Rollen som försupen och odräglig präst i paradiset känns som klippt och skuren för Kjell Bergqvist. Men efter mer än fyrtio år i film- och tv-roller blir han förvånad av dem som tycker att han ”alltid spelar samma gubbe”. För MovieZine berättar Bergqvist om sommarens svenska komedi, den kommande tv-serien ”Springfloden” och om det stora problemet inom svensk film idag.
Berätta om prästen du spelar, en lustig karaktär.
- Ja, det är en rolig gubbe som jag var med och uppfann. Efter att vi hade gjort ”30 grader i februari” funderade vi på vad vi skulle göra härnäst med samma producenter. ”30 grader” skulle fortsätta, men jag kunde inte vara med där eftersom jag dog. Då kom vi på den här idén om prästen tillsammans. Jag har varit med under resans gång och tyckt och tänkt. Nu är det en komedi, det är en saga, och det är en jätterolig roll att spela! En präst som har glömt bort allting vad det innebär att vara präst. Han har spelat bort pengarna och är glad i damer, och törstig och odräglig och han svär. Men ändå med ett gott hjärta, tycker jag.
En del tycker att du spelar samma karaktär ofta, vad säger du om det?
- Nej, jag tycker det är jättekonstigt. Det var någon som hade skrivit i sin recension att ”Kjelle gör sin gamla vanliga gubbe, men det blir ju roligt”. Det var ju i positiv mening visserligen. Jag frågade skribenten sen och frågade vilken gubbe han menar är den ”gamla vanliga”. Är det ”Kocken”, eller är det ”Graven” och ”Morden”, eller är det ”Mäklarna”, eller ”Den bästa sommaren” eller ”Bröllopsfotografen”? De är ganska olika allihopa. Så mitt svar på det blir att det är kanske inte helt riktigt. Men, när man får frågan: ”Hur är det att vara på jobbet och vara någon annan?” Jag brukar alltid säga att så är det aldrig. Det är alltid Kjelle Bergqvist. Ibland är jag långhårig och ibland är jag korthårig, men naturligtvis försöker jag variera mig så mycket som möjligt. Och det är också det roliga med det här jobbet, att få göra lite olika gubbar.
Att filma i Thailand, är det så härligt som det låter?
- Det är det, det är härligt. Därför att det är så fantastiska människor man jobbar med. Otroligt proffsiga filmarbetare. De flesta i det här gänget kom direkt från någon amerikansk storfilm med Pierce Brosnan. Jag var där första gången 1985 och filmade med Vilgot Sjöman. Det gänget kom direkt från ”Dödens fält”-inspelningen. Det görs mycket storfilmer i Thailand, så det är otroligt proffsiga filmarbetare. Men framför allt otroligt vänliga. Och flitiga. Och många! (skratt)
Hur är dina erfarenheter av Thailand privat?
- Bara bra. Vi har hus där sen åtta, nio år tillbaka. Vi älskar det landet, hela min familj. Det är 500.000 andra svenskar som också gör det, det är ungefär så många som besöker Thailand varje år. Runt jul och nyår är det 300.000 där samtidigt, brukar man säga. I år gör vi så att vi stannar i huset när jag filmat färdigt det jag håller på med nu, fram till julveckan, sen åker vi till Borneo eller Singapore i ett par veckor, för då är alla andra svenskar i Thailand. Då åker vi iväg någon annanstans.
Du har filmat sedan början av 70-talet, då var du 18 år. Hur var Kjell Bergqvist då jämfört med nu?
- Förhoppningsvis har man förändrats lite grann, och förhoppningsvis till det bättre. Jag har blivit en mognare människa. Det är ju 40 år sen. Men ändå. Min bok kom ut nyligen, den heter ”Kjelle Berka från Högdalen”, och titeln har jag valt därför att jag väldigt mycket fortfarande känner mig som Kjelle Berka från Högdalen. Och jag tycker att jag blir behandlad väldigt mycket som det ute på stan. Det är mycket ”Tjena, Kjelle”. Nu spelar jag en uteliggare i en tv-serie. De här gubbarna som står och säljer Situation Sthlm ute på Medborgarplatsen, det är alltid ”Tjena, Kjelle, hur är läget? Hälsa familjen.” Man är ”Tjena Kjelle” med alla, och det känns otroligt smickrande. Att man inte blir behandlad som en prettonisse utan som en vanlig människa. Nu har jag haft ett yrke som har passat mig ganska väl. Men det har verkligen varit mitt yrke, inte något kall.
Hur har filmklimatet i Sverige förändrats under de åren?
- På 70-talet så gjorde alla stora filmbolag sin egen film. Sandrew finansierade och gjorde sin film, Europafilm gjorde sin och SF sin. Idag är det fem, sex, kanske åtta kockar på samma soppa. Och alla de som har satsat pengar ska ju också vara med och tycka, helst. Ofta är jag inte inblandad i det, när jag blir kontaktad finns pengarna på plats och allt är bestämt. Men jag är inte ett dugg avundsjuk på regissörer och producenter idag. Det är en lång historia att dra ihop pengar. De höll på i säkert två år med det här projektet innan alla pengar var på plats och man kunde börja jobba. Ingen har frikort på något sätt. Till och med såna som Uffe Malmros som gjort tio långfilmer minst, och bra filmer, det är ingen som har någon förtur eller VIP-kö på stålarna. På gott och ont. Man kan tycka att har man gjort några filmer som alla tycker är bra och tycker om, så borde man få lite förtur ibland när det gäller ekonomi.
- Jag vill ha en regissör att snacka med. Idag kan det vara väldigt mycket folk som sitter vid monitorn och tittar, som vill vara med och tycka saker. Och ganska många av dem har inte en jävla susning om vad vi håller på med, kan jag tycka. Satsar man några miljoner kan man vilja vara med och påverka. Men man borde lita på regissören och skådespelarna, att de förhoppningsvis vet vad de ska göra.
Berätta om tv-serien du spelar in.
- ”Springfloden” heter den, och bygger på Rolf och Cilla Börjlinds roman. Jag spelar en polis som har gått in i väggen och blivit hemlös. Rolf och Cilla har jag jobbat mycket med - ”Graven”, ”Morden”, ”Kocken” har de skrivit. Den filmar vi nu fram till mitten av oktober. Där var det lite Costa Rica, men tyvärr var jag inte med i de scenerna, haha!
Får du någon semester i sommar?
- Nej, jag filmar bara. Men jag jobbar i snitt tre dagar i veckan så det är ett lagom tempo.
Det kommer mycket stora filmer nu: dinosaurier, robotar och superhjältar. Varför ska man se ”Prästen i paradiset”?
- Nu är det väldigt väderbeorende vad som kommer hända med en film i den här årstiden. Blir det kalasväder så är det inte så jävla många som vill gå på bio. Men förhoppningsvis sprider det sig. Idag hänger mycket på sociala medier, att snacket går, och jag tror det är väldigt många som tycker att den här är kul. Man får hoppas att snacket går vidare och att det kommer folk.
Hur får man den unga publiken att bli intresserade av svensk film?
- De går gå och titta på ”Prästen” så kanske de blir intresserade, haha! Det är en komplicerad fråga idag, man vet inte hur folk… Idag streamas det filmer, det är Netfix och Netflix och Flaxflix, och det ena med det andra. Jag ser ju på min lilla kille, han ser barnkanalerna på paddan. Jag har egentligen inget svar på det. Det är en annan generation.
"Prästen i paradiset" får biopremiär 3 juli.
