Som filmfantast och expert på rörlig bild får Mark Cousins alla oss andra att skämmas. Inte för att det är hans avsikt, själv vill han bara inspirera världen till en bättre förståelse och uppskattning för mediet. Med sin ambitiösa 15-timmarsserie "The Story of Film: An Odyssey" gjorde han en djupdykning i filmhistorien där varenda mästare, känd som okänd, fick sin tid i rampljuset. Och än är han inte klar.
Mark Cousins nya dokumentär fyller på med det senaste decenniets stora filmiska pärlor och fynd. "The Story of Film: A New Generation" är 2 timmar och 40 minuter av ren poesi, när Cousins sätter ihop ett collage av minnesvärda scener och visar vilka filmskapare som vi bör hålla ögonen på.
Själv klämmer han gärna en biofilm om dagen, men vill inte se sig som någon snobb. Hollywood och Bollywood möts med samma entusiasm, och i "A New Generation" ägnas lika mycket utrymme åt Marvels "Black Panther" som det indiska gangster-eposet "Gangs of Wasseypur". Hans fascination för film smittar av sig.
Mark Cousins nya dokumentär fyller på med det senaste decenniets stora filmiska pärlor och fynd. "The Story of Film: A New Generation" är 2 timmar och 40 minuter av ren poesi, när Cousins sätter ihop ett collage av minnesvärda scener och visar vilka filmskapare som vi bör hålla ögonen på.
Själv klämmer han gärna en biofilm om dagen, men vill inte se sig som någon snobb. Hollywood och Bollywood möts med samma entusiasm, och i "A New Generation" ägnas lika mycket utrymme åt Marvels "Black Panther" som det indiska gangster-eposet "Gangs of Wasseypur". Hans fascination för film smittar av sig.
Inför Mark Cousins premiärvisning på Stockholms filmfestival fick vi chansen att nörda loss med honom via Zoom. Cousins berättar för MovieZine om hur filmmediet förändrats under 2019-talet, hur han ser på streamingtjänsternas framfart, och att livet är för kort för att se samma film två gånger.
Det är alltid ett nöje att se en ny dokumentär från dig. De är lite svåra att beskriva då de inte är de typiska dokumentärerna om filmhistorien, men man blir alltid inspirerad. Du ger mig nya perspektiv på film.
- Tack för det! Jag försöker att undvika att göra saker på det uppenbara sättet. Jag gör en lista på de konventionella sätten, och stryker varje punkt en efter en. Då får man röra sig mot ett lite mer lyriskt territorium.
Är det här menat som en fortsättning på ”The Story of Film: An Odyssey”?
- Den har en liknande titel och jag använder till viss del samma musik och grafik. Den fortsätter på samma struktur. ”An Odyssey” var riktigt framgångsrik världen över och satte ett avtryck på filmkulturen. Jag ville uppdatera den. Men du märker också att den har en annan stil. "An Odyssey" var kronologisk, den här är inte det. Den här gjordes under pandemin och det känns, tror jag. Den är lite mer introspektiv. Lite mer melankolisk. Känslan är annorlunda. Jag tror ”A New Generation” är mer drömsk.
Ditt fokus ligger den här gången på 2010-talets film. Vad har kännetecknat det senaste årtiondet, enligt dig?
- Mycket har förändrats. Teknologin har förändrats. Den här teknologin vi nu använder, till exempel. Jag kan nu klippa film via Zoom. Olika slags kameror, virtual reality, allt det har förändrats. Men vi har också fått sociala förändringar. I västvärlden är vi mer medvetna, ta MeToo och Black Lives Matter som exempel. Nya röster får komma fram inom film. Den typen av social förändring har varit väldigt bra för film. Film har länge varit som en flod med två. tre strömmar men nu är den en floddelta. Den har breddats med många fler filmskapare, olika typer av människor som gör film, och det är en stor fördel.
