Han var delaktig i de omtalade tv-serierna ”Lost” och ”The Leftovers”, som med sina mysterier höll tittarna på helspänn i säsong efter säsong. Nu är Damon Lindelof tillbaka med höstens kanske mest efterlängtade serie. ”Watchmen” är en adaption baserad på - eller mer inspirerad av - Alan Moore och Dave Gibbons seriealbum om superhjältar, men en fristående historia som utspelar sig i nutid.
MovieZine träffade honom under New York Comic Con för att prata om hans vision för ”Watchmen”, om Robert Redford, och den oändligt populära superhjältegenren.
Serietidningarna var en satir på superhjältegenren och fankulturen, men det kanske gick över huvudet på vissa fans. Tänkte du på det när du skapade din version?
- Bra fråga. Jag är ett stort fan av originalet och jag har tagit del av varje intervju som skaparna bakom ”Watchmen” har gjort. En av deras inspirationer var MAD Magazine, som ofta gjorde satir på allt möjligt. Alan Moore gillade speciellt historien om SuperDuperMan, som hånade karaktären Clark Kent. En sak han sa som fastnade med mig, var att "du måste verkligen älska något för att skämta om det. Om du skämtar om något du inte gillar, så är det bara elakt."
- När man läser ”Watchmen”, de ursprungliga tolv böckerna, är det tydligt att de gjordes av folk som älskar superhjältar. Jag ser det mindre som en satir, mer som en djupare och mer komplicerad skildring. Jag ser ”Watchmen” som ett Rorschach-test i sig. Vill du se satir kommer du se satir. Vill du se referenser till alt-right-rörelsen så finns det också där. Ju mer du lär dig om skaparnas intention, desto mer ser du ”Watchmen” för vad det ska vara. Men jag har lärt mig med åren att mina intentioner är inte lika viktiga som publikens tolkningar. Jag kan inte säga till folk ”nej, du har fel”.
- ”Watchmen” hade en absurd kvalitet som vi har försökt återskapa här. Något lekfullt. Det kanske inte kommer tilltala alla.
Det verkar vara den perfekta tiden för en serie som ”Watchmen” med tanke på de sociala problem som finns idag. Har det påverkat dig när du gjorde serien? Vilka ändringar har du gjort jämfört med originalet?
- Vi hämtade inspiration ur de ursprungliga tolv böckerna. De skrevs i mitten av 1980-talet och de handlade specifikt om vad som hände emotionellt, kulturellt och politiskt just då. Även om det utspelade sig i en alternativ verklighet där Nixon var president, var vi som samhälle fortfarande rädda för ett kärnvapenkrig mot ryssarna. Det skildrades i ”Watchmen”.
MovieZine träffade honom under New York Comic Con för att prata om hans vision för ”Watchmen”, om Robert Redford, och den oändligt populära superhjältegenren.
Serietidningarna var en satir på superhjältegenren och fankulturen, men det kanske gick över huvudet på vissa fans. Tänkte du på det när du skapade din version?
- Bra fråga. Jag är ett stort fan av originalet och jag har tagit del av varje intervju som skaparna bakom ”Watchmen” har gjort. En av deras inspirationer var MAD Magazine, som ofta gjorde satir på allt möjligt. Alan Moore gillade speciellt historien om SuperDuperMan, som hånade karaktären Clark Kent. En sak han sa som fastnade med mig, var att "du måste verkligen älska något för att skämta om det. Om du skämtar om något du inte gillar, så är det bara elakt."
- När man läser ”Watchmen”, de ursprungliga tolv böckerna, är det tydligt att de gjordes av folk som älskar superhjältar. Jag ser det mindre som en satir, mer som en djupare och mer komplicerad skildring. Jag ser ”Watchmen” som ett Rorschach-test i sig. Vill du se satir kommer du se satir. Vill du se referenser till alt-right-rörelsen så finns det också där. Ju mer du lär dig om skaparnas intention, desto mer ser du ”Watchmen” för vad det ska vara. Men jag har lärt mig med åren att mina intentioner är inte lika viktiga som publikens tolkningar. Jag kan inte säga till folk ”nej, du har fel”.
