Josh Trank uppmärksammades när hans Youtube-sensation "Stabbing at Leia's 22nd Birthday" hade fått tio miljoner tittare. "Chronicle" är hans första långfilm.
Hur gammal var du när du gjorde "Stabbing at Leia's 22nd Birthday"?
- Jag hade precis fyllt 22. Jag lade upp den på min 22:a födelsedag. Det är därför den heter… du vet…
Det känns som att ett frö till "Chronicle" redan hade såtts när du gjorde kortfilmen.
- Det ena ledde nog till det andra… Min far gör dokumentärer. Jag växte upp i Los Angeles. Inte riktigt i nöjesbranschen, så att säga, men omgiven av mediet och av historieberättande, min far är dessutom en stor cineast. Känner du till Z Channel? De visade allt. Gamla japanska filmer, Kurosawa, italiensk neo-realism, franska nya vågen. Och min far spelade in allting, på åttatimmars-band, så det blev liksom min filmskola när jag växte upp. Jag hade alltid velat göra filmer. Jag visste att jag ville bli independent-filmare, innan jag ens visste vad det innebar. Jag var nog tolv när jag skrev ett stort arbete om bröderna Coen och "Barton Fink"… Sen började jag jobba på en TV-station på Beverly Hills high school, som elever får vara en del av. Därifrån fick jag hela "do it yourself"-attityden. Jag ville filma så mycket som möjligt, och var tvungen att bli kreativ. På så sätt lärde jag mig att blanda dokumentärstil och verkliga scenarion med önskedrömmar och fantasy.
Skulle du säga att det finns en direkt länk mellan de här Nya vågen-rötterna du nämnde, och denna estetik…
- Det finns så mycket influenser i "Chronicle" att det nästan är absurt! (skratt). Jag fick använda mig av alla mina inspirationskällor. När vi gjorde "Stabbing at Leia's 22nd Birthday" visste jag inte då vad jag höll på med, jag tyckte bara det vore intressant att se ett scenario med lasersvärd utspela sig utan att det blir en parodi…
Och det är precis vad som är intressant med Tranks stil. Och vad som känns spännande i amerikansk films framtid. En studio hittar en trend på Youtube, upptäcker unga människor som skapar otroliga saker för inga pengar alls, och vågar satsa på dem.
Hur fick du Fox att ta risken?
- Jag mutade dem. Det var utpressning. Seriöst. Jag samlade på mig alla små ideer kring vad jag ville göra, och många av dem handlade om ungar med telekinetiska krafter som jävlades med folk. Jag hade samlat på mig väldigt många idéer utan att ha filmat någon av dem, och insåg att här har jag ju min första film. Tänk om någon skulle dokumentera den sortens erfarenheter, här finns en riktig "coming of age"-historia. Som vanligt när barn får för sig att ställa till med oreda är det någon som går för långt, men här förvärras det av nästan gudaliknande krafter…
Kan vi dra slutsatsen att den här uppväxtshistorien handlar om en generation som sitter på stor makt i verkliga livet?
- Kanske till viss grad, men för mig handlade handlade det om att göra en film, och berätta om den här killens liv genom att använda en kamera som han själv kan styra med sina tankar. Det finns likheter till alla stora filmer, som "Stand by Me" och "Fast Times at Ridgemont High"… Det finns en fin film från 1980 som heter "Lucas", relationen mellan Corey Haim och Charlie Sheens karaktär påminner mycket om Matt och Andrews. Jag ville grunda allt i tonårsdrama som kändes äkta. Som kom från verkliga livet. Det gör hela upplevelsen bara större.
"Chronicle" får biopremiär på onsdag.