Det är alltid ett nöje att se en ny dokumentär från dig. De är lite svåra att beskriva då de inte är de typiska dokumentärerna om filmhistorien, men man blir alltid inspirerad. Du ger mig nya perspektiv på film.
- Tack för det! Jag försöker att undvika att göra saker på det uppenbara sättet. Jag gör en lista på de konventionella sätten, och stryker varje punkt en efter en. Då får man röra sig mot ett lite mer lyriskt territorium.
Är det här menat som en fortsättning på ”The Story of Film: An Odyssey”?
- Den har en liknande titel och jag använder till viss del samma musik och grafik. Den fortsätter på samma struktur. ”An Odyssey” var riktigt framgångsrik världen över och satte ett avtryck på filmkulturen. Jag ville uppdatera den. Men du märker också att den har en annan stil. "An Odyssey" var kronologisk, den här är inte det. Den här gjordes under pandemin och det känns, tror jag. Den är lite mer introspektiv. Lite mer melankolisk. Känslan är annorlunda. Jag tror ”A New Generation” är mer drömsk.
Ditt fokus ligger den här gången på 2010-talets film. Vad har kännetecknat det senaste årtiondet, enligt dig?
- Mycket har förändrats. Teknologin har förändrats. Den här teknologin vi nu använder, till exempel. Jag kan nu klippa film via Zoom. Olika slags kameror, virtual reality, allt det har förändrats. Men vi har också fått sociala förändringar. I västvärlden är vi mer medvetna, ta MeToo och Black Lives Matter som exempel. Nya röster får komma fram inom film. Den typen av social förändring har varit väldigt bra för film. Film har länge varit som en flod med två. tre strömmar men nu är den en floddelta. Den har breddats med många fler filmskapare, olika typer av människor som gör film, och det är en stor fördel.
Jag äskar hur du hittar samband mellan filmer, vem som kan ha inspirerat vilken scen. Du måste se massor av film. Hur mycket blir det på en vanlig vecka?
- Jag ser film på bio, sällan hemma eller på liten skärm. Jag försöker gå på bio en gång om dagen om jag kan. Mest för mitt eget nöjes skull. Jag blir inte inbjuden på pressvisningar eller så. Jag köper min biljett och ser alla möjliga saker. Jag ser bio som en prisvärd andlig upplevelse. En biobiljett i min stad kostar fem pund. Det är väl 40 svenska kronor? Det är billigt. För mig är att gå på bio som att äta frukost. Det är sunt, det är nyttigt och det hjälper mig ta mig genom dagen.
- Men jag ser aldrig en film två gånger. Jag ser aldrig om filmer. Och jag letar alltid efter filmer av folk eller från delar av världen som jag inte har sett förut. Jag vill till exempel se mer nya filmer från arabvärlden. De nya filmerna från Indien. Det är viktigt för mig att komma ihåg att film är en global nöjesform. Min filmsmak är radikalt internationell.
Du menar att du aldrig ser om filmer, inte ens som research inför dina dokumentärer?
- Nej. Jag tycker livet är för kort. Det finns så många filmer att se. Ibland om jag zappar på tv:n kan jag fastna för något jag tidigare har sett, dock sällan. Men jag har ett väldigt bra minne för film, så jag behöver inte se om dem för att komma ihåg vissa scener, till exempel. Jag vill alltid hitta något nytt. Jakten på något nytt driver mig, och det är centralt för min personlighet. Jag vill känna att jag har gjort något idag som jag aldrig har gjort tidigare.
- Jag ser film på bio, sällan hemma eller på liten skärm. Jag försöker gå på bio en gång om dagen om jag kan. Mest för mitt eget nöjes skull. Jag blir inte inbjuden på pressvisningar eller så. Jag köper min biljett och ser alla möjliga saker. Jag ser bio som en prisvärd andlig upplevelse. En biobiljett i min stad kostar fem pund. Det är väl 40 svenska kronor? Det är billigt. För mig är att gå på bio som att äta frukost. Det är sunt, det är nyttigt och det hjälper mig ta mig genom dagen.
