Joaquin Phoenix: "Jag är så jävla trött på den här skiten"

Nu har Paul Thomas Andersons kritikerrosade ”Inherent Vice” premiär här i Sverige. Rollistan är fylld till bredden med talangfulla skådespelare i både små och stora roller, men i centrum av berättelsen hittar vi Joaquin Phoenix – känd från filmer som ”Gladiator”, ”Walk the Line” och ”The Master” – som spelar privatdetektiven Doc Sportello. 

”Inherent Vice” är hans andra samarbete med Anderson, och de färdas från det djupa mörkret i ”The Master” till författaren Thomas Pynchons surrealistiska och komiska värld. Inför filmen träffade jag Phoenix för en intervju i ett hotellrum på Le Bristol i Paris och trots tydlig presströtthet öppnade han upp en hel del om allt från Andersons metoder till karriärens tidiga start. 

- Nej det gör jag inte, eller jag menar, jag antar att jag gör det. Jag tycker alltid det är svårt att sammanfatta en så rik upplevelse i några få citat. Det är en hel bit av mitt liv som först blir en och en halv timme film och sedan får jag frågor om det, det gör aldrig upplevelsen rättvisa. Jag vet inte, det är bara så min hjärna fungerar. Jag tänker inte direkt på saker på det här sättet så jag har alltid problem med att översätta min upplevelse. Men jag förstår behovet för det och jag förstår vad ett kontrakt innebär, så jag är bara här för att uppfylla min plikt (skratt).

- Vad handlade den om för dig? Det är det enda som betyder något, eller hur? Jag personligen hatar att se filmer när jag vet för mycket om dem. Jag gillar att se filmer när jag inte vet något om dem, när jag inte sett någon trailer eller så. Jag tycker inte om när skådespelare och regissörer går ut och förklarar vad filmen försöker säga, jag gillar filmer som lämnar tolkningen till mig. Jag tror att ”Inherent Vice” är ett bra exempel på just det och jag vill verkligen inte förstöra din tolkning av filmen. Jag tror att den är precis vad du vill att den ska vara, alla verkar ha väldigt olika upplevelser. 

- Om man litar på regissören, då är man villig att prova vad som helst. Om man inte gör det, om man inte riktigt gillar deras smak, då är man mer återhållsam och tar inte lika stora risker. Men med Paul litar jag på att han kommer välja de tagningar som är bäst för filmen, så då är jag villig att testa allt. 

- Ja. Det var jag, Paul och Mark Bridges, filmens kostymdesigner. Paul tog med lite bilder på Neil Young där vi fick idéerna om polisongerna och stråhatten. Men det är en lång, långsam process där man provar olika stilar och olika typer av kläder. Ibland är det så att man har en bra idé som sedan ändras fyra dagar senare, det är ingen vetenskap, man försöker bara konstant hitta det varje dag. Det är så jag jobbar i alla fall, det finns säkert andra skådespelare som har mer konkreta idéer som de håller sig till, men jag försöker vara öppen för vad som än händer.



- Visst märks det, men inspelningen pågår ju under tre månaders tid, så under inspelningen av ”The Master” skrattade vi också en hel del. Det förändras, helt enkelt. Jag menar, vi gör den här typen av intervjuer och pratar om det på ett visst sätt, vi säger ”oj, det här var en grymt intensiv film”. Visst, det var intensivt stundtals, men vissa inspelningsdagar jävlas vi bara med varandra. Det beror på, det förändras. ”Inherent Vice” var definitivt annorlunda dock, när det gäller hur jag samspelade med alla. ”The Master” var mer av en isolerande upplevelse och det försökte vi hålla fast vid, vilket är svårt när man är omringad av 60 personer varje dag. Den här gången interagerade jag mer med folk, eftersom Doc verkligen omfamnar världen och är väldigt lättsam med allt.

- Jag vet faktiskt inte, jag fick höra precis vad ni fick höra, att Josh Brolin gjorde några intervjuer och sa att han var där. Jag blev totalt överraskad och kände ”jaså? Var han? Ingen sa något till mig”. Men okej, jag kan väl röra om lite i grytan då. Ja, han var där och vi arbetade tätt tillsammans med vissa scener. Ibland hände det att jag pratade med Pynchon och Paul var inte ens där, det var bara jag och Pynchon och vi försökte få till scenen (skratt).

