Jena Malone spelar Johanna Mason i "The Hunger Games: Catching Fire" som har Sverigepremiär på onsdag. Vi träffade henne för att prata om våld i ungdomsfilmer, livet som barnskådespelare och att klä av sig naken inför ett filmteam.
Det var din syster som introducerade böckerna "Hungerspelen" för dig?
- Ja, hon läste alla tre böcker innan filmen kom. Hon är en väldigt aktiv läsare, hon läser allting hela tiden, så jag kollar alltid med henne vilka böcker jag ska läsa. Hon är 16 nu, så hon måste ha varit 13 då. Och hon sa "du måste läsa de här böckerna, du måste läsa de här böckerna". Men jag var väldigt upptagen, och sa att jag skulle läsa dem när jag hade tid. Sedan såg jag filmen och fascinerades av hur även om den riktar sig till en yngre publik så finns där så många mörka teman och paralleller till vår värld. Den utspelar sig i en framtida värld, men det är också vår värld, i hur den handlar om kändisskap, övervakning, krigstider, och vad som gör en riktig hjälte, och hur det är att vara en modern kvinna som sitter fast i alla dessa val, och att växa upp. Så jag tyckte att det var väldigt intressant, och att det var en bra film. Så när den andra filmen skulle komma, eller när det ryktades att den skulle rollbesättas, så sade min syster "Jena, du måste läsa böckerna, det finns roller som du skulle kunna spela!" Så när jag hörde att det skulle bli en provspelning så läste jag alla böcker på två dygn. Jag hade just dragit ut en visdomstand, så jag var sjuk och låg i sängen i två dagar, med uppblåsta kinder och allt. Så jag läste böckerna, och blev bokstavligen förälskad i dem. Jag sade till mig själv "jag bara måste få arbeta med de här, jag älskar dem!". Sedan gick det två veckor, och jag gick på provspelningen, och jag tror att jag skrämde livet ur Francis Lawrence, för jag gick in i rummet full av våld och ilska, och försökte avväpna honom på alla sätt jag kunde, och de säger att jag mer eller mindre satte rollen direkt. Efter det var det bara en fråga om att få alla andra ombord.
Du säger att du var full av våld och ilska, hur gjorde du det?
- Ja, det var konstigt, jag liksom blev som Johanna. Varje ingång till en karaktär är olika, ibland hittar man henne inte förrän två månader in, ibland hittar man inte karaktären förrän man får på sig hennes kläder, ibland hittar man karaktären när man läser manus. Jag tror att jag omedelbart liksom visste vem hon var, och jag vaknade på dagen till provspelningen och bara kände hur allting irriterade mig. Jag är vanligtvis ingen arg eller stressad person, men när jag satte mig i bilen satt jag och svor åt folk, och jag märkte att hon liksom tog över mig, och tänkte att det bara var att låta det hända. Och jag gick in i hissen och någon knuffade mig och jag ville bara knuffa tillbaka, och fick säga åt mig själv att lugna mig. När jag kom till provspelningsrummet så var de 30 minuter försenade och jag satt där och väntade hur länge som helst och kände hur ilskan bara ökade och ökade, och jag tänkte "bra, använd det, använd det!" Så när jag väl kom in i rummet gick jag bara rakt in utan att ens säga hej, och bara stirrade på dem och frågade när de ville att jag skulle börja. Så jag tror att hon liksom tog kontroll över mig, jag behövde inte leta särskilt länge inom mig för att hitta henne. Jag tror att hon har funnits inom mig länge och bara väntat på att få komma ut. Och direkt efter provspelningen så visste jag vem hon var, och då försökte jag bara göra henne djupare och fylligare, och mer autentisk till hur historien går.
Jena Malone på inspelningen av "The Hunger Games: Catching Fire"
Din roll är väldigt fysisk, hur tränade du inför det?
