Med tanke på att "Happy Nation" var den första cd-skivan jag köpte, kan man lugnt säga att Ace of Base har varit med och format min musiksmak under 90-talet. Därför var det spännande att få träffa sångerskan Jenny Berggren och höra om hennes upplevelser och minnen från några omtumlande år med Sveriges största popkvartett sedan ABBA.
Ihop med syskonen Jonas och Malin samt Ulf Ekberg är hon just nu aktuell i Jens von Reis dokumentärserie "Ace of Base - All That She Wants" - en nostalgisk musikresa genom karriärens toppar och dalar. Viaplay utlovar en ocensurerad berättelse med unika backstage-bilder från förr.
Jenny Berggren hoppas att dokumentären, liksom bandets musik, ska ge fansen stöd och pepp, och hon är tacksam för att fanskaran fortfarande sjunger med i alla hits.
Hur känns det för dig att sitta här och prata om Ace of Base igen, mer än 30 år efter första skivan?
- Jag åker ju runt som "Jenny from Ace of Base" och gör min show i hela världen. Det kommer in förfrågningar hela tiden. Så för min del är musiken väldigt levande. Fansen sjunger med vart jag än åker. Och folk har så många fina minnen från låtarna. Det är fint, man har lärt känna så många fans under åren, man får vara en del av deras liv. Det är otroligt att få höra deras historier.
Foto: Viaplay
Nu kommer dokumentären om er musik och om karriärens toppar och dalar. Vad kan fansen vänta sig att få upptäcka i den?
- Jag tror kanske att man har en bild av oss, man har skapat sig en verklighet i huvudet. Så gjorde jag också med mina idoler: "så här är deras liv". Men man inser att även de har ju motgångar. De har också sina "ups and downs". Jag brukar säga att jag hade måndagsmorgnar tre veckor i rad. Sen hade jag lördagkväll några veckor i rad. Det är många tidiga morgnar när man ska upp och flyga till andra sidan jorden. Det kan vara tufft.
- Med dokumentären får man nog en bild av allt det jobbiga. Och anledningen till varför man höll ut var ju dels för att man var kontrakterad. Men också fansen, de fick en att orka. Att veta att det fanns folk där ute som tyckte så mycket om vår musik.
- Jag är väldigt imponerad av människor idag som jobbar i motvind. De som jobbar med sin musik och inte når ut med den. Det finns så otroligt många duktiga musiker där ute som inte har möjlighet att komma ut med sitt. Till dem vill jag säga: "Fortsätt orka och fortsätt tro på er själva".
- Så man blir extremt tacksam för allt man fått göra. Och även att få frågan att göra den här dokumentären. Även om det är liksom mitt liv som fläks ut. Det är ju mina syskons liv. Det är lite speciellt.
Jag har också varit ett Ace of Base-fan sedan 90-talet. Men jag var aldrig så insatt egentligen i er, människorna bakom musiken. Berätta gärna: hur började musikintresset hos familjen Berggren?
- Vi var födda med det. Grieg och Bach... vi lekte med musiken när vi var små. Det var min favoritlek, att sätta på "Bergakungens sal" och så lekte jag troll som sprack i solen. Jätteroligt! Jag kunde leka hela dagarna, själv. Jag var bergtagen av den musiken. Musik har alltid varit ett språk för oss. Och helt plötsligt började Jonas skriva melodier, och jag insåg att "shit vad bra min syrra sjunger..." Själv hade man den stora längtan inom sig. Jag ville så jättegärna sjunga. Men jag tyckte inte jag var lika duktig som alla andra... Året efter hade vi kontrakt.
Foto: Viaplay
Stämmer det att Ace of Base hette Tech Noir från början?
- Ja, vi hette allt möjligt. Vi hette CAD, vi hette Tech Noir, vi hade lite olika namn. Jag och Malin tyckte bäst om CAD. Tech Noir var helt okej. Men "Ace of Base"... jag tror Jonas skojade om det någon gång. Ulf tyckte det var en bra idé. Men när de presenterade det för oss - "nja... allvarligt talat, det är ju inte coolt", haha. Det funkar jättebra på engelska språket, men kändes löjligt på svenska, tyckte jag.