- Det är en läskig process, att göra film. Man har en begränsad mängd pengar och ett begränsat tidsspann, så ofta tenderar filmskapare att försöka kontrollera allt så mycket som möjligt. Det är ofta så man jobbar, att allt ska vara utstuderat. Paul är nästan motsatsen till det där, han har ett oerhört förtroende och vill att saker och ting ska ställas på sin ända och bli en kamp. Jag kommer ihåg att vi under inspelningen av ”The Master” spelade in i filmstudio under en veckas tid och han tålde det fan inte. Han kunde ställa kameran och lamporna precis var han ville och hade därför inga begränsningar, och det gör honom galen. Paul vill bli pushad, han vill att saker och ting ska hända som han inte förväntar sig, och det arbetssättet gillar jag också.

- Jag kan inte berätta så mycket om filmen, men att jobba med Woody var en helt underbar upplevelse. Han är inte alls den där personen som man ser i filmerna, han är som en jävla general. Jag skojar inte, han är väldigt bestämd. Han är en riktig kraft och förstår rytmen i scenerna så himla väl. Ibland höll vi på med någon särskild scen och hade svårt att identifiera vad problemet var, och då kommer han in och plockar bort en enda replik, ber något ta ett glas vatten eller något i den stilen. Han ser direkt det där som täpper till och som hindrar att scenen flyter på. Jag tror att alla regissörer som är riktigt duktiga, ingen av dem är diktatorer. De får det att kännas som att du har total frihet, men de har fortfarande kontrollen.

- Med Paul exempelvis är det alltid tydligt att det är en Paul Thomas Anderson-film, men han får dig att känna frihet. Det finns väldigt få regissörer som jobbar så, att de säger ”här är rummet, här borta har vi scenens ”sweet spot” men om något händer där borta som du är intresserad av, då får vi det att funka”. Det är sällan han justerar skådespelarna. Vi spelade in en scen i en bil en gång och jag hade min hand på ratten så att den dolde mitt ansikte lite och fotografen bad mig flytta på handen. Men Paul sa direkt nej och gick över dit och justerade kameran istället. Han låter dig göra det du behöver göra för att känna dig bekväm. Om man börjar säga nej till skådespelare ofta, då börjar de känna sig begränsade och därför tror jag att Paul vill att man ska göra det man är bekväm med. Men det betyder inte alltid att han använder det. Ibland säger han ”okej, skådespelaren håller på och pillar med något i sin vänstra hand i den här scenen, och han gör förmodligen det för att känna sig bekväm på något sätt. Allt jag behöver göra är att rama in tagningen så att jag inte ser det, för jag tycker inte om hur det ser ut”. Han säger inte till en att sluta med det för att han förstår att det är något som man använder, och det är väldigt unikt.

- Det vore säkerligen väldigt, väldigt svårt att tacka nej. Men ibland händer det att man läser ett manus och känner ”jag gillar det här, men jag tror inte att jag kommer tillföra så mycket”. Det skulle jag inte vilja göra. Det har kommit så många bra filmer som jag var intresserad av, där jag gillade regissören och manuset men ändå inte riktigt hade den där rätta känslan. Känslan som gör att man vill vara där varje dag. Om jag inte attackerar det på det viset, så kan jag inte göra det. Om jag inte kommer ge det mitt allt, då är det inte värt det.

- Har jag en process? Det är ju båda delarna. Man ger sig in i det så tidigt som man kan och försöker hitta sig själv i rollen. Jag har svårt med att ”skådespela”, jag har svårt att skifta mellan skådespel och verklighet, jag vill att det ska vara sammankopplat. Paul hanterar det där bra, sättet vi pratar med varandra på tar med språket i manuset in i vardagliga konversationer. Man försöker bara hålla det vid liv hela tiden. 