- Vi tränade allihop, Sam Claflin och jag och alla andra nya segrare som kom till filmen. Vi tränade i totalt fem och en halv månad, en månad innan inspelningen. Jag ville att Johanna skulle ha en fysisk utstrålning av att vara ett dödligt vapen. Spelen hon vann var sex år tidigare, och hon har blivit en marionettdocka för Huvudstaden, så jag kände att hon skulle ha hållit igång sin förmåga att överleva och slåss, och jag ville att hennes kropp skulle kännas imponerande. Så mycket som jag kan givetvis, eftersom jag själv är ganska liten, och inte någon stor och imponerande kvinna. Så vi gjorde mycket styrketräning med en personlig tränare och ett team som vi jobbade med. Jag hade redan jobbat med dem i åtta månader på "Sucker Punch", så jag kände mig som något av en veteran, de visste redan att jag kunde måtta ett slag, de kände till mina sparkar och rullningar, så det handlade egentligen om att bli mer specifik för karaktären och hennes kroppslighet. Men det är konstigt, jag tycker att den fysiska delen är jättelätt, efter "Sucker Punch" bröt de ned mig och jag hittade ett sätt att bli ett monster. Jag älskar att träna på gymmet, och att pressa min kropp till det extrema. Det svåra med rollen var istället att bära hennes emotionella energi i 16 timmar om dagen. Att bära den tyngden, av ilska och våld, och misstro och oförutsägbarhet, efter den första veckan var jag helt utmattad, bara av att försöka bära allt det inom mig. Och det tog en och en halv månad innan jag lärde mig hur jag skulle släppa taget om henne om kvällarna. Det var den största utmaningen. Att slåss var inga problem, men bara att vara arg i 16 timmar varje dag... Det är ganska komplicerat.
Hur är det att vara en del av "Hunger Games"-hysterin?
- Att få den här rollen var som att vinna på lotteriet. Inte bara får jag bli en del av en så fantastisk franchise med en så underbar fanbas, jag får också arbeta med en fantastisk rolluppsättning, med Francis Lawrence i spetsen, som jag tycker är en fantastisk regissör. På alla sätt och vis är det bara så spännande. Men självklart finns där en viss bävan inför att gå in i något som folk har så höga förväntningar inför. Jag brukade skriva in "Johanna Mason" i Googles sökfält, och få upp 7000 handritade bilder gjorda av fans som visade hur hon såg ut när hon åt frukost, när hon gick på skolbal, de hade redan planerat hela hennes liv. Jag har aldrig spelat en sådan roll förr, där det redan finns så många uppfattningar om hur hon ser ut och vem hon är. Så jag var tvungen att släppa det, jag var tvungen att inte tänka på förväntningarna. För boken är ett tvådimensionellt objekt, och hur mycket det än lever i våra huvuden så finns det inte i kött och blod och kropp och andning. Så jag visste att i transformationen från ett tvådimensionellt objekt till en tredimensionell film så skulle vissa saker gå förlorade, men de saker som skulle vinnas, att kunna se en riktig kropp, som andas och svettas och blöder framför ögonen på en, det skulle bli så mycket större och bättre än någonting som de någonsin skulle kunna skapa, och jag visste att det skulle bli jättebra.
Med Elizabeth Banks och Sam Claflin på den norska galapremiären
Eftersom karaktären är baserad på en bok, hur mycket kunde du själv påverka henne?
- Det är en bra fråga. Jag tycker att böckerna var så himla bra, och det fanns så mycket att ta från dem i frågan om att förstå världen, att förstå politiken i den, och att förstå de känslomässiga förhållandena. Detaljerna som Suzanne Collins skrev om dessa karaktärer var så vackra, och varje karaktär har en stor bredd, så jag kände att jag inte behövde göra så mycket själv för att försöka lista ut vilka dessa karaktärer egentligen var. Det handlade mer om att få dem att verka äkta, autentiska, och jag tror att det var där som Francis Lawrence kom in. Han tyckte att det var viktigt att vi förstod att dessa karaktärer var extremt trasiga. Jag menar, tänk dig att behöva slåss för ditt liv när du är 16 år, och döda dina vänner. Det går inte att bara gå därifrån efteråt utan att vara en förändrad varelse, man skulle bli ganska mörk av något sådant. Så jag tror att han tyckte att det viktigaste var för oss att förstå helheten, och vad posttraumatisk stress gör med en människa. Så jag satt ned med en specialist på posttraumatisk stress för att verkligen förstå hur det figurerar inuti en kropp och vad det gör med en människas minnen, så det handlade mer om att förstå vetenskapen bakom det. Det var det enda som inte fanns i boken, som jag behövde vända mig någon annanstans för att hitta. Men jag svarade på många saker, jag älskar henne som karaktär. Det jag mest relaterar till är hur orädd hon är. Som barnskådespelarna, jag började arbeta när jag var tio år, så har jag alltid dragits till saker som skrämmer mig, därför att det är där de största utmaningarna och även de största belöningarna, finns. Så jag respekterade verkligen hennes förmåga att hela tiden gå rakt in i den värsta av situationer och triumfera, det var för mig det enda sättet att ta mig in i hennes galna, arga och våldsamma huvud.
