Med filmer som "Repris" och "Oslo 31 augusti" har regissören Joachim Trier etablerat sig som en av Norges mest intressanta filmskapare. Nu fortsätter han att utforska unga människoöden och relationer i komedin "Världens värsta människa", som också avrundar det som blivit en tematisk trilogi. I filmen följer vi Julie, 20-nånting, som slits mellan en trygg men otillfredsställande relation med den äldre Axel, och nya flörten från bröllopsfesten hon kraschar.
I veckan presenterade Trier sin film på Stockholms filmfestival där han även tog emot priset Stockholm Visionary Award.
Först av allt, grattis till priset! Vad betyder priset för dig? Känner du dig som en visionär?
- När jag först hörde om det tänkte jag: "Wow!" Jag har sett listan på regissörer, och de vill ge priset till mig? Det var väldigt oväntat, men jag är tacksam. Att vara visionär... Det är upp till andra att bedöma. Men som du vet har jag en fantastisk relation till Stockholms filmfestival. Jag vann Bronshästen två gånger, och känner en stark koppling till festivalen och till publiken, som alltid ställer smarta frågor efter filmerna.
- Som norsk tycker jag det känns oväntat, men det gör mig väldigt glad. Jag vet att norsk film kanske inte är så välkänt i Sverige. Jag hoppas jag kan hjälpa till att sprida norsk film till den svenska publiken. Priset hjälper säkert.
En intressant poäng du har där. Varför är inte norsk film så stort i Sverige, tror du?
- För ärligt talat har filmerna inte alltid varit så bra. Danmark och Sverige har gjort mycket bättre filmer, några av världens bästa filmer. Men vi är på gång. Norge syns allt mer på internationella festivaler och blir allt mer uppmärksammat. Men du vet, Norge har alltid sett upp till Sverige. Vi såg på svensk tv som barn, vi hade SVT och allt. Men det har aldrig varit tvärtom. Vi har lite mer av en uppförsbacke för att nå svenskarna. Men vi ger inte upp! (skratt)
I veckan presenterade Trier sin film på Stockholms filmfestival där han även tog emot priset Stockholm Visionary Award.
Först av allt, grattis till priset! Vad betyder priset för dig? Känner du dig som en visionär?
- När jag först hörde om det tänkte jag: "Wow!" Jag har sett listan på regissörer, och de vill ge priset till mig? Det var väldigt oväntat, men jag är tacksam. Att vara visionär... Det är upp till andra att bedöma. Men som du vet har jag en fantastisk relation till Stockholms filmfestival. Jag vann Bronshästen två gånger, och känner en stark koppling till festivalen och till publiken, som alltid ställer smarta frågor efter filmerna.
- Som norsk tycker jag det känns oväntat, men det gör mig väldigt glad. Jag vet att norsk film kanske inte är så välkänt i Sverige. Jag hoppas jag kan hjälpa till att sprida norsk film till den svenska publiken. Priset hjälper säkert.
En intressant poäng du har där. Varför är inte norsk film så stort i Sverige, tror du?
- För ärligt talat har filmerna inte alltid varit så bra. Danmark och Sverige har gjort mycket bättre filmer, några av världens bästa filmer. Men vi är på gång. Norge syns allt mer på internationella festivaler och blir allt mer uppmärksammat. Men du vet, Norge har alltid sett upp till Sverige. Vi såg på svensk tv som barn, vi hade SVT och allt. Men det har aldrig varit tvärtom. Vi har lite mer av en uppförsbacke för att nå svenskarna. Men vi ger inte upp! (skratt)
När du kommer på en film som "Världens värsta människa", börjar det med en idé, eller en scen...?
