Ronnie Sandahl är journalisten och författaren som sadlade om till film och Bianca Kronlöf pluggade på teaterhögskolan och har bland annat gjort ”Full patte”, som visas på SVT Flow och populära youtube-klipp, som: ”Shit snubbar say to mig and mina tjejkompisar”. Har ni inte sett, så får ni kolla på det efter ni har läst den här texten! Nog ordat, till intervjun.
Berätta om hur den här filmen kom till?
Ronnie: Dom flesta känner väl till mig som kolumnist och författare. Men de senaste sju åren har jag jobbat med film, fast under radarn, med kortfilm och skrivit manus, filmer som folk kanske inte sett. Jag tog ett beslut för sju år sen att säga upp mig från Aftonbladet, med en idé om att bli filmregissör.
- Sen dess har jag stretat på och gjort kortfilm och försökt att få min första långfilm gjord. Just den här idén uppstod när jag jobbade med ett annat manus som var nästan färdigfinanserat, som skulle utspela sig i min hemstad Falköping. Som berörde ämnet om en ung svensk i spåren efter finanskrisen. Men samtidigt blev det jävligt tydligt för mig, fuck, alla har ju dragit till Oslo, så då måste nästan jag och min kamera följa med.
- Så jag kastade det manuset och började om och försökte då göra en historia som skulle beröra svenskar i Norge, men som på vägen istället blev ett relationsdrama. Ett relationsdrama om makt. Där maktbalansen som skiftat mellan Sverige och Norge skulle fungera som metafor för alla andra maktbalanser i filmen och så blev det väl också till slut.
Bianca, det skrivs överallt om att det här är din långfilmsdebut, men hur är det med ”Världen väntar”, var inte det en långfilm?
Bianca: Den har kommit ut exakt samtidigt, men det är också det är en annan typ av film, det är mer en konstfilm. Det är därför det råder lite förvirring.
Ronnie: Men det är väl inte heller en biofilm?
Bianca: Nej, den går mer på konsthallar och såna ställen.
Kan du berätta om hur det var när du kom in i processen till den här filmen?
Bianca: Jag provfilmade och sen så träffade jag Ronnie och fick läsa manuset väldigt snabbt, och kände på en gång att det här vill jag verkligen verkligen göra. Manuset var så himla bra. Jag blev nyfiken på alla karaktärer. Alla karaktärer har något slags problem och… eller alla karaktärer har egentligen samma problem. Alla vill tillhöra något men befinner sig i helt olika skeenden av livet. Även om det är samma strävan så är det helt olika. Då blev jag bara mer sugen på att göra det.
- Vi började jobba väldigt tidigt. Redan när vi sågs första gången och kollade på manuset, så var det som att vi djupdök rakt in i det, ”hur ska vi göra med den här scenen? och den här scenen förstår jag inte. men tänk om det skulle vara såhär”. Från att vi satte oss ner var det som att vi började jobba.
Ronnie: Det blev skarpt läge direkt.
Bianca: Så jag har känt mig väldigt delaktig. Vi har verkligen samarbetat, i ordets rätta bemärkelse. Jag har fått prova alla min teser med den här rollen.
Ronnie: Det är så jag vill jobba med skådespelare, det är det jag testar när jag provfilmar. Först och främst för att se om om dom har modet, fantasin och begåvningen, men också om dom har den intellektuella kapaciteten att faktiskt tillföra något till bordet.
- Om dom kan ifrågasätta mig och utmana mig. Ibland är det mitt jobb att hålla käften och stå och vänta och låta skådespelarna finna vägen, för det är inte jag som spelar rollen. Ibland kan jag också se lösningar flera månader innan till ett visst problem, men det är inte alltid jag ska lösa det, för att skådespelarna kan hitta något som blir bättre.
Bianca: Jag känner att jag fått bidra med allt det jag är som kreativ person. Både jobba fysiskt och intellektuellt. Jag har fått använda hela min fantasi.
Jag hörde att du skrev om delar av manuset en vecka innan ni började filma, kan du ge något exempel?
