Guillermo del Toro fick lämna bort ”Pacific Rim”-uppföljaren för att kunna ta sig an ”The Shape of Water” - och med facit i hand var det nog helt rätt beslut.
Det gav samtidigt tv-veteranen Steven S. DeKnight en chans att kliva upp på karriärstegen och regissera en riktig mastodontfilm. Manusförfattaren, regissören och showrunnern som jobbat med allt från ”Buffy the Vampire Slayer” till ”Daredevil” tog chansen att leka loss med specialeffekter, utomjordiska monster och jätterobotar i en av vårens mest underhållande popcornfilmer.
Jag träffade regissören under en pressdag i London för att höra mer om hans inspirationskällor, om hans kommande Hitchcock-inspirerade thriller, samt planerna för ”Pacific Rim 3”.
Hur gick tankarna kring filmens tre kaijus?
- Jag växte upp med monsterfilmer. Att få chansen att designa egna monster var så coolt! Jag ville utveckla vad Guillermo del Toro hade gjort med kaijus. Tio år har gått sedan senaste attacken. Så Jaegers borde få utvecklad teknologi, men samtidigt vore det coolt om de onda utomjordingarna också hade haft tid att utveckla sina genetiskt designade vapen. Tanken var att kaijus blev mer avancerade. Så började vi bolla olika idéer i manusrummet och kom på idén att kombinera dem till en mega-kaiju. Det gjorde det hela ännu mer komplicerat! Nu behövde vi tre varelser som kunde bli en.
- Jag minns vad Guillermo sa, det är viktigt när man ser en kaiju att man omedelbart förstår vad man ser. Inget för galet, alltså. En av cheferna hade frågat honom: ”Hur ser leksaken ut? Skulle du vilja leka med den?” Jag som älskade monsterfilm tog det till hjärtat, och så tänkte jag när jag valde bland ILM:s olika designförslag. Det tog ett bra tag att hitta rätt, men när man väl ser det så vet man - ”äntligen!”
Du har regisserat tv-avsnitt innan du kastades in i den här storfilmen. Det måste ha varit väldigt annorlunda och skrämmande?
- Det här är en aning större… (skratt) Jag var livrädd! Min första film, en massiv och visuellt komplicerad franchise, och jag fick kliva in i Guillermo del Toros enorma skor. Det är en man jag har beundrat på håll i många år. Han är en inspiration, han är filmernas Leonardo Da Vinci. Oerhört begåvad. Det var överväldigande. Vad som gav mig mod var det första mötet med Guillermo. Han gillade min pitch och vi bollade lite idéer. Han sa: ”Jag ska gå och göra mitt lilla passionsprojekt nu. Jag hjälper dig så gott jag kan, men jag vill inte hänga över din axel. Gör du din film, försök inte göra min film.” Det var viktigt för mig och hjälpte mig att göra något eget.
Det gav samtidigt tv-veteranen Steven S. DeKnight en chans att kliva upp på karriärstegen och regissera en riktig mastodontfilm. Manusförfattaren, regissören och showrunnern som jobbat med allt från ”Buffy the Vampire Slayer” till ”Daredevil” tog chansen att leka loss med specialeffekter, utomjordiska monster och jätterobotar i en av vårens mest underhållande popcornfilmer.
Jag träffade regissören under en pressdag i London för att höra mer om hans inspirationskällor, om hans kommande Hitchcock-inspirerade thriller, samt planerna för ”Pacific Rim 3”.
Hur gick tankarna kring filmens tre kaijus?
- Jag växte upp med monsterfilmer. Att få chansen att designa egna monster var så coolt! Jag ville utveckla vad Guillermo del Toro hade gjort med kaijus. Tio år har gått sedan senaste attacken. Så Jaegers borde få utvecklad teknologi, men samtidigt vore det coolt om de onda utomjordingarna också hade haft tid att utveckla sina genetiskt designade vapen. Tanken var att kaijus blev mer avancerade. Så började vi bolla olika idéer i manusrummet och kom på idén att kombinera dem till en mega-kaiju. Det gjorde det hela ännu mer komplicerat! Nu behövde vi tre varelser som kunde bli en.
