Från strider i rymden till monsterkrig på Jorden - ”Star Wars”-stjärnan John Boyega följer upp en storslagen filmserie mot en annan när han tar sig an huvudrollen i ”Pacific Rim Uprising”. I det bioaktuella actionspektaklet spelar han kaxige rebellen Jake Pentecost, son till Idris Elbas karaktär frn första filmen.
Men det är inte Boyegas enda roll. Han är också med och producerar filmen, något han vill fortsätta med i framtiden. Under vår intervju inför London-premiären berättade Boyega om vad som driver hans filmkarriär, och hur manus kan bli nästa steg.
Tvekade du nånsin inför att göra en till science fiction-film?
- För mig handlar det om storyn. Jake var en intressant karaktär. Och jag gillade utmaningen. Det är coolt, folk undrar säkert: ”Varför gör han ännu en stor sci-fi-franchise?” För att jag kan. Det är häftigt att få vara en del av dessa historier som känns nya och inte bara actionpackade. Jag såg också chansen att spela en annorlunda roll. Om jag satte Finn och en annan sci-fi-karaktär i samma rum och de kändes lika, så skulle jag inte göra den filmen. Men om de känns som totalt olika karaktärer - hell yeah! Jag gör det.
Du är också med och producerar filmen. Var det för att du så gärna ville vara med i en Guillermo del Toro-uppföljare?
- Haha, nej. Det talades om en uppföljare till ”Pacific Rim”, vi visste att den skulle bli av. När jag startade mitt bolag år 2015 ville jag samarbeta med de bästa. Jag kom till LA som producent, träffade olika studios och Legendary var ett av dem. Det kändes rätt att samarbeta demed dem, vi tänker lika.
Varför ville du producera? Var det för att skapa bättre roller åt dig själv?
- Det var en kombination av olika saker. Man riskerar att ens talanger inte nyttjas fullt ut, om man inte får rätt roll. Spelar man samma typ av roller, kommer folk inte inse vilken bredd man egentligen har. Varför vänta på någon annan när jag kan skapa mina egna möjligheter? Tack vare ”Star Wars” kunde jag arbeta med de största proffsen, men också med nybörjare som har en unik stil. Att starta ett produktionsbolag kändes bara naturligt.
Det finns mycket humor i filmen, kom det från dig eller fanns det redan i manus?
- Lustigt nog hade vi spelat in en första version av filmen. Jag tittade på den med Steve (DeKnight, regissören) och vi tänkte: ”Vad seriöst det är, varför är alla så arga och nedstämda?” Vi bokade in två veckor av kompletterande inspelningar, och spelade in många av scenerna som ni ser som är lite mer roliga. Inte minst scenen med glassen. Jake behövde bidra med mera humor.
Men det är inte Boyegas enda roll. Han är också med och producerar filmen, något han vill fortsätta med i framtiden. Under vår intervju inför London-premiären berättade Boyega om vad som driver hans filmkarriär, och hur manus kan bli nästa steg.
Tvekade du nånsin inför att göra en till science fiction-film?
- För mig handlar det om storyn. Jake var en intressant karaktär. Och jag gillade utmaningen. Det är coolt, folk undrar säkert: ”Varför gör han ännu en stor sci-fi-franchise?” För att jag kan. Det är häftigt att få vara en del av dessa historier som känns nya och inte bara actionpackade. Jag såg också chansen att spela en annorlunda roll. Om jag satte Finn och en annan sci-fi-karaktär i samma rum och de kändes lika, så skulle jag inte göra den filmen. Men om de känns som totalt olika karaktärer - hell yeah! Jag gör det.
Du är också med och producerar filmen. Var det för att du så gärna ville vara med i en Guillermo del Toro-uppföljare?
- Haha, nej. Det talades om en uppföljare till ”Pacific Rim”, vi visste att den skulle bli av. När jag startade mitt bolag år 2015 ville jag samarbeta med de bästa. Jag kom till LA som producent, träffade olika studios och Legendary var ett av dem. Det kändes rätt att samarbeta demed dem, vi tänker lika.
Varför ville du producera? Var det för att skapa bättre roller åt dig själv?
- Det var en kombination av olika saker. Man riskerar att ens talanger inte nyttjas fullt ut, om man inte får rätt roll. Spelar man samma typ av roller, kommer folk inte inse vilken bredd man egentligen har. Varför vänta på någon annan när jag kan skapa mina egna möjligheter? Tack vare ”Star Wars” kunde jag arbeta med de största proffsen, men också med nybörjare som har en unik stil. Att starta ett produktionsbolag kändes bara naturligt.