- Men jag ser aldrig en film två gånger. Jag ser aldrig om filmer. Och jag letar alltid efter filmer av folk eller från delar av världen som jag inte har sett förut. Jag vill till exempel se mer nya filmer från arabvärlden. De nya filmerna från Indien. Det är viktigt för mig att komma ihåg att film är en global nöjesform. Min filmsmak är radikalt internationell.
Du menar att du aldrig ser om filmer, inte ens som research inför dina dokumentärer?
- Nej. Jag tycker livet är för kort. Det finns så många filmer att se. Ibland om jag zappar på tv:n kan jag fastna för något jag tidigare har sett, dock sällan. Men jag har ett väldigt bra minne för film, så jag behöver inte se om dem för att komma ihåg vissa scener, till exempel. Jag vill alltid hitta något nytt. Jakten på något nytt driver mig, och det är centralt för min personlighet. Jag vill känna att jag har gjort något idag som jag aldrig har gjort tidigare.
Det blir många internationella filmpärlor när Mark Cousins får välja sina favoriter. Bild från "Parasit".
Med teknologins framsteg har vi idag mer streaming-alternativ. Det är lättare än någonsin att hitta filmer från världens alla hörn och se dem hemma. Vad har då filmfestivaler för betydelse idag? Är de fortfarande viktiga?
- Jag tycker det. Det finns tusentals filmfestivaler. De är i sig som en slags meteorstorm. I din stad, Stockholm, har ni flera filmfestivaler. Så de kan bli en del av problemet, om alla filmfestivaler gör samma sak och visar samma filmer. Men generellt har du rätt. Ju fler filmer som blir tillgängliga för oss och kan hittas med bara ett klick, desto mer förvirrade blir vi. Vi blir överväldigade av alla val. Filmfestivaler är vägskyltar. De säger ”titta hit. Titta där. De här filmerna är fantastiska. Den här filmskaparen är fantastisk.” De visar vägen och hjälper oss komma över förvirringen.
- Idag spenderar folk lätt 30 minuter på Netflix eller Amazon med att försöka bestämma sig för vad de ska se. Därför är smakråd och kuratorer viktigare än någonsin. Det är en guldålder för filmälskare. Aldrig förr har du och jag kunnat hitta varenda film inom fem sekunder. Men vi har gått från att vara hungriga till övermätta.
Så vad har filmkritiker för betydelse idag? Nu när vem som helst kan tycka till om film online. Håller mitt jobb på att försvinna?
- Nej, ditt jobb är viktigare än nånsin. Först och främst, demokratiseringen av filmkritik är för det mesta bra. I årtionden har filmkritiker varit medelålders vita snubbar som jag. Det förändras och det är bra. Men om vi ser tillbaka på de medelålders vita snubbarna - de bästa av dem hade vissa värderingar. De värdesatte kunskap, smak, kontext, estetik och form och så vidare. De ville konstant lära sig mer.
- Det finns en hel värld av nya filmkritiker. Alla där ute som har bestämt sig för att ”jag är en filmkritiker” måste underkasta sig samma värderingar. Varje gång jag ser en lista över de bästa film noir-filmerna och de inte nämner Edith Carlmar, då har kritikern misslyckats. Varje gång någon listar de 50 bästa musikalerna genom tiderna och det saknas indiska filmer på listan, då har kritikern misslyckats. Varje gång någon skriver om de bästa actionfilmerna genom tiderna och det saknas filmer från Hong Kong, då har kritikern misslyckats.
- Det finns mer kritiker där ute men också mer kritiska misslyckanden än någonsin, eftersom man måste vara påläst. Man måste fråga sig en viktig fråga: ”Vad är det jag inte vet?” Och svaret är: nästan allt.