Ronnie: Jag hade som grundkrav att ha två veckors repetition, annars blir det ingen film. Under den perioden var det inte så mycket att repetera specifika scener, utan ganska ofta att göra improvisationer som man annars inte hinner.
- Till exempel att bara sitta i en bil. Att ge små instruktioner och pumpa skådespelarna på ögonblick. Sånt som inte går att skriva. Det var ett tillfälle under repetitionerna när det blev tyst i bilen och så börjar Bianca ta skådespelaren Henrik Rafaelsen på håret och frågar: ”sparar du ut?” och tittar på honom lite för länge, eller mycket för länge. När jag sitter där i baksätet så antecknar jag och inser att där har vi en bra vändpunkt. Här finns det något som är på riktigt.
- Den scenen hade jag aldrig kunnat skriva. För jag är inte en fysisk person. Jag skulle aldrig i livet ta en människa i håret. Inte ens under pistolhot. Det tänker jag är min yrkesroll, jag ska vara en svamp under repetitionerna. Alla bra historier som gynnar berättelsen ska in, helt oberoende av vem som kommer på dom.
- Det finns till exempel en diskoteksscen i filmen. Det är en scen som jag skrev efter att jag träffat dig i Stockholm, Bianca. Vi skulle träffas på en buss. Jag tror inte jag har berättat det för dig?
Bianca: Nej, det har du verkligen inte!
Ronnie: Du stod och tänkte på något och såg så jävla ensam ut. Det var en så fin scen, bussen var helt full och det var precis att jag såg dig i havet av människor. Då tänkte jag att jag måste ha en scen där du är ensammast i hela världen, men ändå bland människor och det blev den diskoteksscenen.
Jag har förstått att ni båda har haft mentorer, kan ni inte berätta om det?
Ronnie: I mitt fall var det precis i början. Ja, sju år sen då, som jag dels hade Tomas Alfredson som mentor. Han var mellan projekt och hade inget för sig och gick med på att träffa mig en gång i veckan och snacka. Jag fick som en privat filmskola av honom. Jag lärde mig asmycket av honom. Många grejer ekar fortfarande i huvudet på mig. Mitt filmberättande har präglats mycket av hans råd.
- Men så hade jag också Daniel Espinosa, som jag gick bredvid på ”Snabba Cash”. Han har jag också lärt mig mycket av. Speciellt ledarskapsbiten. Han har ett fantastiskt ledarskap, han är väldigt bra på att få med människor och på att få människor att bli bra.
- Men sedan dess har jag inte haft någon. Både dom försvann ju till Hollywood, det är ingen som jag ringer och frågar: ”hur ska jag göra nu?”.
Hur är det med manusskrivandet, har du lärt dig det på egen hand?
Ronnie: Ja, det är på egen hand. Men jag har ju också min trygghet i skrivandet.
Men är det inte ett väldigt annorlunda format?
- Film är nog den form som kommer mig mest naturligt. Filmmanus är det som jag känner mig tryggast med. Så det steget var inte så långt. Det har snarare varit som att komma hem. Sen finns det en extrem trygghet i att jag har skrivit så mycket. Att jag kan visualisera text. Att jag kan stå på set och skriva om en scen i huvudet. Eller som när vi repeterade och vi improviserar och jag för anteckningar sen går teamet och röker och jag skriver om scenen på en halvtimme. Att ha den tryggheten i skrivandet gör kanske att min regimetod är lite annorlunda.
Bianca: Min mentor är Gunilla Röör. Jag hade henne som lärare på teaterhögskolan. Hon är professor i film där. Hon är en fantastisk lärare, för att hon får alla elever att tro att hon favoriserar just dig. Hon pratar mycket om kommunikation. Vad är din roll på set oavsett genre eller yttring och hon koncentrerar mycket på att ta regi. ”Vad är att ta regi?” Hur ska man ställa frågor. Jag tycker mycket om henne, både på teater och film, men speciellt som människa. Så när jag skulle spela in den här filmen så ringde jag henne. Jag har verkligen duktig flicka-komplex. Jag vill komma föreredd, jag vill veta vad jag ska göra, ”ska jag kunna manuset första dagen?”. Givetvis, kan jag ställa dom här frågorna till Ronnie, men det är skönt att ha någon utanför att prata med.
