Jerry Carlsson gör filmer som vägrar följa normen

”Future Frames: Ten filmmakers to follow” är ett program där European Film Promotion och Karlovy Vary International Film Festival väljer ut och lyfter fram tio nyskapande europeiska filmregissörerna och deras studentfilmer. En av dessa regissörer är Jerry Carlsson, en 27-årig kille ursprungligen från Piteå. Det har gått väldigt bra för hans senaste film ”Allt vi delar” med Alexander Karim, den hade premiär på Locarno Film Festival förra sommaren och har sedan dess åkt runt och visats på ett 20-tal filmfestivaler bland annat i Ukraina, Slovakien, USA, Turkiet, Tjeckien och i Norge där den även vann bästa kortfilm. 

MovieZines Rebecca Unnerud pratar med Jerry om svårigheten att stå upp för sig själv, och om njutningen i film, denna spännande och utmanande konstform där det går att nå och beröra många människor på ett personligt sätt. 

– Nu jobbar jag med två projekt, det ena är utveckling av ett långfilmsmanus om HBTQ-ungdomar, identitet och bränder. Det andra projektet är en kortfilm som vi hoppas kunna spela in i höst. Det ska bli hybrid mellan en fiktionsfilm och en dansfilm där vi följer en ung tjej som följer sina föräldrar på fest.

– Jag studerade teknikprogrammet på gymnasiet och under den tiden så började jag inse att film kombinerade många av mina intressen. Jag gjorde en film med några vänner och under sista året på gymnasiet sökte jag till en filmkurs på Dramatiska Institutet. Jag fick komma på intervju och satte mig på nattåget, 13 timmar ner till Stockholm för 20 minuters intervju, och sedan 13 timmar tåg hem till Piteå igen. Jag kom in och flyttade till Stockholm, och sedan dess har jag studerat konstvetenskap, filmkurser och förra våren tog jag min Kandidatexamen i Filmiskt Gestaltning - Regi och Produktion vid Akademin Valand i Göteborg (före detta Filmhögskolan i Göteborg). Men under alla dessa år så har det verkliga arbetet legat i att jobba med produktioner, både egna och andras filmer, och konstant försöka utmana och utveckla sig själv. 

– Piteå var på de flesta sätt en trygg plats att växa upp på. Men det är också en mindre stad och som i de flesta mindre städer är inte HBTQ-personer så synliga eller närvarande, varken i samtalsämnen eller i egen person. Jag tror inte detta handlar om att människor ogillar HBTQ-personer, utan mer att det råder en tystnad för att många inte vet vad de ska säga, eller anser att inget behövs sägas. Men jag tycker att den tystnaden är farlig, istället frodas okunskap och fördomar. Tystnaden och frånvaron av HBTQ-förebilder gjorde att jag endast hörde orden homosexuell eller bög i skällsord eller skämt. Därför blev ”bög” och ”homo” förknippat med något dåligt; något som ingen ville vara, eller något som ingen tyckte om. 

– Det var nog aldrig en uppenbar insikt, det är snarare ett behov av att vilja skapa som alltid har funnits där. Men det var något med filmskapande som lockade mig när jag insåg att film inte endast är ”en film”, utan ett visuellt språk. Liksom text, kan film och rörliga bilder användas på så många olika sätt, och beroende på hur den används kan den uttrycka olika saker. En av filmerna som fick mig att inse detta var ”Stalker” av Andrei Tarkovsky. Den visade mig ett nytt sätt att använda film som ett språk, och jag började intressera mig för filmens poetiska egenskaper.

– En film som har påverkat mig är ”Mannen i mitt liv”. Jag såg den när jag var ungefär 13 år och jag anser den idag vara den viktigaste bilden jag har sett. Det är en romantisk komedi från 90-talet med Paul Rudd och Jennifer Aniston, hehe, den gick rakt in i mig just då. Jag hade av en ren slump hamnat framför filmen som gick på TV. Jag hade börjat förstå att jag är bög och befann mig i en period av självhat eftersom jag förknippade min homosexualitet som något dåligt, något som alltid kommer få mig att må dåligt. Filmen visade mig för första gången en homosexuell person, någon som jag kunde identifiera mig med och som inspirerade mig. Han var lycklig. När filmen var klar, satt jag kvar länge och hade en enda tanke som upprepades sig om och om igen i mitt huvud. För första gången i mitt liv insåg jag; Jag behöver inte vara olycklig hela mitt liv, bara för att jag gillar killar. Den känslan var oerhört viktig för mig. Idag är jag upprörd över att det tog så många år för mig att se en sådan bild. Jag led av bildbrist och jag anser att vi fortfarande idag har bildbrist, trots att vi lever i ett överflöd av bilder så saknar vi många perspektiv. 