- Jag tycker det. Det finns tusentals filmfestivaler. De är i sig som en slags meteorstorm. I din stad, Stockholm, har ni flera filmfestivaler. Så de kan bli en del av problemet, om alla filmfestivaler gör samma sak och visar samma filmer. Men generellt har du rätt. Ju fler filmer som blir tillgängliga för oss och kan hittas med bara ett klick, desto mer förvirrade blir vi. Vi blir överväldigade av alla val. Filmfestivaler är vägskyltar. De säger ”titta hit. Titta där. De här filmerna är fantastiska. Den här filmskaparen är fantastisk.” De visar vägen och hjälper oss komma över förvirringen.
- Idag spenderar folk lätt 30 minuter på Netflix eller Amazon med att försöka bestämma sig för vad de ska se. Därför är smakråd och kuratorer viktigare än någonsin. Det är en guldålder för filmälskare. Aldrig förr har du och jag kunnat hitta varenda film inom fem sekunder. Men vi har gått från att vara hungriga till övermätta.
Så vad har filmkritiker för betydelse idag? Nu när vem som helst kan tycka till om film online. Håller mitt jobb på att försvinna?
- Nej, ditt jobb är viktigare än nånsin. Först och främst, demokratiseringen av filmkritik är för det mesta bra. I årtionden har filmkritiker varit medelålders vita snubbar som jag. Det förändras och det är bra. Men om vi ser tillbaka på de medelålders vita snubbarna - de bästa av dem hade vissa värderingar. De värdesatte kunskap, smak, kontext, estetik och form och så vidare. De ville konstant lära sig mer.
- Det finns en hel värld av nya filmkritiker. Alla där ute som har bestämt sig för att ”jag är en filmkritiker” måste underkasta sig samma värderingar. Varje gång jag ser en lista över de bästa film noir-filmerna och de inte nämner Edith Carlmar, då har kritikern misslyckats. Varje gång någon listar de 50 bästa musikalerna genom tiderna och det saknas indiska filmer på listan, då har kritikern misslyckats. Varje gång någon skriver om de bästa actionfilmerna genom tiderna och det saknas filmer från Hong Kong, då har kritikern misslyckats.
- Det finns mer kritiker där ute men också mer kritiska misslyckanden än någonsin, eftersom man måste vara påläst. Man måste fråga sig en viktig fråga: ”Vad är det jag inte vet?” Och svaret är: nästan allt.
Mark Cousins har en unik syn på film - och delar gärna med sig i sina dokumentärer.
Du har rätt, Hollywood är fortfarande väldigt mycket i fokus.
- Och jag älskar Hollywood. Jag går och ser alla mainstream-filmer, de flesta är avskyvärda men jag ser dem ändå. Men, i en tid där vi har politiker världen runt - i Brasilien, i USA tills nyligen, i Storbritannien, i Ungern, i Indien - som säger att ”vår nation är den viktigaste” och nationalismen ökar, är det allt viktigare för kritiker att vara radikalt internationella.
Sa du just att Hollywoodfilmer är avskyvärda?
- Det finns många avskyvärda. Det finns många fantastiska. Jag älskade ”Dune” på IMAX, till exempel. Jag har inte hunnit se ”Eternals” än. Jag ser de flesta nya filmer från Hollywood och Bollywood, så mycket jag kan. För att vi är skyldiga dem mycket. Man kallar storfilmer för ”tentpoles” eftersom de håller hela tältet uppe. Genom att hålla upp tältet skapar de utrymme för Roy Andersson, för Ruben Östlund och för de andra filmskaparna, Ali Abbasi till exempel för att nämna några svenskar. De behöver det här utrymmet. Så vi kan inte vara snobbiga när det kommer till film. Du som sett mina verk vet att jag inte är en snobb. Film är finkultur och fulkultur ihop, den kombinationen gör det så vackert och åtråvärt.
Jag gillar det. Och jag är glad att se att du nämner både ”Mad Max: Fury Road” och ”Deadpool” vid sidan av indiska och asiatiska filmer.