- Jag minns vad Guillermo sa, det är viktigt när man ser en kaiju att man omedelbart förstår vad man ser. Inget för galet, alltså. En av cheferna hade frågat honom: ”Hur ser leksaken ut? Skulle du vilja leka med den?” Jag som älskade monsterfilm tog det till hjärtat, och så tänkte jag när jag valde bland ILM:s olika designförslag. Det tog ett bra tag att hitta rätt, men när man väl ser det så vet man - ”äntligen!”
Du har regisserat tv-avsnitt innan du kastades in i den här storfilmen. Det måste ha varit väldigt annorlunda och skrämmande?
- Det här är en aning större… (skratt) Jag var livrädd! Min första film, en massiv och visuellt komplicerad franchise, och jag fick kliva in i Guillermo del Toros enorma skor. Det är en man jag har beundrat på håll i många år. Han är en inspiration, han är filmernas Leonardo Da Vinci. Oerhört begåvad. Det var överväldigande. Vad som gav mig mod var det första mötet med Guillermo. Han gillade min pitch och vi bollade lite idéer. Han sa: ”Jag ska gå och göra mitt lilla passionsprojekt nu. Jag hjälper dig så gott jag kan, men jag vill inte hänga över din axel. Gör du din film, försök inte göra min film.” Det var viktigt för mig och hjälpte mig att göra något eget.
Det måste ha varit ett kul projekt. Men vad tycker du är roligast: att regissera skådespelare eller skapa specialeffekter?
- För mig var det när vi jobbade med konceptdesignen. Jag är ett stort fan, jag minns första gången jag såg Ralph McQuarries skisser för ”Stjärnornas krig”. Det var så inspirerande. Varje dag i pre-production fick jag in i vårt så kallade ”krigsrum”, och det var som julafton att se vad killarna från ILM hade kommit upp med för nytt. Ett underbart nöje!
- Folk tror kanske att de stora actionscenerna är roligast att spela in. Men att spela in en actionscen är ett väldigt petigt och tidskrävande projekt. Så många bitar som ska passa ihop. Jag älskar att se dem när de är klara, men att spela in dem är jobbigt. Jag föredrog scenerna där det bara är två skådespelare, som när John Boyega och Cailee Spaney sitter i häktescellen ihop. Vi improviserade mycket av deras argument.
- Sen kom vi till efterproduktionen, som också är en enorm del av en sådan här film. Ett av mina största nöjen var att se över specialeffekterna varje dag. Det såg tusen gånger bättre ut än vad jag hade kunnat föreställa mig.
Hur kändes det att se ditt manus komma till liv såhär?
- Helt otroligt. Jag älskar specialeffekter, Ray Harryhausen är en av mina favoriter. Skelett-fighten i ”Jason and the Argonauts” är i en klass för sig, än idag. Att få se våra scener på stor duk med all den teknologi som finns tillgänglig idag - jag kände mig som ett barn på nytt.
John Boyega berättade att den första versionen av filmen var för seriös. Ni behövde lägga till mer humor. Hur mycket skiljer sig din ursprungliga idé från den färdiga filmen?
- En film som den här går igenom så många förvandlingar. Man börjar i en riktning, sedan tillkommer skådespelare och andra element, saker skiftar och förändras. Det är ett eget djur som lever och andas. När vi spelade in filmen insåg vi att det fanns delar som behövde lite mer mänsklighet och humor. Vi letade alltid efter ögonblick där karaktärer kunde få andas ut lite eller utveckla sina relationer. Vi lade till lite här och var.
- För mig var det när vi jobbade med konceptdesignen. Jag är ett stort fan, jag minns första gången jag såg Ralph McQuarries skisser för ”Stjärnornas krig”. Det var så inspirerande. Varje dag i pre-production fick jag in i vårt så kallade ”krigsrum”, och det var som julafton att se vad killarna från ILM hade kommit upp med för nytt. Ett underbart nöje!
- Folk tror kanske att de stora actionscenerna är roligast att spela in. Men att spela in en actionscen är ett väldigt petigt och tidskrävande projekt. Så många bitar som ska passa ihop. Jag älskar att se dem när de är klara, men att spela in dem är jobbigt. Jag föredrog scenerna där det bara är två skådespelare, som när John Boyega och Cailee Spaney sitter i häktescellen ihop. Vi improviserade mycket av deras argument.