Det finns mycket humor i filmen, kom det från dig eller fanns det redan i manus?
- Lustigt nog hade vi spelat in en första version av filmen. Jag tittade på den med Steve (DeKnight, regissören) och vi tänkte: ”Vad seriöst det är, varför är alla så arga och nedstämda?” Vi bokade in två veckor av kompletterande inspelningar, och spelade in många av scenerna som ni ser som är lite mer roliga. Inte minst scenen med glassen. Jake behövde bidra med mera humor.
Vems idé var glassen? Och har Scott Eastwood verkligen humor?
- Scott är en grym skådespelare i den här filmen! Han måste spela en torr och stel kille, men han är inte alls sådan. Scott älskar att snacka och skratta. Han är väldigt annorlunda mot sin roll. Och jag älskade friheten i den scenen. Glass-scenen var nyskriven, den fanns inte ens i originalmanuset. Vi insåg att vi behövde en dialog mellan Jake och Nate, för att konfrontera deras problem. Annars ser man filmen och undrar varför de ständigt ogillar varann. Först hade vi en mycket mer allvarlig scen, men glassen gjorde den lite mer vardaglig och avslappnad.
Det är som en koreografi när ni slåss med kaijus. Hur kändes det på inspelningen?
- Ja, det är nästan som en dans. Men vi klipper snabbt. På inspelningen var det ett slag i taget, samtidigt för mig och Scott tills vi satte det, och därefter vidare till nästa rörelse. Det är redigerat för högt tempo så att det ska se ut som en dans. Vi spelade in korta bitar på det viset i två veckor.
Vilken är din favoritscen i ”Pacific Rim Uprising”?
- Jag älskar den stora fajten i Tokyo. Första gången jag såg den med visuella effekter, och inte som producent eller som skådespelare, blev jag så taggad! Det kändes så realistiskt och coolt.
Vems idé var mega-kaijun?
- Det var något som Steve och Legendary hade kommit på tidigt. Mitt bekymmer var mest hur det skulle fungera rent visuellt. Det fanns scener där de tre kaijus såg ut som… tre ödlor som har något fuffens för sig. Jag sa: ”Kan vi inte lägga till lite rök? Några gnistor? Strunt i var det kommer ifrån, men just nu ser det rätt suspekt ut!” (skratt) Sådana element kunde jag vara med och bidra med, men alla idéer är deras från början.
Din karaktär känns trovärdig, men samtidigt nämndes det aldrig i första filmen att Pentecost hade en son. Fick du chansen att prata om din karaktär med Idris Elba?
- Nej, han var inte inblandad alls i filmen. Han skickade mig ett meddelande för att gratulera när jag fick rollen. Men det är lustigt, Jake säger i filmen ”Jag är inte min pappa” men samtidigt vill jag att publiken ska känna ”Jodå, det ser vi ju att du är, du påminner om honom.” Det gav mig ännu ett element att spela med. Jag visste att jag måste kunna vara lika seriös som han, men också ge Jake en friare sida.
- Scott är en grym skådespelare i den här filmen! Han måste spela en torr och stel kille, men han är inte alls sådan. Scott älskar att snacka och skratta. Han är väldigt annorlunda mot sin roll. Och jag älskade friheten i den scenen. Glass-scenen var nyskriven, den fanns inte ens i originalmanuset. Vi insåg att vi behövde en dialog mellan Jake och Nate, för att konfrontera deras problem. Annars ser man filmen och undrar varför de ständigt ogillar varann. Först hade vi en mycket mer allvarlig scen, men glassen gjorde den lite mer vardaglig och avslappnad.
Det är som en koreografi när ni slåss med kaijus. Hur kändes det på inspelningen?
- Ja, det är nästan som en dans. Men vi klipper snabbt. På inspelningen var det ett slag i taget, samtidigt för mig och Scott tills vi satte det, och därefter vidare till nästa rörelse. Det är redigerat för högt tempo så att det ska se ut som en dans. Vi spelade in korta bitar på det viset i två veckor.
Vilken är din favoritscen i ”Pacific Rim Uprising”?
- Jag älskar den stora fajten i Tokyo. Första gången jag såg den med visuella effekter, och inte som producent eller som skådespelare, blev jag så taggad! Det kändes så realistiskt och coolt.