Vad inspireras ni av?
Ronnie: Filmer som lyckas uppnå en total sanningshalt. En kombination av ett manus som faktiskt har något att berätta och som har en konstruktion som man tror på, i kombination med ett skådespeleri och regi som vågar gå vägar som inte är dom mest självklara och som vågar överraska. Att komma så jävla nära människor det bara går.
- I mitt fall kan det vara rent konkret filmer som ”Rust and Bone” (Jacques Audiard), den tycker jag är fantastisk. Jag tycker att hans filmer är helt fantastiska. Jag tycker väldigt mycket om ”Blue Valentine" (Derek Cianfrance). Jag tycker om Lukas Moodysson. Han har färgat min syn på film väldigt mycket. Jag var 14 år när ”Fucking Åmål” kom. Det var första gången man fattade att film kunde vara något annat.
Det var faktiskt nästa fråga: hur har Fucking Åmål påverkat?
Ronnie: Den här filmen, menar du, eller mig som person?
Både och.
- Det är intressant, när jag rest runt med filmen det senaste halvåret på festivaler så återkommer ofta "Fucking Åmål", dels kanske för att den är svensk och för att det är två tjejer som har en slags relation. Så finns det kanske något i "Fucking Åmåls" DNA som jag har fört med mig utan att riktigt veta det.
- Jag såg den på bio och jag kunde inte fatta att det var en film där folk pratade min dialekt, folk som var lika gamla som mig, folk som såg ut som folk i min skola. Lika ensamma, lika rädda. Jag var chockad. Jag sa till folk att jag hatade den, för att jag var så chockad att den kom så nära. Den bär jag med mig som en urupplevelse, men jag kan inte säga hur den har påverkat "Svenskjävel".
- Det var någon som frågade om en scen i filmen där karaktären Ida står på en bro, om det var en hommage till "Fucking Åmåls" broscener, men det är det inte.
Fast kanske ändå?
Ronnie: Ja precis, kanske, på ett indirekt sätt. Att jag har haft det i kroppen.
Bianca: Det här låter kanske lite konstigt, men jag inspireras inte så mycket av andra skådespelare utan jag inspireras mer av att titta på riktiga människor, att samla på mig detaljer och göra det själv.
- Sen så inspireras jag jättemycket av att prata med andra skådespelare. Hur gör du för att prata en annan dialekt, till exempel, för att man känner sig så clownig och fyrkantig i början. Hur ska man arbeta sig ur det?
- Jag inspireras av skådespelare som jobbar hårt och det tycker jag syns. Oavsett om det är teater, kortfilm eller långfilm. Man ser om någon går in och inte fegar ur. Jag kan vara förtjust i något som som nästan går över i överspel, men som är hållbart. Till exempel Peter Haber i ”Sunes sommar”.
Vad händer nu? Jag har hört att du skriver på nya manus?
Ronnie: Ja, jag har några kontrakt där jag inte får säga vad det handlar om.
Det var något om en sportstjärna?
- Ja, nästa film som jag ska regissera själv är en slags sportfilm, kan man säga. En ny sorts film om idrott än vad som har gjorts tidigare. Jag skulle vilja revolutionera sportfilmen. Sen skriver jag ett annat manus för ett annat bolag, som jag inte får prata om. Det lämnade jag förra veckan. Det är så jag vill arbeta. Om jag skriver tre manus, så är ett till mig själv. Jag vill gärna skriva för andra också.
Och Bianca har du någon mer film på gång?
- Just nu jobbar jag med säsong två av ”Full Patte" och så har jag provfilmat för ett par filmer och pratat med en del agenter. Det blir tyvärr inte ett roligare svar än så.
"Svenskjävel" har biopremiär på fredag, 27 mars.