- Ja, för det är grymma filmer. Och vi måste vara blinda för kategorier, annars blir det en form av elitism som är mycket farlig, tycker jag.
- Och jag älskar Hollywood. Jag går och ser alla mainstream-filmer, de flesta är avskyvärda men jag ser dem ändå. Men, i en tid där vi har politiker världen runt - i Brasilien, i USA tills nyligen, i Storbritannien, i Ungern, i Indien - som säger att ”vår nation är den viktigaste” och nationalismen ökar, är det allt viktigare för kritiker att vara radikalt internationella.
Sa du just att Hollywoodfilmer är avskyvärda?
- Det finns många avskyvärda. Det finns många fantastiska. Jag älskade ”Dune” på IMAX, till exempel. Jag har inte hunnit se ”Eternals” än. Jag ser de flesta nya filmer från Hollywood och Bollywood, så mycket jag kan. För att vi är skyldiga dem mycket. Man kallar storfilmer för ”tentpoles” eftersom de håller hela tältet uppe. Genom att hålla upp tältet skapar de utrymme för Roy Andersson, för Ruben Östlund och för de andra filmskaparna, Ali Abbasi till exempel för att nämna några svenskar. De behöver det här utrymmet. Så vi kan inte vara snobbiga när det kommer till film. Du som sett mina verk vet att jag inte är en snobb. Film är finkultur och fulkultur ihop, den kombinationen gör det så vackert och åtråvärt.
Jag gillar det. Och jag är glad att se att du nämner både ”Mad Max: Fury Road” och ”Deadpool” vid sidan av indiska och asiatiska filmer.
- Ja, för det är grymma filmer. Och vi måste vara blinda för kategorier, annars blir det en form av elitism som är mycket farlig, tycker jag.
Den lekfulla inledningssekvensen i Marvel-filmen "Deadpool" hyllas i Mark Cousins nya dokumentär.
På tal om svenska filmer och filmskapare. Jag tror att Ali Abbasis ”Gräns” är den enda som nämns i din nya dokumentär?
- Sen finns såklart ”Midsommar” med, men den är ju inte svensk (skratt). Självklart borde Roy Andersson ha varit med, han har gjort några av sina bästa filmer på sistone, men jag har avhandlat honom tidigare. I ”The Story of Film: An Odyssey” intervjuade jag honom i hans studio. Och i det förflutna har jag fokuserat mycket på svensk film, så den här gången är det bara en. Jag tror förmodligen att ”Turist” kunde ha varit med, men jag hade ju begränsat med tid.
Det här kan vara en svår fråga, eller så är den väldigt enkel. Men vilka är de mest spännande filmskaparna just nu, enligt dig? Vem bör vi hålla ögonen på?
- Jag tycker att Apichatpong Weerasethakul är riktigt stor. Han kombinerar film med en slags buddhism på ett utmanande sätt. De flesta av oss ser film som action och berättelser. Men tänk om det inte är action och berättelser? Det är frågan han ställer. Tänk om det är ett drömtillstånd? Det tycker jag gör honom så viktig.
- Radu Jude från Rumänien är en mycket stor regissör. Hur han leker med komedi och drama, och dokumentärformatet… Jag nämner en av hans filmer i min dokumentär, den heter ”I Do Not Care if we Go Down in History as Barbarians”. Och sen Mati Diop vars film ”Atlantique” var riktigt storslagen. Jag såg just Panah Panahis film ”On the Road”, jag satt i juryn på Londons filmfestival där vi gav honom toppriset. Den är väldigt, väldigt bra. Det finns många bra filmskapare just nu.
Det fina med din film är just att man får så många nya filmtips. ”Den här måste jag se, och den…”
- Jag hoppas att mina verk ska kännas välkomnande och inkluderande. Ingen ska känna sig skyldig för att man inte har sett indiska ”Gangs of Wasseypur”, man ska känna glädjen och en vilja att se filmen. Jag vill inte exkludera någon och påstå att min kunskap är överlägsen, för det är den antagligen inte.