- ”Watchmen” hade en absurd kvalitet som vi har försökt återskapa här. Något lekfullt. Det kanske inte kommer tilltala alla.
Det verkar vara den perfekta tiden för en serie som ”Watchmen” med tanke på de sociala problem som finns idag. Har det påverkat dig när du gjorde serien? Vilka ändringar har du gjort jämfört med originalet?
- Vi hämtade inspiration ur de ursprungliga tolv böckerna. De skrevs i mitten av 1980-talet och de handlade specifikt om vad som hände emotionellt, kulturellt och politiskt just då. Även om det utspelade sig i en alternativ verklighet där Nixon var president, var vi som samhälle fortfarande rädda för ett kärnvapenkrig mot ryssarna. Det skildrades i ”Watchmen”.
- När vi tog beslutet att sätta serien år 2019, frågade vi oss: Vad händer i samhället idag? Vilka ämnen berör USA och vad gör oss oroliga? Svaret för mig blev onekligen rasfrågor, och misstro mot auktoriteter. Inte bara mot polisen utan också mot de som styr landet. De människor som ska se till att lagen efterföljs - vad händer när de beslutar sig för att lagen inte gäller dem? Ger det dem makten att bli laglösa och göra vad fan de vill? Den idén var en del av ursprungliga ”Watchmen” och det kändes väldigt relevant även för oss.
- Något som originalet inte tog upp var frågor om vår kultur och ras. Det är det viktigaste ämnet i USA idag. Det tog vi med och satte ihop med grunden i ”Watchmen”:
Varför utspelas det i Tulsa?
- Jag läste en artikel som helt och hållet förändrade min syn på Amerika. Det fanns saker jag kände till men inte riktigt ville veta. Där nämndes ”Black Wall Street”, Greenwoodmassakern år 1921.
- Jag var 42 år och hade aldrig hört talas om den. Jag köpte en bok om massakern, läste den, och det hade fastnat hos mig. När ”Watchmen” kom till mig och jag tänkte på vilka problem vi har idag, så mindes jag Tulsa.
- En annan sak jag har funderat på är att alla superhjältefilmer utspelar sig i New York. Och är det inte i New York så är det i Metropolis eller Gotham City - vilket är New York! Finns det inga superhjältar någon annanstans i Amerika? Jag tänkte på hur mellersta USA sällan skildras, så varför inte låta allting utspela sig i Tulsa? Jag vill inte göra en enda tv-serie till i New York. Så ja, hela säsongen utspelar sig i Tulsa. Inte allt - Jeremy Irons är uppenbarligen inte i Tulsa. Jag vet inte var han är (skratt).
- Något som originalet inte tog upp var frågor om vår kultur och ras. Det är det viktigaste ämnet i USA idag. Det tog vi med och satte ihop med grunden i ”Watchmen”:
Varför utspelas det i Tulsa?
- Jag läste en artikel som helt och hållet förändrade min syn på Amerika. Det fanns saker jag kände till men inte riktigt ville veta. Där nämndes ”Black Wall Street”, Greenwoodmassakern år 1921.
- Jag var 42 år och hade aldrig hört talas om den. Jag köpte en bok om massakern, läste den, och det hade fastnat hos mig. När ”Watchmen” kom till mig och jag tänkte på vilka problem vi har idag, så mindes jag Tulsa.
- En annan sak jag har funderat på är att alla superhjältefilmer utspelar sig i New York. Och är det inte i New York så är det i Metropolis eller Gotham City - vilket är New York! Finns det inga superhjältar någon annanstans i Amerika? Jag tänkte på hur mellersta USA sällan skildras, så varför inte låta allting utspela sig i Tulsa? Jag vill inte göra en enda tv-serie till i New York. Så ja, hela säsongen utspelar sig i Tulsa. Inte allt - Jeremy Irons är uppenbarligen inte i Tulsa. Jag vet inte var han är (skratt).
Var det en utmaning att göra en serie för någon som kanske inte läst serierna eller sett långfilmen? Kommer tittarna att kunna hänga med ändå?