Hur var det att växa upp som barnskådespelare?
- Jag ser Hollywood som ett mikrokosmo av livet. Jag menar, det är mer eller mindre samma struktur som det är att växa upp någon annanstans. Det finns utmaningar, och man måste hitta sin egen röst och vad man gillar, och ibland av osäkerhet så försöker man vara som alla andra men upptäcker att det inte är ens sanna jag. Många unga känner att de har potentialen att göra så mycket mer som de inte får utlopp för, och sedan är man i tjugoårsåldern och kommer på att man inte längre är ett barn. Allt det som barnskådespelare går igenom liknar det som vem som helst går igenom, det handlar bara om att försöka bli till sin egen person i en värld som kanske vill kontrollera en eller berätta hur saker ska göras, eller visa hur man borde vara, medan man bara försöker vara sig själv. Men mer än något så tror jag att många fokuserar på de negativa sidorna med Hollywood, allt man hör är det negativa med att växa upp i Hollywood. Men jag tycker att det är en så fantastisk sak för en tioårig flicka att ges en röst, i en så ung ålder, och bli tillfrågad om åsikter, och att se att ens åsikter faktiskt spelar roll. Har man en tioåring omkring sig får de oftast springa iväg och hålla sig för sig själva utan egentligen värdesättas. Men när jag var tio så var min röst värdesatt, och mina idéer om karaktärer värdesattes, och det gav mig en chans att känna mig mäktig och smart och intressant. Och vilken gåva är inte det, att få växa upp och ha den förståelsen om sig själv istället för att bara behandlas som ett litet barn?
Vad anser du om att ha så mycket våld i en film som riktar sig till en yngre publik?
- Det är lustigt hur vi bara pratar om våld när det gäller genrer som sci-fi eller romantiska komedier eller draman, men ingen pratar om våld i skräckfilmer eller krigsfilmer, ingen pratar om våldet i datorspel, eller om våldet på TV. Jag menar, det finns så mycket våld överallt. Tyvärr, jag skulle gärna leva i en utopisk värld där kärlek är kärlek och det inte finns något ont i världen. Men våld är en del av vår mänskliga natur, och jag tror att det är bra att starta diskussionen om våld med våra unga, så att de kan förstå vad det innebär, och vad det betyder för dem själva. De bar själva fröet till våld inom sig, och att då förstå hur man håller det i schack, och att veta vad som är bra och vad som är fel och vad som är riktigt är viktigt. Jag menar, jag har hellre de diskussionerna tidigt än att aldrig låta barn interagera med våld. Plötsligt är de 22 och någon kör in framför dem i trafiken, och de går ur bilen och slår ned personen. Jag har då hellre diskussionen om våld tidigt. Jag tror inte att det tar något från deras oskuld att känna till verkligheten. Ju förr man lär sig om verkligheten, desto förr kan man lista ut sin egen plats i den.
Varför tror du att "The Hunger Games" har blivit en sådan succé?
- Oj, det är svårt att svara på. Men jag tror att det finns en yngre generation som har hungrat efter att bli behandlad som vuxna. Och alla skriver dessa historier om trollkarlar och magiker och allt, men jag tror att de egentligen bara vill ha den riktiga världen. De vill inte bli behandlade som barn, de vill bli behandlade som vuxna, de kan hantera det. De kan hantera svårare frågor, om svält, krig och överlevnad och hunger och våld, och vill ha de historierna. De här böckerna skulle ha kunnat skrivas och ingen hade läst dem, jag menar, de innehåller stora idéer, men det mest fantastiska med idéer är inte idén i sig själv, utan hur den tas emot. Så jag tror att den unga generationen har velat ha en sådan här historia länge, och jag tror att det är därför som så många unga ställer sig bakom det här och ger sin fulla passion åt det, för att de tycker att äntligen är det någon som behandlar dem så som de vill bli behandlade.
Har du någon favoritscen i filmen?