- Sen kom vi till efterproduktionen, som också är en enorm del av en sådan här film. Ett av mina största nöjen var att se över specialeffekterna varje dag. Det såg tusen gånger bättre ut än vad jag hade kunnat föreställa mig.
Hur kändes det att se ditt manus komma till liv såhär?
- Helt otroligt. Jag älskar specialeffekter, Ray Harryhausen är en av mina favoriter. Skelett-fighten i ”Jason and the Argonauts” är i en klass för sig, än idag. Att få se våra scener på stor duk med all den teknologi som finns tillgänglig idag - jag kände mig som ett barn på nytt.
John Boyega berättade att den första versionen av filmen var för seriös. Ni behövde lägga till mer humor. Hur mycket skiljer sig din ursprungliga idé från den färdiga filmen?
- En film som den här går igenom så många förvandlingar. Man börjar i en riktning, sedan tillkommer skådespelare och andra element, saker skiftar och förändras. Det är ett eget djur som lever och andas. När vi spelade in filmen insåg vi att det fanns delar som behövde lite mer mänsklighet och humor. Vi letade alltid efter ögonblick där karaktärer kunde få andas ut lite eller utveckla sina relationer. Vi lade till lite här och var.
- Jag insåg bland annat att det kändes som att John Boyegas och Scott Eastwoods karaktärer attackerade varandra, utan att man kände av deras vänskapsband. Så vi lade till den där scenen i köket för dem två. Det var en liten scen, den tog oss en dag att filma, men den blev så viktig för filmen. Man kunde förstå deras relation och det var ett charmigt ögonblick som publiken tycker om. Det är otroligt hur en scen helt kan förvandla en film. Resten är i stort sett samma, men den här scenen berättar för tittarna vilka de här karaktärerna är och hur deras relation är.
Första ”Pacific Rim” blev inte riktigt någon stor biosuccé, om man jämför med filmer som ”Transformers”. Vad tror du det beror på?
- Vet du, det är riktigt svårt att locka biopublik till en originalidé. Något som inte redan gjorts som tecknad serie, eller är en uppföljare, eller bygger på en serietidning eller en bok. Studios tar sällan den risken numera. Publiken kände inte till konceptet så många såg den inte på bio. Men det fina är att allt fler fans har hittat den på dvd och streaming. Ordet sprider sig och fanbasen växer. Filmen blev tillräckligt stor för att Legendary skulle se potential för en franchise.
I slutet på filmen antyds det om en fortsättning. Finns det redan planer eller skisser för en tredje film?
- Det finns alltid planer. När jag jobbade på ”Uprising” förde jag konstant anteckningar om en tredje film. Det är tv-blodet inom mig, när man jobbar på en serie tänker man alltid 2-4 avsnitt framåt. Jag ville försäkra mig om att bygga en story som kunde stödja ett nytt avsnitt i detta franchise. Så ja, jag har en klar idé om vad nästa film ska handla om. Jag hoppas vi får chansen att göra den, för den kan bli ännu skönare och mer spännande.
Vill du regissera nästa del också, eller lämnar du över till någon annan?
- Jag regisserar gärna. Jag är under kontrakt, men det gäller också att schemat funkar. Jag gör annat inom tv. Jag älskade skådespelarna, och hela teamet var ett nöje att jobba med.
Och att få skapa en helt ny värld?
- Ja, det vore helt fantastiskt!
Första ”Pacific Rim” blev inte riktigt någon stor biosuccé, om man jämför med filmer som ”Transformers”. Vad tror du det beror på?
- Vet du, det är riktigt svårt att locka biopublik till en originalidé. Något som inte redan gjorts som tecknad serie, eller är en uppföljare, eller bygger på en serietidning eller en bok. Studios tar sällan den risken numera. Publiken kände inte till konceptet så många såg den inte på bio. Men det fina är att allt fler fans har hittat den på dvd och streaming. Ordet sprider sig och fanbasen växer. Filmen blev tillräckligt stor för att Legendary skulle se potential för en franchise.
