpassa mig på något sätt, variera mig?" Men när jag sedan satte mig ned för att arbeta på nästa manus så skrev jag ändå på det sätt om jag alltid gör. Så det är viktigt att kliva ur sitt eget huvud då och då, inte tänka på allt runtomkring. Fokusera på sin instinkt och sätta sina egna ord på det man vill berätta. Och där har jag numera relativt gott självförtroende.
Vi berörde din och Michael Shannons arbetsrelation som hastigast tidigare, men vad är det enligt dig som gör att den fungerar så väl?
- Den har utvecklats sedan den första filmen vi gjorde tillsammans, och den fortsätter ju att utvecklas. Men när allt kommer omkring så älskar jag helt enkelt hur han får mina repliker att låta (skratt). Han har en spektakulär röst. Och den paras med ett sorts andraspråk i hans ansikte som jag upplever att han har fullständig kontroll över. Jag skriver karaktärer åt honom helt trygg i förvissningen om att han kommer att fylla ut dem med en komplexitet, göra dem djärvare. Ibland fattar jag inte alls hur han gör det han gör. Men jag vet att när han gör det med något som jag har skrivit... då älskar jag det (skratt)! Så jag talar som ett fan som njuter av att se min vän arbeta. Han är liksom en väldigt intressant kille. Uppriktigt sagt kan jag inte föreställa mig ett framtida scenario där vi inte jobbar ihop på något sätt.
"Mud" har svensk biopremiär fredagen 15 november.