- Jag jobbar alltid med (manusförfattaren) Eskil Vogt, och vår process börjar med en karaktär. Och jag visste att jag ville skriva något för Renate (Reinsve), som nu har vunnit pris för Bästa skådespelerska i Cannes - helt välförtjänt! Renate var med i vår film "Oslo 31 augusti", som en av flickorna på cykel i slutet. En liten roll men jag såg att hon var väldigt begåvad. Tio år har gått utan att hon fått någon stor roll. Så Eskil och jag bestämde oss för att skriva något med henne i åtanke. Och hon är otrolig.
- Så det handlar för oss mer om karaktärer, och teman, än handling. Vi ville göra en kärlekshistoria. En slags märklig version av en romantisk komedi. Och det är den, iallafall första halvan. Den handlar om en ung kvinna som försöker reda ut vad kärlek är. Hon ser konsekvenserna av vad olika val kan innebära när hon ställs inför svåra frågor.
Är filmen på något vis baserad på dig själv eller egna upplevelser?
- Ja och nej. Det är alltid en mix. Folk jag känner kommer in i mixen. Men jag vet att jag kan relatera till Julie och gillar henne väldigt mycket som karaktär. Det var kul att gå i hennes skor ett tag, som historieberättare. För hon försöker kombinera den här stora romantiska bilden av hur livet ska vara, med den verklighet som hon ställs inför. Och hon är splittrad, vilket är både hennes styrka och hennes svaghet.
Du jobbar på nytt med Anders Danielsen Lie, som var med i de tidigare två filmerna i din "trilogi". Var rollen också skriven med honom i åtanke?
- Det är lustigt, jag hade inte planerat det från början, men när manus var klart tänkte vi: "Det måste vara Anders". På sätt och vid följer vi en generations utveckling under de här tre filmerna. Han spelar inte samma karaktär, men... i "Reprise" är han 20-något och ambitiös. Sen en vilsen 30-åring i "Oslo 31 augusti", och nu en man i 40-årsåldern som är något tillbakablickande. Det är intressant hur film låter oss se en skådespelare åldras. Han är en god vän och jag älskar att se honom arbeta.
- Det var aldrig planen att det skulle bli en trilogi. Men jag tycker filmerna är sammanlänkade tack vare sina teman. De handlar om folk som försöker hitta sig själva i Oslo.
- Jag jobbar alltid med (manusförfattaren) Eskil Vogt, och vår process börjar med en karaktär. Och jag visste att jag ville skriva något för Renate (Reinsve), som nu har vunnit pris för Bästa skådespelerska i Cannes - helt välförtjänt! Renate var med i vår film "Oslo 31 augusti", som en av flickorna på cykel i slutet. En liten roll men jag såg att hon var väldigt begåvad. Tio år har gått utan att hon fått någon stor roll. Så Eskil och jag bestämde oss för att skriva något med henne i åtanke. Och hon är otrolig.
- Så det handlar för oss mer om karaktärer, och teman, än handling. Vi ville göra en kärlekshistoria. En slags märklig version av en romantisk komedi. Och det är den, iallafall första halvan. Den handlar om en ung kvinna som försöker reda ut vad kärlek är. Hon ser konsekvenserna av vad olika val kan innebära när hon ställs inför svåra frågor.
Är filmen på något vis baserad på dig själv eller egna upplevelser?
- Ja och nej. Det är alltid en mix. Folk jag känner kommer in i mixen. Men jag vet att jag kan relatera till Julie och gillar henne väldigt mycket som karaktär. Det var kul att gå i hennes skor ett tag, som historieberättare. För hon försöker kombinera den här stora romantiska bilden av hur livet ska vara, med den verklighet som hon ställs inför. Och hon är splittrad, vilket är både hennes styrka och hennes svaghet.
Du jobbar på nytt med Anders Danielsen Lie, som var med i de tidigare två filmerna i din "trilogi". Var rollen också skriven med honom i åtanke?
