Jonas Karlsson är en flitig skådespelare i Sverige som har medverkat i en mängd filmer i olika genrer, alltifrån "30 november" till "Miffo" och "Storm". Nu är han bioaktuell med "Cockpit" där han fick prova på ännu en ny roll, nämligen som kvinnlig pilot.
Hur tar man fram sin inre kvinna?
- Det är ju det Valle verkligen gör här. Han hittar sig själv genom att klä ut sig. Det är den historien som jag kan relatera mig mest till, att bli fri i en roll och kliva in i någon annans kläder och hitta andra sidor hos sig själv. Det är det jag gör hela tiden som skådespelare. Det slutade med att det blev mycket tant av det hela, men är lätt hänt när man tar på sig rumpa, tuttar och kläder.
Blev du aldrig frestad att ta med dig outfiten, gå ut på stan och testa om det fungerar i verkligheten?
- Vi hade några klänningsprövningar hemma hos mig. Mina barn gillade inte det där. Men barnen är ju av naturen konservativa. Om man skulle släppa ner Maria Andersson i den riktiga världen skulle det inte gå så bra i det sammanhanget. I filmens värld fungerar det. Vi gjorde dock några kameratester vid Filmhuset i Stockholm och då sprang vi på en av filmkonsulenterna som faktiskt hade varit med och gett pengar till den här filmen. Jag märkte att han inte kände igen mig och efteråt sa han att han sett Mårten Klingberg (regissören) och två jävligt snygga tjejer med jävligt snygga ben.
På tal om manligt och kvinnligt. I filmvärlden är det vanligt med filmer gjorda av män med män i huvudrollerna. Varför tror du att det är så?
- Det är väl en spegel av resten av samhället. I teatervärlden däremot pratar man väldigt mycket om jämställdhetspolitiken, så där är det väldigt stor debatt. Det här med cross-dressing är inte samma problem där, utan det är faktiskt väldigt vanligt.
Kollar du själv mycket på svensk film?
- Nej, det kan jag inte säga att jag gör. Jag är ju småbarnsförälder sedan många år, så jag kan säga att min filmkonsumtion är väldigt låg.
Du medverkade i en av 2000-talets stora nördfilmer, "Storm" av Mårlind och Stein.
- Ja, verkligen. Det var väldigt speciellt måste jag säga. Jag kommer ihåg att jag fick lära mig uttrycket deadpan. När en scen var slut skrek Måns eller Björn: Deadpan! Jag fattade ingenting och började kolla efter den som skulle göra det. Jag fattade inte att jag skulle göra det: det innebär att man vrider huvudet sakta åt ena hållet med en kall blick.
Insåg du redan då att de här killarna skulle bli något? Att de skulle dra till Hollywood och göra film?
- Man förstod att det var det de var intresserade av. De ville ju göra den sortens filmer.
Du skriver pjäser och noveller. Har du aldrig funderat på att göra som Mårten Klingberg, att regissera dig själv i en egenskriven film?
- Nej, jag tror inte det faktiskt. Dels har jag tänkt att det kommer hända någon gång. Jag har ju funderat på att regissera, men har alltid stannat för jag är ingen bra arbetsledare. Det där med regi är ju så mycket att hålla reda på. Skriver man böcker kan man lägga ifrån sig det. Skulle jag skriva något för mig själv och sedan spela det, nja.
Vilken av dina filmroller är du mest stolt över?
- Tyvärr är det omöjligt att svara på. Jag är ganska stolt över allihopa, hehe. Men det är klart, vissa mer och vissa mindre. Det har varit en sådan blandning med olika genre och så där. Det går inte riktigt att jämföra dem. Det finns också småroller där jag har känt: "Där fick jag till det!" Och roller med taskiga förutsättningar, men där jag ändå fick till dem.
Du har spelat många olika roller och har verkligen en intensitet. Men har du en person eller karaktär du drömmer om att få spela?
- Shit, det finns väldigt många! Jag fick frågan en gång när jag hade spelat en kung för ett tag sedan om vilken kung jag skulle vilja spela. Då kom jag på att det skulle vara väldigt roligt att spela Gustav V, för att det är en sådan spännande person och så är det en sådan jävla spännande tid också. Med ett bra manus skulle det vara en drömroll. Sedan är det dessvärre så att det skulle vara någon som är längre än jag.
Du utelämnar faktiskt det som ryktades mest om, nämligen hans påstådda homosexualitet.
- Ja, precis. Och tennis.
Vad har du på gång framöver?
- På tal om små roller så gör jag en liten roll i Ulf Kvenslers serie där jag spelar en bitter klarinettlärare. Serien heter "Musiksällskapet", och det kan få heta "Molanders" sedan.
Både du och Marie Robertson står med på IMDb i rollistan för "Hanteringen av odöda". Hur mycket sanning finns det i det?
- Ja, jag har hört det också. Det finns inga planer för det. Men ibland får man skriva ett "letter of intent" för att de ska kunna gå vidare och jag har ju skrivit några sådana, så jag vet ärligt talat inte.
På tal om odöda, gillar du zombies?
- Hehe. Jag ligger efter med mitt zombiefilmtittande. Jag måste ta upp det. Jag får väl börja med att läsa böcker i ämnet.
"Cockpit" har biopremiär på fredag - läs vår recension här...