Vems idé var mega-kaijun?
- Det var något som Steve och Legendary hade kommit på tidigt. Mitt bekymmer var mest hur det skulle fungera rent visuellt. Det fanns scener där de tre kaijus såg ut som… tre ödlor som har något fuffens för sig. Jag sa: ”Kan vi inte lägga till lite rök? Några gnistor? Strunt i var det kommer ifrån, men just nu ser det rätt suspekt ut!” (skratt) Sådana element kunde jag vara med och bidra med, men alla idéer är deras från början.
Din karaktär känns trovärdig, men samtidigt nämndes det aldrig i första filmen att Pentecost hade en son. Fick du chansen att prata om din karaktär med Idris Elba?
- Nej, han var inte inblandad alls i filmen. Han skickade mig ett meddelande för att gratulera när jag fick rollen. Men det är lustigt, Jake säger i filmen ”Jag är inte min pappa” men samtidigt vill jag att publiken ska känna ”Jodå, det ser vi ju att du är, du påminner om honom.” Det gav mig ännu ett element att spela med. Jag visste att jag måste kunna vara lika seriös som han, men också ge Jake en friare sida.
Hur mycket var Guillermo del Toro inblandad i filmen?
- Han var inblandad i ett tidigt stadie. Sedan gick han och gjorde en liten film som gav honom en Oscar häromdagen. Det var fantastiskt att få stöd från honom, även för Steve DeKnight, eftersom han lämnar över sin originalidé till någon annan. Han hade inga specifika råd till mig angående min karaktär. I den här industrin måste man respektera regissören, och det är Steve. Men vad gäller tonen i filmen, vad gäller storyn och kopplingarna till den första filmen, var han starkt involverad.
Såg du upp till Guillermo sen tidigare?
- Jag gillade ”Hellboy”. Det var därför jag såg ”Pacific Rim” från början. Och tack vare Idris, det var den enda skådespelaren jag kände till då. Men jag gillade stilen i ”Hellboy”, han har verkligen en unik stil. Och han skapar djupa karaktärer även fast det är science fiction. Det visade mig att studiofilmer kan lägga mer tid på en bra historia, och inte bara specialeffekterna. Det är något han är skicklig på.
Vilka andra filmskapare tycker du om?
- När jag var yngre brydde jag mig inte om regissörer. Jag förstod inte vad en regissör gör eller hur det funkar bakom kulisserna. Allt jag såg var en film. Antingen är den bra eller inte min kopp te. Jag brydde mig bara om den färdiga produkten. Det var först när jag började lära mig mer om film och om hela systemet som jag förstod att det fanns en regissör. På ”Attack the Block” undrade jag mest… vad gör den snubben där?
Förstår du filmindustrin bättre idag, och vad tycker du om den?
- Ens karriär ändras ju. Med allt fler möjligheter blir man chef för sitt egna varumärke. När jag gjorde ”Attack the Block” var min agent som min extra-förälder. Nu kommer de direkt till mig, så jag måste ha koll. Det är fantastiskt att vara involverad, jag älskar att vara en del av affärerna. När pengar är inblandade är det bäst att man har koll på affärer, annars kommer någon att utnyttja en. När en konstnär börjar få betalt kan det vara svårt att inse, att det inte bara handlar om att uttrycka sig - läs också dina kontrakt.
- Han var inblandad i ett tidigt stadie. Sedan gick han och gjorde en liten film som gav honom en Oscar häromdagen. Det var fantastiskt att få stöd från honom, även för Steve DeKnight, eftersom han lämnar över sin originalidé till någon annan. Han hade inga specifika råd till mig angående min karaktär. I den här industrin måste man respektera regissören, och det är Steve. Men vad gäller tonen i filmen, vad gäller storyn och kopplingarna till den första filmen, var han starkt involverad.
Såg du upp till Guillermo sen tidigare?
- Jag gillade ”Hellboy”. Det var därför jag såg ”Pacific Rim” från början. Och tack vare Idris, det var den enda skådespelaren jag kände till då. Men jag gillade stilen i ”Hellboy”, han har verkligen en unik stil. Och han skapar djupa karaktärer även fast det är science fiction. Det visade mig att studiofilmer kan lägga mer tid på en bra historia, och inte bara specialeffekterna. Det är något han är skicklig på.
Vilka andra filmskapare tycker du om?