- Jag hatar mig själv just nu, jag är så jävla trött på den här skiten. Ni är fucking kanon men jag hatar mig själv, jag hatar hur jag pratar om de här grejerna. Det låter så dumt, jag har så himla svårt med det. Jag bryr mig ärligt om det arbete jag gör, jag bryr mig om det jättemycket, men när jag kommer och gör intervjuer låter det bara så dumt. Jag hör mig själv prata och jag tycker det är pinsamt. Det känns så långt borta från det jag älskar och det jag bryr mig om, men jag vet att det här är viktigt. Jag uppskattar verkligen ert intresse för filmen och att ni tar er tid och pratar med mig, men jag fucking hatar det bara, det känns så falskt. Det är så svårt att förklara, det här är som min familj och vi jobbade på den här filmen tillsammans och investerade så mycket tid i den, och sen sitter jag här och representerar det. Det låter så dumt, jag kan inte släppa det (skratt). 

- Jag tror aldrig att jag kommer bli van vid det här, jag vet inte ens hur jag ska förklara känslan. Jag känner mig bara så falsk och det får min upplevelse att kännas meningslös, vilket jag vet att den inte är. Det är så det känns just nu när jag gör det här, och jag gillar inte alls den känslan. Men om det finns några citat som ni behöver, så kan jag gladeligen ge er dem (skratt). Jag tycker att alla frågorna är kanon och det verkar finnas genuint intresse för filmen, så jag vill verkligen svara, jag vill ge er vad ni behöver, jag vill ge en bra intervju.

- Nej. Jag testade det en gång på 90-talet och det var en fucking katastrof. För mig, dåligt skådespel kommer av att man är för självmedveten, och röker man gräs så blir man just det. Jag tror inte att de bitarna letade sig in i den färdiga filmen.

- Jag vet inte, det låter ju coolt att säga det så jag skulle vilja göra det, men jag vet faktiskt inte. Visst finns det saker som påverkar dig, men allt man gör under så pass lång tid påverkar en på ett eller annat sätt. Jag tror inte att jag är medveten om det. Ofta tar jag en månad och gör ingenting alls efter jag har slutfört en film, och jag vet inte riktigt vad som händer då, jag bryr mig faktiskt inte.

- Jag vet inte om det är så många manus faktiskt. Allt handlar om instinkt mannen, jag vet inte riktigt. Det är precis som att bli kär, känslan av att man måste ha den här upplevelsen. 

- Det som är bra med att börja så tidigt är att det bara är en lek, och jag tror att det är det bästa sättet att tackla arbetet. Man överanalyserar inte när man är ung, man bara känner. Det är fantastiskt, sen blir man äldre och man börjar bli mer självmedveten. Man har gjort si och så många filmer, börjar försöka hitta något annorlunda och överanalyserar saker och ting. Det tror jag är farligt och det är därför jag har tagit pauser mellan mina projekt och enbart väljer filmer som jag verkligen känner att jag bara måste vara en del av. Det är det enda sättet att göra det nytt och intressant för mig.

- Många serietidningskaraktärer skapades på 60-talet och de är faktiskt ofta riktigt intressanta om man gräver lite. De har allt som man vill att en karaktär ska ha. Tyvärr tonas mycket av det där ner när filmerna ska göras eftersom de kostar runt 200 miljoner dollar och därmed måste tilltala så många människor som möjligt. Man kan ju göra den typen av filmer riktigt bra och jag tycker att Marvel har lyckats med det. När det gäller ”Doctor Strange”-filmen så längtar jag efter att få se den, jag gillar Benedict Cumberbatch och tror att han kommer vara fantastisk i den. Det var inte något för mig bara. Jag funderade över det och hade samtal med Marvel om det, men slutligen bestämde vi oss gemensamt för att det inte var rätt grej. Det är möjligt att något i den stilen dyker upp igen i framtiden. Jag är verkligen inte en av de som bara gillar indiefilmer och säger "fuck the studio". Jag gillar studiofilmer och tycker helt ärligt att det finns väldigt många indiefilmer som är helt jävla bedrövliga. Jag är i princip öppen för allt om jag är intresserad av karaktären och filmskaparen, det är det viktigaste.