– Det finns många som redan gör heterofilmer, så jag ser ingen anledning att också jag ska göra det. Jag gör filmer där jag vill undersöka vad det är att vara människa. Jag tycker därför att det är viktigt att jag speglar den världen som jag befinner mig i, och i världen jag ser omkring mig finns inte endast heterosexuella personer. Jag kommer alltid att ha HBTQ-karaktärer i mina filmer på olika sätt, synligt eller i periferin, för vi finns där. Det vore falskt av mig att ignorera det. Sen att filmerna hittills handlat om just HBTQ-relaterade problem är för att jag funnit dessa mest angelägna för mig att undersöka och berätta om just nu. Det har också att göra med bildbristen jag pratade om tidigare, att vi saknar perspektiv. Världen jag ser i film, återspeglar inte världen jag lever i. Jag vill inte upprätthålla en världsbild som osynliggör mig, därför är det inte bara viktigt utan nödvändigt för mig att HBTQ-personer och alla typer av minoriteter och mångfald finns med i mina filmer, som huvudroller eller andra framträdande karaktärer. Denna mångfald innebär en mängd av olika kroppar av olika sexuella läggningar, könsidentiteter, könsuttryck, hudfärger, etniciteter, åldrar, funktionsvariationer, klasser, utseenden med mera. 

– Ja, ”Minoritetskaraktärer” porträtteras alltid sammankopplade till ett ”minoritetsproblem”. Ett exempel är hur HBTQ-kroppar porträtteras på film; hen hatar sig själv, blir hatad av andra, skadar sig själv, blir misshandlad av andra, tar livet av sig eller får hiv/aids och dör. Det skapar också en skev bild hos publiken, att alla HBTQ-personer är på ett visst sätt och tillskrivs samma problem, vilket inte är sant. Jag menar inte att vi ska sluta belysa dessa orättvisa förhållanden som många befinner sig i, dessa filmer behövs och ska absolut göras. Men jag ifrågasätter varför alla andra filmer, som kretsar kring andra ämnen, nästan alltid representeras av samma kropp; mångfalden av yrken och livsförhållanden tillskrivs oftast en vit heterosexuell CIS man. Här vill jag att andra kroppar även ska få ta plats, jag vill se en mångfald av bilder, en mångfald av människor och perspektiv.

– Under produktionen hade vi problem med att hitta de tre lastbilarna som krävdes för filmen. Vi ringde runt till väldigt många lastbilsföretag och åkerier i Sverige. De flesta företagen tyckte det lät intressant med filminspelning men så fort vi berättade om filmens handling och om karaktärerna så ändrades ofta reaktionerna. De flesta ville inte förknippas med filmens tema, det fanns de som skrattade i telefonen och det fanns företag som menade att det kommer skada deras rykte i branschen om deras företag och lastbilar syns i en film med homosexuella karaktärer. Till slut lyckades vi få tag på tre lastbilar, men vid lunchtid dagen innan inspelning fick vi ett telefonsamtal från en av ägarna. Han sa att han inte längre kunde medverka i filmen och inte kommer att komma till inspelningen. Vi frågade varför och han berättade att han hade fått ett telefonsamtal. Det visade sig att det hade spridits ett rykte bland åkerierna, det sades att det inte är någon vanlig kortfilm som ska spelas in, utan en så kallad “jävla-bög-porrfilm”. Det bekräftade för oss hur viktig det var att den här filmen skulle bli gjord. Sverige anses vara ett land där homosexualitet är ”accepterat”, men det finns tyvärr fortfarande många personer som inte är där ännu. Som tur är lyckades vi få tag i en hjälte som gärna ställde upp med sin lastbil, och den var till och med bättre än den föregående! 

– Att filmerna jag gjort har landat hos personer och påverkat dem. Att andra människor har knutit an till dem på ett personligt plan och blivit berörda, inspirerade eller att de har upptäckt något om sig själva efter att de sett filmen. Ofta kommer personer fram efter en visning eller skickar ett mail och berättar hur filmen har påverkat dem, och de delar med sig av personliga erfarenheter. Det är nog vad jag är mest nöjd med, att filmerna har nått fram, inspirerat och berört personer, så som andra filmer har inspirerat mig. 

– Flera! Lite blandade filmer som visar hur olika sätt filmer beröra HBTQ-teman och HBTQ-personer: "Weekend", "Querelle", "Paris Is Burning", "Nånting måste gå sönder", "Mala Noche", "My Own Private Idaho", "Fucking Åmål", "Brokeback Mountain", "Blå är den varmaste färgen", "Love of Siam", "Tropical Malady", "Shortbus", "Happy Together", "The Rocky Horror Picture Show", "Milk", "Timmarna", "Mysterious Skin", "C.R.A.Z.Y.", "Valvet Goldmine", "Monster", "Margarita With a Straw", "Laurence Anyways" samt dokumentärerna "The Times of Harvey Milk", "Call me Kuchu", "Vito" och såklart "Before Stonewall" och "Stonewall Uprising" som tar upp händelsen som gör att vi idag firar Pride världen över. Jag har säkert glömt nämna många, men det borde sysselsätta en hel Pridevecka för de som vill stanna hemma och fira med att se film?

Jerry Carlssons kortfilm ”Längs vägen” finns att se på TriArt.