- Det är lustigt, jag hade inte planerat det från början, men när manus var klart tänkte vi: "Det måste vara Anders". På sätt och vid följer vi en generations utveckling under de här tre filmerna. Han spelar inte samma karaktär, men... i "Reprise" är han 20-något och ambitiös. Sen en vilsen 30-åring i "Oslo 31 augusti", och nu en man i 40-årsåldern som är något tillbakablickande. Det är intressant hur film låter oss se en skådespelare åldras. Han är en god vän och jag älskar att se honom arbeta.
- Det var aldrig planen att det skulle bli en trilogi. Men jag tycker filmerna är sammanlänkade tack vare sina teman. De handlar om folk som försöker hitta sig själva i Oslo.
Du filmar Oslo på ett vackert sätt i dina filmer. Och det finns en speciell scen i "Världens värsta människa" som stannar kvar i minnet, det är när Julie springer genom staden och tiden runtomkring henne står still. Hur gjorde du?
- Det är bara på lek. Folk stod stilla. Det är filmmagi! Allt är planerat och det ser kusligt verkligt ut. Jag ville göra filmen nästan som en musikal, utan sång och dans. En del scener kan likna musikalnummer, som den du nämnde. Hon är förälskad i sin partner men hon önskar att hon kunde rymma in i ett annat universum, frysa tiden, och prova på att vara med den andre killen. Vi ville göra en cineastisk version av den romantiska idén: tänk om vi kunde stoppa tiden?
- Jag ville inte att det skulle se för snyggt ut, ingen CGI, som i en reklamfilm. Jag ville det skulle kännas levande. Vi använder inga specialeffekter, och det var svårt. Vi var tvungna att stoppa trafiken i stora delar av stan. Vi hade sex polisbilar där. "Ok, ni har två minuter!" Alla stressade omkring, medan statisterna stod helt still. Det var en kul scen att göra.
Scenen ger filmen en surrealistisk känsla. Det gör även voice-overn, som låter nästan som en sagoberättare. Det påminde mig om franska filmen "Amelie från Montmartre".
- Jaså. Intressant! På ett sätt är voice-overn inte där för att berätta något viktigt. Den är nästan där som karaktären Julies inre röst. Hon söker efter livets stora äventyr, de stora upplevelserna. Rösten insinuerar nästan att vi är med i en stor coming-of-age-roman. Men de förväntningarna infrias aldrig så som hon hade hoppats. Så det är lite ironiskt menat. Vi försöker göra det med humor, det är ju en komedi.
En av mina favoritscener är när serietecknaren Axel sitter i en studio, och intervjuas om sina gamla serier. En arg kritiker är där som nästan vill cancellera honom. Är det menat som en kommentar på woke-kulturen?
- Det är det väl, men det jag försökte göra med scenen är att balansera mänskligheten hos båda parter. Vi lever ju i en värld med ett komplext, aggressivt klimat när det kommer till att uttrycka sina åsikter. Inom konst det är vårt jobb att försöka förstå individer även när de misslyckas. Han säger i slutändan korkade saker i intervjun, men jag känner ändå för honom. Man förstår var han kommer ifrån. Även kritikern har sina poänger men hon är väldigt aggressiv. Jag ville skildra en slags sorgsen, komisk scen om hur svårt det är att diskutera viktiga saker nuförtiden.
- Det var lustigt, när vi visade filmen i Cannes hade jag intervjuer där vissa tog den ena sidan och vissa tog den andra sidan, och kände att scenen representerade dem. Så jag hoppas jag har en bra balans så att folk kan överväga båda sidors argument.
- Det är bara på lek. Folk stod stilla. Det är filmmagi! Allt är planerat och det ser kusligt verkligt ut. Jag ville göra filmen nästan som en musikal, utan sång och dans. En del scener kan likna musikalnummer, som den du nämnde. Hon är förälskad i sin partner men hon önskar att hon kunde rymma in i ett annat universum, frysa tiden, och prova på att vara med den andre killen. Vi ville göra en cineastisk version av den romantiska idén: tänk om vi kunde stoppa tiden?