- När jag var yngre brydde jag mig inte om regissörer. Jag förstod inte vad en regissör gör eller hur det funkar bakom kulisserna. Allt jag såg var en film. Antingen är den bra eller inte min kopp te. Jag brydde mig bara om den färdiga produkten. Det var först när jag började lära mig mer om film och om hela systemet som jag förstod att det fanns en regissör. På ”Attack the Block” undrade jag mest… vad gör den snubben där?
Förstår du filmindustrin bättre idag, och vad tycker du om den?
- Ens karriär ändras ju. Med allt fler möjligheter blir man chef för sitt egna varumärke. När jag gjorde ”Attack the Block” var min agent som min extra-förälder. Nu kommer de direkt till mig, så jag måste ha koll. Det är fantastiskt att vara involverad, jag älskar att vara en del av affärerna. När pengar är inblandade är det bäst att man har koll på affärer, annars kommer någon att utnyttja en. När en konstnär börjar få betalt kan det vara svårt att inse, att det inte bara handlar om att uttrycka sig - läs också dina kontrakt.
Du var väl intresserad av skådespeleri redan i ung ålder?
- Ja, men då var inne på teater. Jag älskade Shakespeare, och gör det fortfarande. Gå runt i London och du hittar massa olika versioner av Shakespeare på scen. Jag föredrog teater framför film. Men att agera på scen är mycket jobb, det märkte jag när jag spelade i en pjäs förra året.
När insåg du att skådespeleri kunde vara en karriär för dig?
- Jag tänkte aldrig på det viset. Jag gjorde det för att jag gillade det. Jag gjorde det gratis, tillsammans med andra kids som gillade att umgås. Det blev en social grej, och man hittade likasinnade. Folk som hellre gick på teater än en fotbollsmatch. Det var ett fantastiskt umgänge för mig. Men när jag blev äldre och man fick frågan i skolan: ”Vem vill du bli?” började jag förstå att vuxenlivet närmar sig… Man kommer få räkningar att betala. Jag blev tvungen att välja min karriär.
Vad skulle du vara beredd att offra för ett hjärteprojekt? Skulle du jobba gratis, till exempel?
- Nej, jag skulle inte jobba gratis nu, det skulle inte gynna mig eller någon annan. De möjligheter som erbjuds en och som betalar pengar, är bra möjligheter för ens karriär. När de betalar så vet man att det troligen blir välgjort, att du kommer ha rätt team kring dig, och att du kan ta med dig oerfarna människor och ge dem erfarenhet. Men om du fortsätter att tacka ja till gratisjobb kan du lika gärna inte jobba alls.
- Ja, men då var inne på teater. Jag älskade Shakespeare, och gör det fortfarande. Gå runt i London och du hittar massa olika versioner av Shakespeare på scen. Jag föredrog teater framför film. Men att agera på scen är mycket jobb, det märkte jag när jag spelade i en pjäs förra året.
När insåg du att skådespeleri kunde vara en karriär för dig?
- Jag tänkte aldrig på det viset. Jag gjorde det för att jag gillade det. Jag gjorde det gratis, tillsammans med andra kids som gillade att umgås. Det blev en social grej, och man hittade likasinnade. Folk som hellre gick på teater än en fotbollsmatch. Det var ett fantastiskt umgänge för mig. Men när jag blev äldre och man fick frågan i skolan: ”Vem vill du bli?” började jag förstå att vuxenlivet närmar sig… Man kommer få räkningar att betala. Jag blev tvungen att välja min karriär.
Vad skulle du vara beredd att offra för ett hjärteprojekt? Skulle du jobba gratis, till exempel?
- Nej, jag skulle inte jobba gratis nu, det skulle inte gynna mig eller någon annan. De möjligheter som erbjuds en och som betalar pengar, är bra möjligheter för ens karriär. När de betalar så vet man att det troligen blir välgjort, att du kommer ha rätt team kring dig, och att du kan ta med dig oerfarna människor och ge dem erfarenhet. Men om du fortsätter att tacka ja till gratisjobb kan du lika gärna inte jobba alls.
Vad för slags filmer skulle du vilja producera?
- Intressanta historier ur ett intressant perspektiv. Historier som omvärderar hur en man eller kvinna i en ledande huvudroll kan se ut. Just nu tittar jag på ”Black Mirror”, och jag älskar hur den serien tar vanliga människor och sätter dem i centrum i unika och väl genomtänkta historier. Men också hur den kommenterar på vårt sociala liv. Det handlar inte alltid om en vältränad snygg snubbe. Jag vill skildra livet och vardagliga situationer. Verkliga människor. Det får ni se i projekten jag utvecklar just nu.