I slutet på filmen antyds det om en fortsättning. Finns det redan planer eller skisser för en tredje film?
- Det finns alltid planer. När jag jobbade på ”Uprising” förde jag konstant anteckningar om en tredje film. Det är tv-blodet inom mig, när man jobbar på en serie tänker man alltid 2-4 avsnitt framåt. Jag ville försäkra mig om att bygga en story som kunde stödja ett nytt avsnitt i detta franchise. Så ja, jag har en klar idé om vad nästa film ska handla om. Jag hoppas vi får chansen att göra den, för den kan bli ännu skönare och mer spännande.
Vill du regissera nästa del också, eller lämnar du över till någon annan?
- Jag regisserar gärna. Jag är under kontrakt, men det gäller också att schemat funkar. Jag gör annat inom tv. Jag älskade skådespelarna, och hela teamet var ett nöje att jobba med.
Och att få skapa en helt ny värld?
- Ja, det vore helt fantastiskt!
Du har gjort avsnitt av ”Angel” och ”Dollhouse”, betyder det att du och Joss Whedon är goda vänner?
- Joss gav mig mitt största genombrott när han lät mig jobba med ”Buffy”. Tiden jag spenderade på ”Buffy”, ”Angel” och ”Dollhouse” var de viktigaste för min utveckling som manusförfattare, och som producent. Joss gav mig mitt första regijobb med ett avsnitt av ”Angel”. Han hade hört att jag var intresserad av att regissera, och han stöttade idén att hans författare skulle lära sig andra delar av industrin.
- Jag jobbade med ”Buffy”. Joss skulle just göra ”Firefly” och ville ta med sig en av författarna från ”Angel”. Det lämnade en ledig plats, och han frågade mig: ”Vill du lämna ”Buffy” och jobba med ”Angel” istället? Du får löneökning och du får regissera ett avsnitt.” Självklart, sa jag! Jag älskade ”Angel”. Men jag hade aldrig regisserat ens så mycket som en skolpjäs. Jag visste inte vad fan jag gjorde, men på något sätt tog jag mig igenom det. Det var läskigt, spännande och utmattande. Och jag fick verkligen blodad tand. Genom åren gjorde jag ett avsnitt här och där. Slutligen gick jag tillbaka till min första kärlek: långfilm.
- Jag skulle egentligen göra en liten film med bara tre karaktärer i ett hus. Något jag skrivit själv, som en gammaldags Hitchcock-film. Nästan inga specialeffekter, bara spänning. Då ringde de mig och erbjöd mig ”Pacific Rim 2”. Det var totalt annorlunda mot hur jag hade tänkt mig min debutfilm! Jag tänkte först bevisa mig med en liten och begränsad film, sedan kanske ett par mellanstora filmer, och därefter lura någon till att ge mig en stor franchise. Men se hur det gick.
Vill du fortfarande göra den där lilla filmen du nämnde?
- Absolut. Jag hoppas kunna spela in den senare i år, eller nästa år. För att rensa färgpaletten, innan jag gör något gigantiskt och komplicerat igen.
Vad har du lärt dig av Hitchcock?
- Han är ju spänningens mästare! Jag gillar den här klassiska sågningen. Om en bomb exploderar på ett tåg, hoppar publiken till, och det är toppen. Men det är mycket bättre om man får se bomben under bordet, man vet att den kommer att explodera, men allt man ser är två män som sitter och pratar. ”Varför snackar ni, det är en bomb där!” Jag älskade ”Psycho”, jag tycker att ”Fönstret åt gården” är fantastisk. Det finns så många otroliga Hitchcock-filmer… Han är en mästare på att rama in bilden - och hur han rör kameran! Men jag älskar hans karaktärer, de är alltid levande och man kan relatera till dem och känna med dem. Det gör spänningen ännu tajtare. Hans berättelser har så många vändningar, man vet aldrig var de är på väg.
- Jag minns när jag såg ”Psycho” för första gången som barn. Janet Leigh, huvudpersonen, dör under första akten! ”Vad hände?” Det var så revolutionerande, och annorlunda. Ingen tar livet av huvudkaraktären. Det gjorde att publiken inte visste vad de kunde förvänta sig härnäst.