- Jag ville inte att det skulle se för snyggt ut, ingen CGI, som i en reklamfilm. Jag ville det skulle kännas levande. Vi använder inga specialeffekter, och det var svårt. Vi var tvungna att stoppa trafiken i stora delar av stan. Vi hade sex polisbilar där. "Ok, ni har två minuter!" Alla stressade omkring, medan statisterna stod helt still. Det var en kul scen att göra.
Scenen ger filmen en surrealistisk känsla. Det gör även voice-overn, som låter nästan som en sagoberättare. Det påminde mig om franska filmen "Amelie från Montmartre".
- Jaså. Intressant! På ett sätt är voice-overn inte där för att berätta något viktigt. Den är nästan där som karaktären Julies inre röst. Hon söker efter livets stora äventyr, de stora upplevelserna. Rösten insinuerar nästan att vi är med i en stor coming-of-age-roman. Men de förväntningarna infrias aldrig så som hon hade hoppats. Så det är lite ironiskt menat. Vi försöker göra det med humor, det är ju en komedi.
En av mina favoritscener är när serietecknaren Axel sitter i en studio, och intervjuas om sina gamla serier. En arg kritiker är där som nästan vill cancellera honom. Är det menat som en kommentar på woke-kulturen?
- Det är det väl, men det jag försökte göra med scenen är att balansera mänskligheten hos båda parter. Vi lever ju i en värld med ett komplext, aggressivt klimat när det kommer till att uttrycka sina åsikter. Inom konst det är vårt jobb att försöka förstå individer även när de misslyckas. Han säger i slutändan korkade saker i intervjun, men jag känner ändå för honom. Man förstår var han kommer ifrån. Även kritikern har sina poänger men hon är väldigt aggressiv. Jag ville skildra en slags sorgsen, komisk scen om hur svårt det är att diskutera viktiga saker nuförtiden.
- Det var lustigt, när vi visade filmen i Cannes hade jag intervjuer där vissa tog den ena sidan och vissa tog den andra sidan, och kände att scenen representerade dem. Så jag hoppas jag har en bra balans så att folk kan överväga båda sidors argument.
Som konstnär och skapare, vad är den värsta kritiken du själv någonsin har fått?
- Jag får ofta kritik! Fan, det finns massor av folk som inte gillar det jag gör. Jag är generellt välsignad för alla mina filmer har tagits emot ganska väl. Men det finns alltid någon som hatar dem. Den värsta kritiken är nog när någon önskar att man hade gjort en annan film. Om någon ogillar filmen men förstår vad du vill förmedla, så är det fair. Du får bara acceptera det.
- Men det värsta är när folk börjar använda din film i en annan diskussion. "Åh, i detta klimat borde någon göra en film som är mer såhär..." Men jag gör ju det bästa jag kan. En konstnär pratar om det man själv förstår, från en subjektiv synvinkel. Det är vår roll. Vissa kritiker vill att man ska vara någon annan. Det kan inte jag. Det gör mig ledsen ibland. Men sånt är livet och sådana är spelets regler.
Hur ser du på din egna utveckling som regissör, från "Repris" för femton år sen till idag?
- Oj, det är en bra fråga. Jag tror jag har blivit mer fri, eftersom jag är mer självsäker. Ju mer jag lär mig om hantverket desto mer risker kan jag ta med skådespelarna. För på ett sätt återvänder jag med "Världens värsta människa" till "Repris". Jag sa till Eskil att jag vill känna samma känsla av frihet, den där härliga energin. Jag ville ha kul. På en nivå kände jag mig som samma människa som då, det kändes lekfullt. Jag älskar mina skådespelare, mitt team, och jag älskar att göra film. Jag känner mig tacksam som får den möjligheten.
