Kvinnorna skriver om historien i "For All Mankind" - nytt sci-fi-drama med Joel Kinnaman

Nya serien ”For All Mankind” presenterades nyligen av Apple+ under New York Comic Con, där publiken fick se en 16 minuters introduktion samt träffa skådisar och medarbetare. Premissen för serien är en intressant tolkning av hur historien skulle kunnat ha sett ut idag om Neil Armstrong inte hade blivit först med att sätta sin fot på månen 1969, och upplägget är både snyggt och skickligt presenterat.

Introduktionen är ett montage av gammalt svart-vitt TV-material om planerna att skicka upp en man till månen, och nyinspelning av en ung flicka i Mexiko som pekar upp mot månen, samt en fullsatt bar i Texas med Joel Kinnamans karaktär längst fram vid bardisken där alla uppmärksamt tittar på ”Live From the Moon”.

 

För oss i publiken som inte känner till premisserna för serien kommer själva månlandningen som en rejäl överraskning. De välkända bilderna av austronauten som hoppar fram i slowmotion ackompanjeras av TV-rösten som beskriver hur någon med ett ryskklingande namn (va?) är första människan i historien att ta ett kliv på månen samt ger en version av det berömda citatet "Ett litet steg för en människa, ett jättekliv för mänskligheten".

 

 

Det är alltså en alternativ tidslinje som presenteras, där Sovjetunionen slår USA i tävlingen om att hinna först till månen. I Vita Huset råder förvirring ”hur i hela friden gick det här till?”. Verklighetens månlandning var en världssuccé som gav amerikanska folket dess identitet som världsledande i teknik samt känslan av herravälde långt utanför det egna jordklotet. I den alternativa tidslinjen måste NASA komma på en ny plan för att vinna över ryssarna. Planen blir att sätta ihop ett autstronautteam bestående av bara kvinnor – något som med stor sannolikhet skulle vara otänkbart på den tiden men som idag ger en fantasieggande historieomskrivning.

Men först ska astronauterna ut och festa! Grabbarna hoppar in i sina snygga, tidstrogna bilar, drar igång motorerna, och rivstartar i en tävling om vem som hinner först till baren. Den sekvensen är snabb och färgglad som en reklamfilm och konstraterar mot det tidigare återhållsamma materialet och ska kanske därigenom illustrera hur den nya tävlingsandan vaknat till liv? Vi får helt enkelt tåla oss till seriestart för att låta pusselbitarna läggas på plats. De kvinnliga austronauterna har bara skymtat förbi hittills och flickan i Mexiko till exempel – vem är hon? Varför har doktorn sagt att hon ska hållas sängliggande? Och vad betyder den röda månen? Serien är en sci-fi-berättelse så den kvarstår att se hur pass verklighetsförankrad den alternativa tidslinjen kan vara.

De 16 minutrarna åtföljdes av en paneldiskussion där vi bland annat fick träffa svenska Joel Kinnaman, som innehar en av huvudrollerrna, samt ett par av kvinnorna i austronautprojektet. De presenterade sina roller och Joel återgav en rolig berättelse om hur det var att filma i rymddräkt.

- Jag spelar en ”all-American” austronaut som har en spännande resa framför sig i första säsongen. Alla våra karaktärer går igenom fantastiska utmaningar, och det är verkligen avancerat hur deras berättelser vävs in i varandra. [...] Min karaktär är en tävlingsinriktad testpilot som kunde ha blivit den första mannen på månen. Han är också typisk för sin generation, där männen håller inne med sina känslor tills de exploderar. Det är ett av huvudkaraktärsdragen hos honom, säger Kinnaman.

 

Sarah Jones, Krys Marshall och Jodi Balfour i "For All Mankind".

 

Wrenn Schmidt: Jag spelar Margo Madison som är en arbetsnarkoman. Jag tycker montaget vi såg illustererar hennes karaktär så bra. I samma ögonblick hon kliver upp på morgonen så arbetar hon, och hon älskar sitt jobb. Hon är ambitiös och smart och enda anledningen hon inte är i toppen av styrelsen är för att hon är kvinna. Förmodlingen är hon en av de mest kvalificerade personerna och behöver bara den här chansen att få in en fot i dörren.Vi får följa hennes resa som jag tycker är jättekul.

Jody Balfour: Jag spelar Ellen Waverly. Ni ser mig inte förrän i tredje avsnittet när NASA ska sätta ihop ett team av kvinnliga austronauter och jag är en av dem. Det gör att en helt ny värld öppnas för mig för första gången, en värld som tidigare varit reserverad för män. Tidigare har jag bara jobbat i aviation och hållt mig till mitt, så det blir även en resa in i mer sociala sammanhang för mig.

Joel Kinnaman: Jag har haft på mig ett antal obekväma dräkter i min karriär men de här tar priset! Den absolut värsta var den jag kallar för elefantsnoppen (skratt). Jag har en scen till exempel som är väldigt emotionell. Jag var tvungen att ligga på ryggen in min elefantsnoppsdräkt, med benen utspridda som hos någon sorts rymdgynekolog, och huvudet inne i glasbubblan med kameran upptryckt mot rutan. Så beordrar regissören mig att gråta! Det var en märklig upplevelse, för jag var i en lycklig period av mitt liv utan trauma vilket oroade mig lite eftersom scenen var en viktig emotionell vändning i min karaktärs utveckling. Så jag försöker, ”eeeeeh”, och det kändes bara torrt. Då fick jag lite panik och blev rädd för att misslyckas – det här var ju den viktigaste scenen!

 

 

- Shantel som spelar min fru är som en vattenkran som hon kan stänga av och på, jag har aldrig sett något liknande. Andra tagningen var fortfarande ”eeeeeeeeeeh”, lite bättre kanske, och tredje ”eeeeeeeeeeeeh”, okej, nu kom det lite känslor i alla fall, skrattar Kinnaman.

 

- Regissören ville gå vidare till nästa scen men det blev ju inte alls som jag tänkt mig så jag bad om en sista tagning. Vid det här laget hade elefantsnoppsdräkten börjat skära in obekvämt och någonting hände; botten försvann och jag grät floder, men.... nu kunde jag inte sluta! ”Eeeeeeeeeeeeeeh”... När det äntligen var över hade jag snor och spott i kupan som någon stackars produktionsassistent fick göra rent. Jag tror fortfarande det var elefantsnoppsdräkten som gav mig de emotionella superkrafterna.

Apple+ står bakom serien ”For All Mankind”, som släpps den 1 november.