- Ja, det är såklart en utmaning. Men sanningen är att jag alltid gör serier som man inte förstår så lätt. Men jag gillar det sättet att berätta historier: att släppa ner folk i en värld där de inte kan alla regler, och de måste försöka ta reda på allt längs vägen. Det är så livet är. Vi måste klara oss utan manual, utan att veta hur vi tar oss fram.
- Min förhoppning är att man ska kunna ha två människor som ser första avsnittet, en som kan allt om ”Watchmen” och en som inte vet någonting. Efter en timme kan personen som inte vet något fråga den andre: ”Vad hände just?” Och han svarar: ”Jag har ingen aning!” De sitter i samma sits. Några skulle kalla det förvirrande, jag hoppas att man åtminstone är nyfiken på mer. Man vill veta mer om karaktärerna, man vill veta varför en person blivit mördad, man vill veta varför polisen inte får använda vapen eller måste bära masker. Man vill veta mycket. Efter nio avsnitt kommer alla frågor att besvaras - förhoppningsvis på ett tillfredsställande sätt.
- För mig var ”Watchmen” något som formade mig i mina unga år. Jag ville återskapa det, men det skulle vara ett misslyckande att göra en tv-serie bara för de mest inbitna fansen som jag. Jag visste också att vi måste hedra fansen som, likt jag, har älskat ”Watchmen” i 30 år. Vi kunde inte bara ignorera det som hänt tidigare. Ja, det är en svår balansgång minst sagt, vi får se hur det går!
- Ja, det är såklart en utmaning. Men sanningen är att jag alltid gör serier som man inte förstår så lätt. Men jag gillar det sättet att berätta historier: att släppa ner folk i en värld där de inte kan alla regler, och de måste försöka ta reda på allt längs vägen. Det är så livet är. Vi måste klara oss utan manual, utan att veta hur vi tar oss fram.
- Min förhoppning är att man ska kunna ha två människor som ser första avsnittet, en som kan allt om ”Watchmen” och en som inte vet någonting. Efter en timme kan personen som inte vet något fråga den andre: ”Vad hände just?” Och han svarar: ”Jag har ingen aning!” De sitter i samma sits. Några skulle kalla det förvirrande, jag hoppas att man åtminstone är nyfiken på mer. Man vill veta mer om karaktärerna, man vill veta varför en person blivit mördad, man vill veta varför polisen inte får använda vapen eller måste bära masker. Man vill veta mycket. Efter nio avsnitt kommer alla frågor att besvaras - förhoppningsvis på ett tillfredsställande sätt.
- För mig var ”Watchmen” något som formade mig i mina unga år. Jag ville återskapa det, men det skulle vara ett misslyckande att göra en tv-serie bara för de mest inbitna fansen som jag. Jag visste också att vi måste hedra fansen som, likt jag, har älskat ”Watchmen” i 30 år. Vi kunde inte bara ignorera det som hänt tidigare. Ja, det är en svår balansgång minst sagt, vi får se hur det går!
Hur gick det till när du pitchade ”Watchmen”? Vem fick höra din idé först?
- Jag gick på möte med HBO och träffade sju personer. Fem av dem visste inget om ”Watchmen”, möjligen hade de sett filmen. Två var riktigt pålästa. Jag förklarade mina planer i ungefär 90 minuter, och alla sju var riktigt taggade. De insåg nog att det här kunde locka tittare. De kändes engagerade, för de ställde riktigt intressanta frågor. Då förstod jag att det kunde funka.
- Sedan anlitade jag ett Writer’s Room med ett dussin manusförfattare inklusive mig själv. Bara fyra av oss var vita snubbar, resten var inte det. Vi började ta in andra kulturella och personliga perspektiv. En av författarna var en före detta polis, så vi fick även in polisens perspektiv. Viktigast var att hälften av oss visste ganska mycket om original-”Watchmen” och hälften visste inget. En del blev anställda så fort de hade sagt ”Jag fattar ingenting av den här storyn”. För om jag kan få dem att förstå, då är mitt uppdrag slutfört.
Vad var det du gillade så mycket med ”Watchmen” som barn? Du har tidigare sagt att den påverkade dig till och med i arbetet med ”Lost”. Hur?