I dokumentären får vi se hur det första albumet blev slaktat av kritiker i Sverige. Hur kändes det?
- Jag tänkte mest på nära och kära, som skulle gå till jobbet och se de löpsedlarna. Min pappa fick läsa att "dina barn gör skitmusik". Det är ju inte så kul. Just då började det bli en annan retorik överlag på journalister. Vi landade i att man fick skriva väldigt elaka saker, för det blev oneliners. De föddes runt 90-talet. Det blev liksom coolt att klättra på folk. Det var någon slags "code of conduct" som bara bröts där.
Såklart blir man bedömt och betygsatt som artist, precis som med filmskapare. Samtidigt har ni fantastiska framgångar bakom er. 40 miljoner sålda skivor. Ett Guinness-rekord för det bästsäljande debutalbumet. Ni har turnerat jorden runt. Vad har varit det häftigaste ögonblicket som du fått vara med om?
- Jag kan tyvärr inte gå in på vad som förangick det, men då vi har räddat liv. När någon som skulle ta livet av sig, har lyssnat på våra låtar. Det är häftigt. Då kan det få vara måndagsmorgnar tre veckor i rad, det gör inget. Det där är viktigt på riktigt. Vi blev liksom en själslig ambulans, där en av låttexterna i "It's a Beautiful Life" bara blev till för den här människan. Jag kan liksom inte hitta på något som är större än det.
- Men också att få se planetens många hörn. Jag har träffat helt fantastiska människor överallt. Fått höra historier och fått lov att berätta om mig själv. När jag sjunger och någon lyssnar, då skapar man musik tillsammans. Och det var häftigt att stå vid Rio de Janeiro och Kristus-statyn. Det var häftigt.
Foto: Viaplay
Hur mycket har du varit inblandad i dokumentären, och vad som väljs ut och inte? Hur gör man när ett helt liv ska summeras i tre timmars tv?
- Det har varit styrt av vad det har funnits för rörligt material. Vi köpte in en kamera vid något tillfälle för att kunna dokumentera vad som händer bakom kulisserna. De har också hittat roliga radiointervjuer som vi har gjort. Det har Jens (regissören) lyckats göra levande, man ser oss framför sig. Vi har gjort hur mycket radiointervjuer som helst. Jag har alltid tyckt att det var väldigt lätt att göra radio. Att bara få lov att sitta och prata. Det kom faktiskt med. Det ger dokumentären en helt annan puls. Mycket av våra personligheter kommer fram där.
- Vid något tillfälle har man kanske pekat på att "ska du berätta den historien så finns den där historien också". Ibland har man hjälpt till. Ibland har det varit lite känsligt. "Om jag ska berätta om mitt överfall, kan jag berätta om hur jag blev hel igen?"
- Sen ville de verkligen inte ha med saker som jag ville ha med. När Ulf och Jonas startade Ace of Base med två andra tjejer så gjorde jag ett helt album, "My Story". Men det ville de inte ha med. Det finns ingenting om att jag gör min egen musik, liksom. Varför är det inte viktigt? Okej då - de har fokuserat på Ace of Base-namnet. Jag köpte det lite motvilligt. Men det är ju inte min historia. Det är Jens historia. Och han har en ganska bra historia, kan jag säga.
Vad gör du nuförtiden, förutom att turnera med Ace of Base-låtar?
- Jag ska ge ut en låt som heter "Keep Quiet" nu. Häromdagenn spelade jag in "Hot Stuff", Donna Summer-låten, som jag ska ha med i min show. När jag fyllde 50 tänkte jag att nu ska jag ge tillbaks till mina fans. De flesta har följt mig under många år. Jag vill göra nedslag i fyra olika musikaliska hörn. Mitt Sting-jag. Mitt Vaya con Dios-jag fast lite tuffare. Mitt "ballad-jag", man har ju alltid lyssnat på Whitney Houston och Mariah Carey. Och så dansmusik, när man går på gymet och vill bara lyssna på en enda låt i en timme.
