Jonas Åkerlund om nya filmen: "Vi brände ner Blade Runners gamla set"

Under det tidiga 1990-talet drogs hela världens blickar till en grupp norska black metal-musiker som gjort verklighet av sina låttexter om satanism, eld och mord. Kyrkor brann över hela landet och när den svenske sångaren Per Yngve Ohlin, alias "Dead" tog sitt eget liv, fotograferade bandmedlemmarna i "Mayhem" hans döda kropp i marknadsföringssyfte. MovieZine har träffat "Lords of Chaos"-regissören Jonas Åkerlund för att prata om sanningar, lögner och kyrkbränder.

 

 

- Det är en jäkligt bra fråga. Jag minns att jag tänkte; "fan, det här kanske ska bli en film" redan när jag såg bilderna på de brinnande kyrkorna på CNN. Sen dess har den här historien legat och marinerat under en massa år innan jag bestämde mig för att faktiskt försöka.

 

- De dokumentärfilmer som gjorts och de böcker som skrivits om händelserna har en sak gemensamt, de porträtterar ett väldigt mörker och målar upp barnen som demoner och monster. Det som gör "Lords of Chaos" unik i det sammanhanget är att filmen påminner om att det här var människor, och att de var väldigt unga. 

 

 

- Det enklaste är att säga “It’s the story of Norwegian Black Metal” för då går alla hem och googlar och sen fastnar de där hemma i flera timmar. Men den handlar egentligen varken om norsk black metal eller om satanism. Det är ett relationsdrama om tre unga pojkar. Visst, det är en tråkigare beskrivning, men den stämmer bättre. Det är en film om några unga pojkar som gjorde jävligt dumma saker. 

 

 

 

- Jag är lite försiktig med att prata om det. För jag tycker mig inte ha något frikort att berätta den här historien bara för att jag var tio minuter i “Bathory” och alltid har gillat hårdrock. Att göra den här filmen har för mig handlat om något helt annat. Samtidigt så finns det en koppling. Jag träffade ju Pelle ("Dead") och första akten av filmen består till stor del av sånt vi höll på med på den tiden. Man stod i replokalen och mamma gjorde spaghetti bolognese. Man hade hemmafester i trädgården, lekte med symboler, försökte hitta sitt eget ljud och var rätt tafatt med brudar. 

 

- Jag använde också väldigt mycket av mina tjugo år i musikvideo-världen för att göra de musikaliska delarna så trovärdiga som det bara gick. Så visst har jag åkt lite snålskjuts på mina egna erfarenheter men jag skulle inte säga att jag står speciellt nära den här historien.

 

 

- Ja, min första långfilm i alla fall. Jag har gjort över tusen projekt och alla har kommit till av en personlig anledning. Långfilmerna har varit mer spontana. Min första långfilm kom till efter att alla i Hollywood tjatade om långfilmer och då föll jag för den där ständiga frågan “When are you gonna do your first movie?”. Så till slut så gjorde jag den. Det var skitkul men det bet inte direkt på mig personligen. Sen gjorde jag en annan film för att det skulle vara ett “smart career move”, och det var ju ingen bra idé alls! Sen gjorde jag en tredje film för att jag var arg och frustrerad som fan. Inget av det där har liksom funkat.

 

- Så på sätt och vis kände jag i och med “Lords of Chaos” att nu ska jag göra en film som faktiskt är min egen. Den känslan har vuxit på mig. Jag har suttit på någon Q&A och känt “fan, det här är min första film”. Jag gick verkligen all in! Jag hade självförtroendet att skriva den och det födde i sin tur min nästa film "Polar", som jag inte tror att jag hade kunnat göra om det inte vore för “Lords of Chaos”. 

 

 

- Nu känner jag mer än någonsin att det är långfilm jag vill göra! Jag känner att jag har fått självförtroendet i skrivandet nu. Samtidigt så får jag energi av att göra olika typer av grejer så jag kommer inte att göra en till “Lords of Chaos” eller en till “Polar”, som är en stor actionfilm.

 

 

- Jag gillar verkliga händelser och jag gillar att ha någon form av “realness” i mina projekt. Jag vet också vad jag inte gillar. Jag hade aldrig kunnat göra en Marvel-film t.ex. Jag är inte rätt gubbe för det. Det är många som tycker att jag borde göra skräckfilm, men vi får se. 

 

 

- Det där har varit ett problem när jag försökt sälja in filmen, att folk inte riktigt har vetat huruvida det är en skräckfilm, och om det nu är en skräckfilm - varför skrattar man? Framförallt har det varit viktigt för mig att bevara de skarpa kurvorna för att man ska känna något. Slipar man av topparna och dalarna så blir det ju mest platt. Man varken skrattar lika mycket eller känner lika starkt sätt när det blir laddat. Sen är det ju också nästan omöjligt att göra en film om ungdomar och rockmusik utan humor. Det finns ju något komiskt i att allt är så himla seriöst. “Spinal Tap” är fortfarande den bästa rock n roll-filmen som gjorts!  

 

 

- Det borde egentligen stå “baserat på sanningar, lögner och vad som faktiskt hände”. Sanningen består ju av all min research och bandmedlemmarnas egna berättelser. Sen kommer lögnen, mitt frikort att göra en film och avsäga mig ansvaret för fakta genom att ta ut svängarna. Men sen finns ju också det som faktiskt hände - fyra människor dog, ett antal kyrkor brann ner och det lämnade en jäkla massa sorg efter sig.

 

- Jag hade samma öppning på min första film “Spun”. Han som hade skrivit manuset var ju helt övertygad om att allt i filmen faktiskt hade hänt på riktigt, men han var en junkie så han ljög ju hela tiden. Så det blev en film bestående av hans sanningar och mina lögner, precis som "Lords of Chaos".

 

 

 

- Äntligen får jag prata om kyrkobränderna, jag har suttit hela dagen och väntat! Det här var ju en lågbudget-produktion och jag ville inte göra någon CGI-lösning. Mitt sätt blev att samla en hög med ved, måla det som en kyrka och sen köra på med bensin och en tändsticka! Det är sånt man kan göra när man jobbar i Ungern.

 

- Så vi stod på nått jäkla flygfält och brände ner kyrkor med bensin och tändstickor. Det gick på tio minuter. Det brann som satan! Vi hade mindre modeller av de verkliga kyrkorna, men inte så små så att det blir som i Godzilla, de här var kanske 20 meter höga. Ridley Scott, som var en av filmens producenter, höll på med “Blade Runner” parallellt i Ungern och eftersom att vi inte ens hade råd att köpa plankor så fick vi bränna ner “Blade Runner”-kulisserna.

 

 

- Ja!