Du skådespelar och producerar, vad mer kan du tänka dig - skriva eller regissera film?
- Jag skriver några egna historier. Men det är inget jag delar med mig av. Jag är skådespelare, jag är producent, men jag känner mig inte som en manusförfattare eller regissör. Det finns folk som studerar länge för dessa yrken. När jag känner mig redo och värdig, så kanske. Men just nu utvecklar jag koncept, det krävs inte mycket för att skriva ner idéer och lämna över till en författare som kan utveckla dem.
Vad inspirerar dig till att skriva?
- Idéer, du vet. Hur jag ser på världen. De extrema och kontroversiella idéer och tankar som vi bär på. Jag gillar att utmana det. Jag förstår inte livet helt och hållet. Ingen gör det. Vi dök just bara in här efter miljoner av år. Så det gör mig nyfiken, vad livet är, och det inspirerar mig till att skriva om olika ämnen.
Det talas mycket just nu om icke-vita skådespelare som hjältar. ”Black Panther” är ett aktuellt exempel, och nu också din film. Tänker du mycket på hur du själv kan bidra?
- Ja, mångfald är väldigt viktigt för mig. Det är viktigt att vi speglar vår värld. Jag är glad att detta är i fokus även när jag spelar in storfilmer. Jag får liknande frågor i varje intervju, men jag hoppas att vi kommer till en punkt där det bara känns naturligt. Där vi har skådespelare oavsett hudfärg i huvudrollerna och ingen nämner det. Men även att vi kan få film eller tv-serier med helvita skådespelare, utan att det är ett problem. Det är okej, om vi har alla dessa andra filmer med variation. Men det måste komma fler filmer som ”Pacific Rim”, ”Star Wars” eller ”Black Panther”, de är giganterna som sätter ribban, och när de lyckas så kommer andra filmer att följa efter.
- Intressanta historier ur ett intressant perspektiv. Historier som omvärderar hur en man eller kvinna i en ledande huvudroll kan se ut. Just nu tittar jag på ”Black Mirror”, och jag älskar hur den serien tar vanliga människor och sätter dem i centrum i unika och väl genomtänkta historier. Men också hur den kommenterar på vårt sociala liv. Det handlar inte alltid om en vältränad snygg snubbe. Jag vill skildra livet och vardagliga situationer. Verkliga människor. Det får ni se i projekten jag utvecklar just nu.
Du skådespelar och producerar, vad mer kan du tänka dig - skriva eller regissera film?
- Jag skriver några egna historier. Men det är inget jag delar med mig av. Jag är skådespelare, jag är producent, men jag känner mig inte som en manusförfattare eller regissör. Det finns folk som studerar länge för dessa yrken. När jag känner mig redo och värdig, så kanske. Men just nu utvecklar jag koncept, det krävs inte mycket för att skriva ner idéer och lämna över till en författare som kan utveckla dem.
Vad inspirerar dig till att skriva?
- Idéer, du vet. Hur jag ser på världen. De extrema och kontroversiella idéer och tankar som vi bär på. Jag gillar att utmana det. Jag förstår inte livet helt och hållet. Ingen gör det. Vi dök just bara in här efter miljoner av år. Så det gör mig nyfiken, vad livet är, och det inspirerar mig till att skriva om olika ämnen.
Det talas mycket just nu om icke-vita skådespelare som hjältar. ”Black Panther” är ett aktuellt exempel, och nu också din film. Tänker du mycket på hur du själv kan bidra?
- Ja, mångfald är väldigt viktigt för mig. Det är viktigt att vi speglar vår värld. Jag är glad att detta är i fokus även när jag spelar in storfilmer. Jag får liknande frågor i varje intervju, men jag hoppas att vi kommer till en punkt där det bara känns naturligt. Där vi har skådespelare oavsett hudfärg i huvudrollerna och ingen nämner det. Men även att vi kan få film eller tv-serier med helvita skådespelare, utan att det är ett problem. Det är okej, om vi har alla dessa andra filmer med variation. Men det måste komma fler filmer som ”Pacific Rim”, ”Star Wars” eller ”Black Panther”, de är giganterna som sätter ribban, och när de lyckas så kommer andra filmer att följa efter.
”Pacific Rim Uprising” går nu på bio.