- Det är viktigt att göra musik. Men jag behöver egentligen inte det för jag kommer aldrig göra större musik än vad gruppen gjorde. Det är inte det jag är ute efter. Jag vill i min tacksamhet över vad jag fått vara med ge tillbaks.
- Musiken som gruppen gjorde var ju väldigt smal jämfört med musiken inom mig. Det var en smal väg med samma låtar. Ibland var det playback på tv, det var supertråkigt.
Foto: Viaplay
Som Bond-fan måste jag också fråga: stämmer det att ni fick spela in en låt till "GoldenEye"? Hur gick det till?
- Jag upplevde hur branschen hade bestämt sig för att "nu ska Ace of Base pröva på detta". De ville ha Jonas som skrev låten Min bror läste synopsis till "GoldenEye", och skrev en låt som senare blev "Juvenile". Det är en av de bästa grejerna han har skrivit, tycker jag.
- Vi skulle sjunga in den, men nej, då hade de sjungit in den med Meja? "Det här är bara business. Det här går över våra huvuden" tänkte vi. Vi fick höra att "det är bara demon, för ni var inte hemma". Meja är ju väldigt duktig. Men jag upptäckte att vad som helst kan hända i framgångens namn. Man började tänka: vad vill jag, vad vill vi med det här? Min syrra fick ett jätte-erbjudande om någon storfilm i Hollywood. Men vi valde att hålla ihop för gruppens skull, även när många drog i oss.
Jag märker att din syster inte är med på de promobilderna som tagits nu för dokumentären. Hur kommer det sig?
- Malin har slutat med det här. Vi har egentligen alla slutat med det här. Ace of Base finns egentligen bara i historien. Men jag och Ulf promotar den här serien nu. Jag har sagt att den dagen alla tre knackar på min dörr, då ska jag öppna den. Men jag kommer själv inte söka något nytt musikaliskt samarbete med oss.
Foto: Viaplay
- Det jag gör nu, det är görbart. Jag kan styra det själv. Jag kan planera in mina barn, min man och allting. Så fort succén kommer måste man prioritera. Jag är inte beredd. Jag vet att det kommer krävas att jag begår våld på de sakerna jag egentligen vill ha. Eller där jag egentligen behövs. Jag är mamma till två barn. Jag är fru till en man. Det finns inget annat som kan ta den platsen.
Säg att du skulle få resa 30 år bak i tiden och träffa 20-åriga Jenny. Vad skulle du ge henne för råd eller tips?
- Samma råd som min pappa gav mig. Jag tyckte det var så bra sagt av honom. "Titta på alla de kvinnor som är 55, som är företagsledare och har lyckats. Du är en sån, men du är bara 21. Du måste se hur de funkar. Hur de skaffar kunskap, vad de har gått för väg. Du har inte deras kunskap, men du måste fungera som de." Jag tänkte att det kommer ju bli skitkul att bli 55! Jag har alltid haft en sån dröm om att bli 55, jag har aldrig haft någon åldersnoja.
Vad hoppas du på för mottagande nu när dokumentären släpps?
- Att berätta sin historia, att berätta om sina allra mörkaste saker som man varit med om, det tycker jag är helt fine. Så länge man berättar om hur det blev bra, så man ger folk en blueprint till att lösa sina egna grejer. En uppmuntran - du kan vara trasig, så här kan du bli hel. Så länge den slutfinishen finns där, då är det alltid värt att göra det.
- Jag hoppas att jag ska få höra det av mina fans framöver. För många har så fantastiska livshistorier att berätta. Mina fans har till och med gjort en bok om resan med Ace of Base som heter "Sing me Forward". Jag hoppas få höra fler jättefina historier.
Dokumentären "Ace of Base - All That She Wants" släpps idag på Viaplay och TV3.
