"Watchmen"-aktuelle Jeremy Irons: ”Jag gillar karaktärens bisarra sidor”

I en serie med udda personligheter och allt mer skruvade inslag fortsätter Jeremy Irons att stjäla varje scen, vecka efter vecka.

Den brittiske veteranen har gjort allt från Shakespeare på scen till att spela Alfred i ”Batman v Superman: Dawn of Justice”. Just nu syns han i en av årets stora tv-serier, ”Watchmen” på HBO Nordic. Rollen som Adrian Veidt/Ozymandias känner vi igen från Zack Snyders filmatisering från 2009, men i Irons tolkning är karaktären äldre. Och, av oförklarlig anledning, fast på en isolerad herrgård med en drös klonade uppassare.

 

Jag har så många frågor. Han har så få svar. Men jag försökte ändå att ta reda på var den här udda historien kan vara på väg.

Vad fick dig att tacka ja till rollen?

- Jag åt lunch med Damon Lindelof i Los Angeles, och han pratade i ungefär 90 minuter. Med en enorm entusiasm och en otrolig fantasi. Jag blev förbluffad av hans idéer. Min roll var inte helt utstakad men det verkade ganska tydligt för mig, och det lät intressant. Men framför allt ville jag vara en del av den här historien. Damons entusiasm smittade av sig. Och karaktären hade sina bisarra, enigmatiska sidor. Det öppnade upp för en del komedi.

Damon Lindelof har gått i bräschen för den nya tv-vågen, som öppnar upp för tolkningar och inte ger tittaren alla svar. Hur är det för en skådespelare? Hade du många frågor till honom?

- Jag är rätt enkel som skådespelare. Jag spelar bara min karaktär. Angående att serien är mångbottnad… jag tycker att vi alla som människor är mångbottnade, och fantastiska författare vet hur man tar upp det. Det blir intressantare att spela såna karaktärer. Jag kan inte svara vad gäller serien i övrigt, jag finns i min egna begränsade värld. Men som tittare älskar jag att bli underhållen, och roa hjärnan med nya idéer. Att se hur berättelser kan spegla vår samtid.

 

 

Vilken slags research gjorde du inför den här rollen?

- Jag läste ”Watchmen”, alla tolv delar. Det var det. Jag såg aldrig Snyders film, för folk hade sagt till mig att den inte var så framgångsrik. Jag vill inte se något som är dåligt. Men det finns väl någon i filmen som spelar Adrian Veidt i filmen, eller hur? Det skulle störa mig. Det måste vara jag. Någon har skrivit Veidts biografi, så den läste jag också. Sen räckte det för mig. Jag spelade varje scen efter vad scenen krävde.

Hur gör man egentligen för att spela världens smartaste man?

- Jag får inte många tillfällen att visa att jag är världens smartaste man. Och jag är inte säker på om det inte var ironiskt? Han kanske bara trodde att han var det, haha. Han är på en specifik plats, utan teknologi, det finns inte mycket han kan göra för att vara smart. Men jag fick spela frustrerad och uttråkad. Han är fast där och försöker fundera ut hur han ska ta sig ut. Han är dessutom fast med två väldigt tråkiga karaktärer. Så han börjar skriva manus, vilket han aldrig bör göra igen enligt mig. Hans skrivande var nästan lika träigt som prestationerna från de två skådespelarna. Men det ger honom något att göra en kall vinterkväll.

I den allra första scenen sitter du och skriver på en skrivmaskin, helt naken. Hur kändes det när du läste det?

- De frågade mig: ”Vill du ha en morgonrock eller vara naken?” Jag tänkte att det vore rätt udda att vara naken. Vad det säger publiken är att de här två människorna, hans medhjälpare, betyder ingenting för honom. Regissören och HBO var nöjda. Man gör vad karaktären kräver, det är mitt jobb.

 

 

Hur är din relation till superhjältar, eller serietidningsbaserade filmer och tv-serier?

- Som barn läste jag serier som ”Eagle” och ”The Dandy”. Men det fortsatte aldrig. ”Watchmen” var den första serien jag läst sen dess. Jag föredrar det tryckta ordet. Men jag är inte van vid det. Någon som alltid har läst grafiska romaner finner det säkert enklare.

Du spelade i ”Batman v Superman”. Hur förklarar du det stora suget efter superhjältefilmer just nu?

- Jag vet inte... En gång var det westernfilmer, eller hur? Alla älskade dem och alla gjorde dem. Det kanske har att göra med det faktum att rättigheterna har köpts upp av filmbolagen, de vill få tillbaks sina pengar och därför gör de alla dessa superhjälte-historier. Jag tror det har att göra med att folk, som bor i städer, vill fly från sina monotona liv. De vill se sig själva som människor med oändliga krafter. Vi bor ju i samhällen där vår makt bara minskar. Jag antar att det handlar om eskapism, precis som westerns var eskapism på sin tid.

Hur ser du på att kanske vara bunden till "Watchmen" i flera säsonger? Är det lättare att skriva på för en tv-serie än en film?

- Vi får se om det blir fler säsonger. Om jag är inblandad i fler. Min son är just nu med i en serie som filmar sin andra säsong. Han har kontrakt på fem år. Det är mer än vad jag skulle vilja göra, faktiskt. Men jag fick spela in alla mina scener i två tajta omgångar, så det tog inte så lång tid.

 

 

Din karaktär håller sig utanför alla händelser i serien. Vi har bara sett fyra avsnitt hittills, så jag är ganska clueless…

- Du menar curious?

Ja, det också.

- Allt kommer att bli tydligt i sinom tid.

Så hur skulle du själv beskriva karaktären?

- Jag skulle hellre be dig att beskriva honom. Det är journalistens och kritikerns jobb att beskriva karaktären. Skådespelaren har gjort sitt jobb: en visuell beskrivning. Vad man tar med sig från det, beror på hur du kommunicerar med verket. Skådespeleri är en envägs-kommunikation. Det gäller att publiken är mottaglig. En del gillar inte vad man gör, andra älskar det, vissa blir uttråkade av samma saker. De ser samma sak men de är olika människor, och de tar emot det man ger dem på olika sätt. Vi kan bara hoppas att det vi gör väcker nya idéer och tankar hos publiken. Bra underhållning är något levande. Men jag har gjort min del.

Den här förståelsen för att tittarna får olika uppfattningar av vad man gör som skådespelare, har den förändrats under din karriär? Damon berättade för oss att det tog honom ett tag att acceptera.

- Tack vare mitt arbete inom teatern vet jag att vi är beroende av att folk är mottagliga. Det är som en bra dialog. Om du helt stänger ute alla mina idéer, ingenting jag säger övertygar dig, så är det inget givande samtal. Man hoppas att folk ska vara öppna för nya idéer - på teatern, liksom ute i världen, eller inom politiken. Man bör inte komma med några förutfattade meningar, utom låta sig ta in allt. Som en kameleont som förändras beroende på vad den står på.