Finns det någon Hitchcock-koppling i ”Pacific Rim”?
- Jag tror inte det. Mina influenser var snarare George Lucas och Steven Spielbergs filmer från 70- och 80-talet. Den typen av häftiga äventyr. Jag sa till John Boyega hur mycket han påminner mig om en ung Harrison Ford. Han har den där känslan av en ung Han Solo eller Indiana Jones. Det är en av anledningarna till att jag älskar honom i den här rollen.
- Joss gav mig mitt största genombrott när han lät mig jobba med ”Buffy”. Tiden jag spenderade på ”Buffy”, ”Angel” och ”Dollhouse” var de viktigaste för min utveckling som manusförfattare, och som producent. Joss gav mig mitt första regijobb med ett avsnitt av ”Angel”. Han hade hört att jag var intresserad av att regissera, och han stöttade idén att hans författare skulle lära sig andra delar av industrin.
- Jag jobbade med ”Buffy”. Joss skulle just göra ”Firefly” och ville ta med sig en av författarna från ”Angel”. Det lämnade en ledig plats, och han frågade mig: ”Vill du lämna ”Buffy” och jobba med ”Angel” istället? Du får löneökning och du får regissera ett avsnitt.” Självklart, sa jag! Jag älskade ”Angel”. Men jag hade aldrig regisserat ens så mycket som en skolpjäs. Jag visste inte vad fan jag gjorde, men på något sätt tog jag mig igenom det. Det var läskigt, spännande och utmattande. Och jag fick verkligen blodad tand. Genom åren gjorde jag ett avsnitt här och där. Slutligen gick jag tillbaka till min första kärlek: långfilm.
- Jag skulle egentligen göra en liten film med bara tre karaktärer i ett hus. Något jag skrivit själv, som en gammaldags Hitchcock-film. Nästan inga specialeffekter, bara spänning. Då ringde de mig och erbjöd mig ”Pacific Rim 2”. Det var totalt annorlunda mot hur jag hade tänkt mig min debutfilm! Jag tänkte först bevisa mig med en liten och begränsad film, sedan kanske ett par mellanstora filmer, och därefter lura någon till att ge mig en stor franchise. Men se hur det gick.
Vill du fortfarande göra den där lilla filmen du nämnde?
- Absolut. Jag hoppas kunna spela in den senare i år, eller nästa år. För att rensa färgpaletten, innan jag gör något gigantiskt och komplicerat igen.
Vad har du lärt dig av Hitchcock?
- Han är ju spänningens mästare! Jag gillar den här klassiska sågningen. Om en bomb exploderar på ett tåg, hoppar publiken till, och det är toppen. Men det är mycket bättre om man får se bomben under bordet, man vet att den kommer att explodera, men allt man ser är två män som sitter och pratar. ”Varför snackar ni, det är en bomb där!” Jag älskade ”Psycho”, jag tycker att ”Fönstret åt gården” är fantastisk. Det finns så många otroliga Hitchcock-filmer… Han är en mästare på att rama in bilden - och hur han rör kameran! Men jag älskar hans karaktärer, de är alltid levande och man kan relatera till dem och känna med dem. Det gör spänningen ännu tajtare. Hans berättelser har så många vändningar, man vet aldrig var de är på väg.
- Jag minns när jag såg ”Psycho” för första gången som barn. Janet Leigh, huvudpersonen, dör under första akten! ”Vad hände?” Det var så revolutionerande, och annorlunda. Ingen tar livet av huvudkaraktären. Det gjorde att publiken inte visste vad de kunde förvänta sig härnäst.
Finns det någon Hitchcock-koppling i ”Pacific Rim”?
- Jag tror inte det. Mina influenser var snarare George Lucas och Steven Spielbergs filmer från 70- och 80-talet. Den typen av häftiga äventyr. Jag sa till John Boyega hur mycket han påminner mig om en ung Harrison Ford. Han har den där känslan av en ung Han Solo eller Indiana Jones. Det är en av anledningarna till att jag älskar honom i den här rollen.
”Pacific Rim Uprising” går nu på bio.