- De flesta nummer av ”Watchmen” följde en enda karaktär i ensemblen. Man fick på så sätt flera olika perspektiv. I ”Lost” hade vi avsnitt som fokuserade på Sayid, Kate, Sawyer, Ben och så vidare. Den episodiska strukturen i ”Lost” kommer från ”Watchmen”. Men också idén av att berätta icke-linjärt. Vi hoppade tillbaka i tiden och gjort flashbacks. Men karaktären Dr. Manhattan upplever inte tiden på samma sätt, han har inget förflutet. Karaktären Desmond var på sätt och vis inspirerad av honom.
- Det faktum att ”Watchmen” var ett mysterium, det började som ett mordmysterium men det fanns mycket mer att gräva i under ytan, det inspirerade onekligen ”Lost” och annat jag har gjort. Men också den olika blandningen av genrer. När vi pratade med Dave Gibbons, en av skaparna bakom ”Watchmen”, pratade han om den som en science fiction-bok. ”Det finns en gigantisk bläckfisk och en naken blå snubbe med gudakrafter.” Så intressant, jag hade inte sett det som science fiction, men såklart. Då inser man att originalet är ett Rorschach-test för läsaren. Man ser en reflektion av sig själv.
- Jag gick på möte med HBO och träffade sju personer. Fem av dem visste inget om ”Watchmen”, möjligen hade de sett filmen. Två var riktigt pålästa. Jag förklarade mina planer i ungefär 90 minuter, och alla sju var riktigt taggade. De insåg nog att det här kunde locka tittare. De kändes engagerade, för de ställde riktigt intressanta frågor. Då förstod jag att det kunde funka.
- Sedan anlitade jag ett Writer’s Room med ett dussin manusförfattare inklusive mig själv. Bara fyra av oss var vita snubbar, resten var inte det. Vi började ta in andra kulturella och personliga perspektiv. En av författarna var en före detta polis, så vi fick även in polisens perspektiv. Viktigast var att hälften av oss visste ganska mycket om original-”Watchmen” och hälften visste inget. En del blev anställda så fort de hade sagt ”Jag fattar ingenting av den här storyn”. För om jag kan få dem att förstå, då är mitt uppdrag slutfört.
Vad var det du gillade så mycket med ”Watchmen” som barn? Du har tidigare sagt att den påverkade dig till och med i arbetet med ”Lost”. Hur?
- De flesta nummer av ”Watchmen” följde en enda karaktär i ensemblen. Man fick på så sätt flera olika perspektiv. I ”Lost” hade vi avsnitt som fokuserade på Sayid, Kate, Sawyer, Ben och så vidare. Den episodiska strukturen i ”Lost” kommer från ”Watchmen”. Men också idén av att berätta icke-linjärt. Vi hoppade tillbaka i tiden och gjort flashbacks. Men karaktären Dr. Manhattan upplever inte tiden på samma sätt, han har inget förflutet. Karaktären Desmond var på sätt och vis inspirerad av honom.
- Det faktum att ”Watchmen” var ett mysterium, det började som ett mordmysterium men det fanns mycket mer att gräva i under ytan, det inspirerade onekligen ”Lost” och annat jag har gjort. Men också den olika blandningen av genrer. När vi pratade med Dave Gibbons, en av skaparna bakom ”Watchmen”, pratade han om den som en science fiction-bok. ”Det finns en gigantisk bläckfisk och en naken blå snubbe med gudakrafter.” Så intressant, jag hade inte sett det som science fiction, men såklart. Då inser man att originalet är ett Rorschach-test för läsaren. Man ser en reflektion av sig själv.
- Jag strävar efter att göra tv som inte förklarar allt, det ska vara öppet för tolkning. Jag har mina avsikter, men om publiken ser något annat än vad jag vill, så är det också okej. ”Watchmen” har många tolkningar, därför har det överlevt så länge. Jag vill att mina tv-serier ska vara likadana.
Hur ser du på superhjältegenren idag, med så många Marvelfilmer och tv-serier?
- Jag tycker att superhjältegenren lever och frodas. Den drar fortfarande in mycket pengar. Och det finns en del riktigt bra filmer! Jag gillade ”Avengers”-filmerna, jag gillade senaste ”Spider-Man”, jag gillade ”Wonder Woman”.