- Sen finns såklart ”Midsommar” med, men den är ju inte svensk (skratt). Självklart borde Roy Andersson ha varit med, han har gjort några av sina bästa filmer på sistone, men jag har avhandlat honom tidigare. I ”The Story of Film: An Odyssey” intervjuade jag honom i hans studio. Och i det förflutna har jag fokuserat mycket på svensk film, så den här gången är det bara en. Jag tror förmodligen att ”Turist” kunde ha varit med, men jag hade ju begränsat med tid.
Det här kan vara en svår fråga, eller så är den väldigt enkel. Men vilka är de mest spännande filmskaparna just nu, enligt dig? Vem bör vi hålla ögonen på?
- Jag tycker att Apichatpong Weerasethakul är riktigt stor. Han kombinerar film med en slags buddhism på ett utmanande sätt. De flesta av oss ser film som action och berättelser. Men tänk om det inte är action och berättelser? Det är frågan han ställer. Tänk om det är ett drömtillstånd? Det tycker jag gör honom så viktig.
- Radu Jude från Rumänien är en mycket stor regissör. Hur han leker med komedi och drama, och dokumentärformatet… Jag nämner en av hans filmer i min dokumentär, den heter ”I Do Not Care if we Go Down in History as Barbarians”. Och sen Mati Diop vars film ”Atlantique” var riktigt storslagen. Jag såg just Panah Panahis film ”On the Road”, jag satt i juryn på Londons filmfestival där vi gav honom toppriset. Den är väldigt, väldigt bra. Det finns många bra filmskapare just nu.
Det fina med din film är just att man får så många nya filmtips. ”Den här måste jag se, och den…”
- Jag hoppas att mina verk ska kännas välkomnande och inkluderande. Ingen ska känna sig skyldig för att man inte har sett indiska ”Gangs of Wasseypur”, man ska känna glädjen och en vilja att se filmen. Jag vill inte exkludera någon och påstå att min kunskap är överlägsen, för det är den antagligen inte.
Eva Melander i kritikerrosade svenska dramat "Gräns" av Ali Abbasi.
Och du nämnde att du föredrar att se film på bio. Idag går ju många filmer direkt till Netflix eller Apple TV+. Stora regissörer som Martin Scorsese gör streamingfilm. Åsikter om det?
- Scorseses ”The Irishman” kunde jag faktiskt se på bio här i Edinburgh. Men ja, det finns de som inte kan gå på bio på grund av sin hälsa eller handikapp, och självklart är jag glad att de har möjligheten att se film hemma. Men för de av oss som kan gå på bio är det väldigt annorlunda från att se film hemma. Det mest uppenbara är, när jag ser en film hemma minns jag inte den lika bra. När jag ser film på bio minns jag den betydligt bättre. Biofilmen tar över våra sinnen på ett annat sätt. Den når djupare in i hjärnbarken.
- Det andra är att film är en konstform som ber om två timmar av vår tid. Alla de stora filmskaparna, från Bergman och Billy Wilder och Agnes Varda, har sagt: ”Ge mig två timmar av din tid och jag kommer att göra något av det”. Vi överlämnar kontrollen över våra liv till filmskaparen. Det går inte att göra hemma. Du har en fjärrkontroll, du kan pausa, gå och käka pizza eller träffa en vän. Du bestämmer. Det är fundamentalt annorlunda från bio. På bio underkastar du dig något större än dig själv, större än livet.
- Jag är glad att folk har alternativet att se film hemma. Men det är inte bio, inte riktigt. Om vi vill underkasta oss själva till en riktigt episk upplevelse, och det vill vi som människor. Vi vill gå på konsert, gå på fotbollsmatch, bestiga Alperna, se Grand Canyon och uppleva norrskenet. Vi vill ha de episka upplevelserna. Bio är en episk upplevelse, varje dag. Att se film hemma är inte det.