- Men jag ska säga dig en sak. Ser du på "Oslo 31 augusti" och den här filmen, så finns där antagligen en medkänsla som jag fått med åldern. Jag har sett allt fler folk överleva. I 20-årsåldern levde jag som men del av skateboard- och underground-kulturen och mötte många med tuffa liv. Jag förlorade vänner till droger och självmord. Nu ser jag allt fler människor som överlever. Goda vänner har kommit ur depressioner och kommit på rätt spår igen. Jag ville berätta om det. Den här filmen är också rätt allvarlig, den handlar också om sorg. Men jag tror att den samtidigt är hoppfull.
Slutligen: titeln "Världens värsta människa" fångar ens uppmärksamhet. Hur valde du den, och vem i filmen är världens värsta människa?
- Jag tror många förstår att titeln är ironiskt menad. Det är något man säger om sig själv, när man känner sig misslyckad som vi alla gör någon gång. "Jag är världens värsta människa". Dn känslan, när man har alla möjligheter i världen och kommer från ett privilegierat land som Norge, eller Sverige, med fri utbildning, man är fri att vara den man vill vara, och ändå känner man att livet är svårt. Det är menat som en paradox. Jag älskar ju såklart mina karaktärer. Men jag tror att Julie ofta känner sig som världens värsta människa.
- Jag får ofta kritik! Fan, det finns massor av folk som inte gillar det jag gör. Jag är generellt välsignad för alla mina filmer har tagits emot ganska väl. Men det finns alltid någon som hatar dem. Den värsta kritiken är nog när någon önskar att man hade gjort en annan film. Om någon ogillar filmen men förstår vad du vill förmedla, så är det fair. Du får bara acceptera det.
- Men det värsta är när folk börjar använda din film i en annan diskussion. "Åh, i detta klimat borde någon göra en film som är mer såhär..." Men jag gör ju det bästa jag kan. En konstnär pratar om det man själv förstår, från en subjektiv synvinkel. Det är vår roll. Vissa kritiker vill att man ska vara någon annan. Det kan inte jag. Det gör mig ledsen ibland. Men sånt är livet och sådana är spelets regler.
Hur ser du på din egna utveckling som regissör, från "Repris" för femton år sen till idag?
- Oj, det är en bra fråga. Jag tror jag har blivit mer fri, eftersom jag är mer självsäker. Ju mer jag lär mig om hantverket desto mer risker kan jag ta med skådespelarna. För på ett sätt återvänder jag med "Världens värsta människa" till "Repris". Jag sa till Eskil att jag vill känna samma känsla av frihet, den där härliga energin. Jag ville ha kul. På en nivå kände jag mig som samma människa som då, det kändes lekfullt. Jag älskar mina skådespelare, mitt team, och jag älskar att göra film. Jag känner mig tacksam som får den möjligheten.
- Men jag ska säga dig en sak. Ser du på "Oslo 31 augusti" och den här filmen, så finns där antagligen en medkänsla som jag fått med åldern. Jag har sett allt fler folk överleva. I 20-årsåldern levde jag som men del av skateboard- och underground-kulturen och mötte många med tuffa liv. Jag förlorade vänner till droger och självmord. Nu ser jag allt fler människor som överlever. Goda vänner har kommit ur depressioner och kommit på rätt spår igen. Jag ville berätta om det. Den här filmen är också rätt allvarlig, den handlar också om sorg. Men jag tror att den samtidigt är hoppfull.
Slutligen: titeln "Världens värsta människa" fångar ens uppmärksamhet. Hur valde du den, och vem i filmen är världens värsta människa?
- Jag tror många förstår att titeln är ironiskt menad. Det är något man säger om sig själv, när man känner sig misslyckad som vi alla gör någon gång. "Jag är världens värsta människa". Dn känslan, när man har alla möjligheter i världen och kommer från ett privilegierat land som Norge, eller Sverige, med fri utbildning, man är fri att vara den man vill vara, och ändå känner man att livet är svårt. Det är menat som en paradox. Jag älskar ju såklart mina karaktärer. Men jag tror att Julie ofta känner sig som världens värsta människa.
"Världens värsta människa" går nu på bio.