- Vi kan klaga på att det finns för mycket superhjältar inom vår kultur, men det görs mycket som är bra. Men det finns mycket mer utrymme för att experimentera än vad man vågar göra. Man vill inte sabba något. Watchmen är inga ikoniska karaktärer - man hade inte kunnat göra det här med Batman eller Superman. TV-serien ”The Boys” på Amazon visar att det finns mer utrymme för något nytt, något annat än vad biofilmerna tillåter sig. Men med filmer som ”Joker” ser vi just nu att man börjar experimentera mer och mer. Publiken vill såklart se mer.
- Våra gudar är superhjältar. Vår religion är superhjältar. Vi har en närmare koppling till Iron Man än till de flesta organiserade religioner i Amerika. Det är svårt att förstöra våra hjältar, men vi vill fortsätta gå i kyrkan. De kommer inte försvinna inom en nära framtid, men jag tror det finns mer intressanta historier att berätta.
Varför är Robert Redford president i din serie?
- I ursprungliga ”Watchmen” är Robert Redford en presidentkandidat. I det tolfte och sista numret finns en tidningsrubrik som säger ”RR utmanar Nixon”. Och på nästa sida kommenterar en reporter: ”En cowboy-skådis som president? Inte en chans!” vilket är ett skämt eftersom Ronald Reagan hade valts till president. Vi tänkte att Redford i detta universum inte skulle ha en chans att slå Nixon år 1988, eftersom Nixon var så populär. Men kanske år 1992, efter att Nixon har dött, skulle Redford kunna slå Ford. Vi gillade idén: vad hade hänt om en liberal vit snubbe var president i 27 år? Men vi frågade aldrig Robert Redford, vi bara körde på. Han har ju gått i pension, men vi får se - jag kanske frågar honom någon gång om han vill vara med. Jag är rädd att han ska säga nej. Men Robert Redford skulle bli en fantastisk president.
- Jag tycker att superhjältegenren lever och frodas. Den drar fortfarande in mycket pengar. Och det finns en del riktigt bra filmer! Jag gillade ”Avengers”-filmerna, jag gillade senaste ”Spider-Man”, jag gillade ”Wonder Woman”.
- Vi kan klaga på att det finns för mycket superhjältar inom vår kultur, men det görs mycket som är bra. Men det finns mycket mer utrymme för att experimentera än vad man vågar göra. Man vill inte sabba något. Watchmen är inga ikoniska karaktärer - man hade inte kunnat göra det här med Batman eller Superman. TV-serien ”The Boys” på Amazon visar att det finns mer utrymme för något nytt, något annat än vad biofilmerna tillåter sig. Men med filmer som ”Joker” ser vi just nu att man börjar experimentera mer och mer. Publiken vill såklart se mer.
- Våra gudar är superhjältar. Vår religion är superhjältar. Vi har en närmare koppling till Iron Man än till de flesta organiserade religioner i Amerika. Det är svårt att förstöra våra hjältar, men vi vill fortsätta gå i kyrkan. De kommer inte försvinna inom en nära framtid, men jag tror det finns mer intressanta historier att berätta.
Varför är Robert Redford president i din serie?
- I ursprungliga ”Watchmen” är Robert Redford en presidentkandidat. I det tolfte och sista numret finns en tidningsrubrik som säger ”RR utmanar Nixon”. Och på nästa sida kommenterar en reporter: ”En cowboy-skådis som president? Inte en chans!” vilket är ett skämt eftersom Ronald Reagan hade valts till president. Vi tänkte att Redford i detta universum inte skulle ha en chans att slå Nixon år 1988, eftersom Nixon var så populär. Men kanske år 1992, efter att Nixon har dött, skulle Redford kunna slå Ford. Vi gillade idén: vad hade hänt om en liberal vit snubbe var president i 27 år? Men vi frågade aldrig Robert Redford, vi bara körde på. Han har ju gått i pension, men vi får se - jag kanske frågar honom någon gång om han vill vara med. Jag är rädd att han ska säga nej. Men Robert Redford skulle bli en fantastisk president.
”Watchmen” får premiär på HBO Nordic den 21 oktober.
