Leigh Whannell om skräckuppföljarnas vanligaste misstag

Efter mer än tio år som manusförfattare är Leigh Whannell redo att testa en ny roll: med "Insidious: Chapter 3" tar han för första gången plats i registolen. Samtidigt är han tillbaka i rollen som spökjägaren Specs, och har återigen skrivit manus. Inte illa för en kille som säger sig vara dålig på multitasking. 

När vi pratas vid på telefon i mitten av maj passar jag på att fråga honom om samarbetet med några av dagens stora skräckproducenter, om hur han som medskapare till "Saw" ser på alla dess uppföljare, och om några av de filmer som inspirerat hans skräckkarriär - som första "Mad Max".

- Jag var ganska nervös, måste jag säga. I mitt huvud var det den heliga Graalen av organisation. Jag är inte världsbäst på multitasking, jag kan knappt gå och läsa samtidigt. Så jag var rädd för att regissera, på ett sätt. Men sen började jag gilla det, det är som en förlängning av manusförfattande. Som författare sitter du ensam i ett rum och regisserar scenen i huvudet. Du sätter ihop en film, och ger sedan bort den till någon annan som får tolka din film. Oftast blir det helt annorlunda än filmen du såg i ditt huvud när du skrev. Det jag älskade med att regissera var att jag äntligen kunde göra verklighet av filmen jag hade tänkt mig.

- Det var definitivt något som jag visste att jag ville göra så småningom. Men man skjuter alltid på det. Jag tänkte, "kanske någon dag", "kanske nästa år". Det var ett mål som jag inte verkade närma mig. Jag var ju nöjd med det jag höll på med, att skriva film och skådespela, men jag hade gått på filmskola för att studera regi. Det var så jag träffade James (Wan). Det är som att gå på musikskola för att bli sångare i ett band, och så träffar man en fantastisk sångare och nöjer sig själv med att spela bas. Jag tog ett steg tillbaka, men regin fanns alltid där som mitt mål.

- Den utspelar sig i samma värld, i samma universum. Jag skrev ju de två första filmerna och bidrog på så sätt till dem. Men jag har försökt skapa en mörk värld för demonen. James hade vitsminkade spöken i långa viktorianska klänningar, jag ville röra mig mot något dystrare. Jag ville också skapa en emotionell kärna i filmen, och prata om döden. Om hur det är att förlora någon. Mitt bidrag är nog en otäckare värld och mera känslor.

- Jag planerade inte det så. Jag hade inte tänkt så mycket på det förrän jag skrev på kontraktet om att skriva filmen. När jag satte mig ner för att fundera på hur historien skulle fortsätta, insåg jag att jag ville berätta mer om Lin Shayes karaktär. Tyvärr dog hon i den första filmen. Om man vill ha henne tillbaka så måste man gå tillbaka. Så det blev en prequel. 

- Efter några "Saw"-uppföljare tror jag att de ibland kan tappa det där som gjorde originalfilmen så bra, för att istället öka på de galna och bisarra aspekterna. Ta Freddy Krueger i första "Terror på Elm Street", han var en silhuett som syntes i bakgrunden. Han användes sparsamt, vilket gjorde honom väldigt effektiv. Med tiden kom de fram till att det publiken älskade var Freddy Krueger, så plötsligt var han överallt i filmerna. Han skämtade, och plötsligt var han inte så skrämmande längre utan rolig. Morden blev också allt mer absurda. Att hålla tillbaka på det, och hålla sig inom första filmens ramar, är onekligen svårt. Speciellt i "Saw"-filmerna. Jag var inblandad i två uppföljare. Men de blev sedan mindre och mindre återhållna, de blev blodigare med större fällor. Det är ett vanligt misstag. I tvåan och trean försökte jag hålla filmerna subtila, och hålla fast vid det som folk älskade med första "Saw".

- Jag vet inte, jag har iallafall inte hört något. Jag vet att Lionsgate inte jobbar på något specifikt just nu. Just nu tror jag inte att en uppföljare är på gång, då hade jag fått veta det. Det där är nog bara rykten.