- Åh, det är så många! Jag älskar hela arenadelen, så fort vi kommer till arenan blir det så på riktigt, allting annat försvinner och allting rör sig så snabbt. Men min favoritscen är intervjuerna i Huvudstaden, bara för att det är första gången vi får se alla nya segrare, och de pratar om sina förhållanden till revolten och hur de blivit en del av Huvudstadens lek. Jag tycker alltid att det är intressant att se politiska experter på TV, och hur de bara får säga en viss sak, men man kan läsa under ytan, det är där deras egentliga uppfattning finns. Och jag älskar hur Francis visar hur alla dessa personer som inte kan säga vad de egentligen tänker och tycker ändå försöker säga det. Jag tycker att han gjorde det på ett väldigt bra sätt.
Jena Malone som Johanna Mason i "Catching Fire"
Hur tror du att du skulle överleva i en arena?
- Oj, jag har ingen aning! Jag vet inte, jag tror att jag är ganska smart, jag kan prata mig ut ur vilken situation som helst, så jag skulle nog bara använda mina ord. Och så är jag ganska bra på att klara mig, jag skulle kunna överleva i skogen. Jag växte upp vid Lake Tahoe, så jag är van vid att campa och vara ute i ödemarken. Jag kan vara ensam länge utan att förlora förståndet, så jag skulle antagligen bara gå och gömma mig och överleva tills det är över, och sedan komma fram och liksom ha vunnit av bara farten.
Du hade en scen då du var tvungen att klä av dig naken. Hur var det?
- Det var faktiskt roligt! Tack och lov så filmade Francis inte den scenen på den första dagen, vilket hade varit obekvämt, men kanske ändå bra. Jag hade redan blivit så bra vän med Woody Harrelson, Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson och alla kameramän, så när det väl blev dags var jag liksom "okej hörrni, jag kommer gå naken framför er i stort sett hela dagen, okej?". Till slut brydde de sig inte ens, de var liksom "okej, klä på dig, vi vill inte se dig mer!" Men det var roligt. Det är en så bra introduktion till hennes karaktär, och vem hon är och hur hon använder alla dessa verktyg som kvinna, för att avväpna och äga och kontrollera. Hon har blivit så kontrollerad av Huvudstaden, så jag tycker att det är fantastiskt och beundransvärt hur hon utnyttjar alla dessa olika medel för att själv ta kontroll, med sitt sinne för humor, sin vrede, sin våldsamhet och oberäknelighet, och med sin sexualitet. Hon försöker på alla sätt få någonting som liknar kontroll, men det är bara en idé, och inte på riktigt.
Hur var det att spela med Jennifer Lawrence och Josh Hutcherson och alla de andra?
- Jen och Josh är en mest fantastiska duo jag någonsin träffat. De är så roliga tillsammans, sättet de interagerar, de är bokstavligen i lågor, det är helt vansinnigt. Första gången jag träffade dem tänkte jag "herre gud, hur ska jag någonsin lyckas komma in i det här?!" De har sina egna intensiva grejer på gång hela tiden. Jag menar utanför kameran, under tagningarna har de ju givetvis sina karaktärer och sina uppgifter, men utanför tagningen är de den roligaste duon. Jag älskar dem i de intervjuer de gjort tillsammans, de har bokstavligen sitt egna språk. Men efter en vecka insåg jag att de verkligen välkomnat oss alla och var glada över att ha nya människor med. Det var ett sådant nöje att jobba med dem, de är verkligen inspirerande. Jag menar, de är båda yngre än vad jag är, men jag tycker att de båda är väldigt inspirerande, och som skådespelare tycker jag att de är så grundade och så äkta, och har inte låtit all denna galenskap stiga dem åt huvudet. De arbetar hårt och är intressanta som skådespelare, och de har sådan underbar humor. Jag känner att om jag hade ett litet barn, skulle de vara några som jag ville att mitt barn såg upp till, jag tycker de är beundransvärda personer.
Du är i "Mockingjay" också. Hur kommer det bli att jobba med Julianne Moore?
- Det kommer att bli häftigt! Jag menar, hon är ju bara så fantastisk. Jag ser jättemycket fram emot det. Francis har hittat jättebra människor för filmen, så det är ett nöje att vara involverad i den. Rollbesättningen blir bara bättre och bättre.
"The Hunger Games: Catching Fire" har biopremiär 20 november.