Men folk som Scorsese kunde inte ha gjort vissa filmer utan streamingtjänsterna. Vi får idag mer film än tidigare, samtidigt som vissa tror att biografen enbart kommer visa storfilmer framöver. Är det en positiv eller en tråkig utveckling?
- Urvalet är rätt bra. Det finns en fara i att streamingtjänsterna bara kommer visa sina filmer på små skärmar. Men som vi har sett backar både Disney och HBO från det. Även stora amerikanska studios märker att en mixad ekonomi är det bästa, och att publiken vill se filmer på största möjliga duk.
- För två dagar sen gick jag till min lokala biograf för att se en film från 1953, Sam Fullers ”Ficktjuven”. Den gick på en riktigt stor duk med runt 60 personer i publiken. Den lär ha dragit in pengar till biografen. Det kommer alltid finnas både unga som gamla, inte bara vi nostalgiker som jag, som vill ha den där bioupplevelsen. Man kan inte vara pessimistisk.
- Scorseses ”The Irishman” kunde jag faktiskt se på bio här i Edinburgh. Men ja, det finns de som inte kan gå på bio på grund av sin hälsa eller handikapp, och självklart är jag glad att de har möjligheten att se film hemma. Men för de av oss som kan gå på bio är det väldigt annorlunda från att se film hemma. Det mest uppenbara är, när jag ser en film hemma minns jag inte den lika bra. När jag ser film på bio minns jag den betydligt bättre. Biofilmen tar över våra sinnen på ett annat sätt. Den når djupare in i hjärnbarken.
- Det andra är att film är en konstform som ber om två timmar av vår tid. Alla de stora filmskaparna, från Bergman och Billy Wilder och Agnes Varda, har sagt: ”Ge mig två timmar av din tid och jag kommer att göra något av det”. Vi överlämnar kontrollen över våra liv till filmskaparen. Det går inte att göra hemma. Du har en fjärrkontroll, du kan pausa, gå och käka pizza eller träffa en vän. Du bestämmer. Det är fundamentalt annorlunda från bio. På bio underkastar du dig något större än dig själv, större än livet.
- Jag är glad att folk har alternativet att se film hemma. Men det är inte bio, inte riktigt. Om vi vill underkasta oss själva till en riktigt episk upplevelse, och det vill vi som människor. Vi vill gå på konsert, gå på fotbollsmatch, bestiga Alperna, se Grand Canyon och uppleva norrskenet. Vi vill ha de episka upplevelserna. Bio är en episk upplevelse, varje dag. Att se film hemma är inte det.
Men folk som Scorsese kunde inte ha gjort vissa filmer utan streamingtjänsterna. Vi får idag mer film än tidigare, samtidigt som vissa tror att biografen enbart kommer visa storfilmer framöver. Är det en positiv eller en tråkig utveckling?
- Urvalet är rätt bra. Det finns en fara i att streamingtjänsterna bara kommer visa sina filmer på små skärmar. Men som vi har sett backar både Disney och HBO från det. Även stora amerikanska studios märker att en mixad ekonomi är det bästa, och att publiken vill se filmer på största möjliga duk.
- För två dagar sen gick jag till min lokala biograf för att se en film från 1953, Sam Fullers ”Ficktjuven”. Den gick på en riktigt stor duk med runt 60 personer i publiken. Den lär ha dragit in pengar till biografen. Det kommer alltid finnas både unga som gamla, inte bara vi nostalgiker som jag, som vill ha den där bioupplevelsen. Man kan inte vara pessimistisk.
Neneh Cherry har huvudrollen i Cousins drama "Stockholm My Love" från 2016.
Jag vet att du har varit i Stockholm många gånger förr. Du har medverkat på Stockholms filmfestival, du har till och med gjort en film om Stockholm. Vad är det du älskar med staden?