- Jag tror jag är klar med "Saw". De skrevs i en annan tid. När jag skrev första "Saw" var jag väldigt ung, jag var en helt annan person då än nu. Så "Saw" kan bli något som någon annan får ta vidare.

- James och jag blev goda vänner på filmskolan. Vi hade samma intressen, samtidigt som vi spelade in våra olika filmer. Efter filmskolan gav vi oss ut i den stora, otäcka världen. Det finns inget mer ensamt än en utexaminerad filmstudent som inser att han inte har den akademiska institutionens stöd längre. Vi kom fram till att vi skulle bli starkare som ett team. Det var toppen, vi fick ett intressant och unikt samarbete. Vi tar fram olika sidor hos varandra, vi älskar konstiga och unika historier. Vi kommer jobba ihop igen, det är jag säker på. Jag vet inte när, men det kommer bli av. Det skapas magi när vi jobbar ihop.

- Han är med på inspelningen, och jag gillar att ha honom där. Han är en toppenkille och om man behöver råd eller tips så kan man lita på honom. Han är en bra producent, han ger filmskapare kreativ frihet eftersom han själv är filmskapare. Han ger en utrymme. Så det är vad han inte gör som är det mest värdefulla. 

- Ja, Jason är toppen. Han är också väldigt involverad i filmen och han låter filmskapare göra det de vill göra. Han litar på dem, och jag kan säga av erfarenhet att han ger sitt fulla stöd. Han håller sig undan så länge allt flyter på, han lägger sig inte i det konstnärliga, vilket är fantastiskt.

- Ja, jag har spelat med i några grejer. Jag vet inte om jag skulle kalla mig själv för skådespelare, men... Jag spelas Specs, han är en slags spökjägare. Specs och Tucker är lite av filmens komiska inslag. Jag tycker att de tillför något nytt, en lite lättsam ton. Sånt är alltid kul att se på film, och även roligt att spela. Jag gillade verkligen det, fast det kändes konstigt att regissera samtidigt. Jag var tvungen att tänka på många saker på en gång.

- Helt säkert. Jag älskade det, det var så kul så det vill jag fortsätta med. Det är en rolig process att leda skutan hela vägen in i hamn. På gott och ont. Jag är väldigt stolt över den här filmen och ser fram emot att visa den för folk.

- Det tror jag började i tonåren. Innan dess var jag alltför rädd för att se något som kunde klassas som "skräck". Men jag såg "Hajen" när jag var väldigt liten. Den påverkade mig starkt, jag älskade den filmen! Jag blev sedan ett riktigt skräckfan först i tonåren. Jag minns att jag sov över hos en vän. Han fick se på filmer som jag aldrig fick se. Hans föräldrar gick och la sig, det var midnatt och i vanliga fall skulle jag sovit sen länge. Istället ville han se på "Fredagen den 13:e" och "Hellraiser". Jag var livrädd! Men jag ville inte att han skulle märka det, så jag samlade mod till mig och spelade cool. Jag minns vilken effekt "Hellraiser" hade på mig, hur starkt det var. Men istället för att bli avskräckt så älskade jag det. Då började jag beta av de klassiska skräckserierna som "Fredagen den 13:e", "Terror på Elm Street", och det var nog så allt började.

- "Mad Max" är generellt en fantastisk independentfilm. Den är från Australien, så självklart älskade jag den bara av den anledningen. Men scenen i slutet där killens fot är fastkedjad, den situationen var något som inspirerade "Saw". När jag skrev manus så kände jag att det skulle funka. Jag hade en märklig känsla att det skulle gå hem, att folk skulle gilla det. Jag trodde alltid på den scenen. Ofta när man skriver så kan man känna viss rädsla, så var det aldrig för mig med "Saw". Jag visste att någon verkligen skulle älska den. Så tack, "Mad Max", för inspirationen!

"Insidious: Chapter 3" får biopremiär på fredag.