- Min nya film, ”The Story of Looking” är en mycket personlig film. Jag hoppar in i framtiden när jag är 80 år och bor i Stockholm (skratt). Jag har mycket goda vänner där, det är den främsta anledningen. Men det är också ljuset. Jag älskar de mörka kvällarna och det silveraktiga ljuset, jag älskar de kalla vintrarna, och skogen och träden. Jag älskar till och med vissa politiska idéer som Sverige har och som är hotade, som socialdemokratin. Jag älskar arkitekturen i Sverige, och musiken. När jag kliver på flygbussen på Arlanda efter en lång resa så känner jag mig hemma.
När återser vi dig här?
- Snart hoppas jag. Jag ska till Finland i januari för ett samtal med Pirjo Honkasalo, som är en av mina favoritregissörer. Jag kanske besöker Stockholm på vägen dit, vi får se. Men jag kommer definitivt till våren för att träffa vänner och för att gå på utställningar, Moderna Museet och alla de nöjen som staden har att erbjuda.
Vilka filmer ser du själv fram emot nu?
- Jag jobbar på sex nya filmer nu. Och har redan släppt tre filmer i år. Så jag är väldigt, väldigt upptagen. Jag vet knappt vad som är på väg. Jag åker till Seville imorgon men eftersom de visar två av mina filmer hinner jag inte se något annat på den festivalen.
Berätta mer om dina kommande filmer.
- Jag kan inte säga mer. De flesta är inte offentliga än. En av dem kan bli rätt omtalad, tror jag. Inte alla mina filmer handlar om film, som du vet. Jag har gjort filmer om andra saker också, som atombomben och neonazism. Men en av mina nya filmer handlar om en stor regissör, ett välkänt namn. Sen gör jag filmer om en stor konstnär, Wilhelmina Barnes-Graham, vars liv förändrades på en dag. Filmen handlar om de stora ögonblicken när ditt liv plötsligt vänder.
- Min nya film, ”The Story of Looking” är en mycket personlig film. Jag hoppar in i framtiden när jag är 80 år och bor i Stockholm (skratt). Jag har mycket goda vänner där, det är den främsta anledningen. Men det är också ljuset. Jag älskar de mörka kvällarna och det silveraktiga ljuset, jag älskar de kalla vintrarna, och skogen och träden. Jag älskar till och med vissa politiska idéer som Sverige har och som är hotade, som socialdemokratin. Jag älskar arkitekturen i Sverige, och musiken. När jag kliver på flygbussen på Arlanda efter en lång resa så känner jag mig hemma.
När återser vi dig här?
- Snart hoppas jag. Jag ska till Finland i januari för ett samtal med Pirjo Honkasalo, som är en av mina favoritregissörer. Jag kanske besöker Stockholm på vägen dit, vi får se. Men jag kommer definitivt till våren för att träffa vänner och för att gå på utställningar, Moderna Museet och alla de nöjen som staden har att erbjuda.
Vilka filmer ser du själv fram emot nu?
- Jag jobbar på sex nya filmer nu. Och har redan släppt tre filmer i år. Så jag är väldigt, väldigt upptagen. Jag vet knappt vad som är på väg. Jag åker till Seville imorgon men eftersom de visar två av mina filmer hinner jag inte se något annat på den festivalen.
Berätta mer om dina kommande filmer.
- Jag kan inte säga mer. De flesta är inte offentliga än. En av dem kan bli rätt omtalad, tror jag. Inte alla mina filmer handlar om film, som du vet. Jag har gjort filmer om andra saker också, som atombomben och neonazism. Men en av mina nya filmer handlar om en stor regissör, ett välkänt namn. Sen gör jag filmer om en stor konstnär, Wilhelmina Barnes-Graham, vars liv förändrades på en dag. Filmen handlar om de stora ögonblicken när ditt liv plötsligt vänder.
Dokumentären "The Story of Film: A New Generation" visas på Stockholms filmfestival och digitalt på Festival on Demand.
