Skådespelerskan Lin Shaye har hittat sin nisch inom skräckfilm. Publiken känner igen henne från bland annat ”Insidious”- och ”Ouija”-filmerna, och man kan tro att en luttrad veteran som hon har sett det mesta. Men trots det blir hon skrämd av Nicolas Pesces filmer, och inte minst kommande ”The Grudge”.
När MovieZine träffar Lin Shaye för en intervju i New York jämför hon sin regissör med den spanske surrealistiske konstnären Salvador Dalí:
- Det är för att han tar bekanta bilder, men vrider om dem på ett sätt som får dig att se något helt nytt. Filmen ”The Eyes of My Mother” var en av de läskigaste jag någonsin har sett. Varför? Det är inget speciellt med fotot, den är filmad i svartvitt utan krusiduller. Men det är något med hur han vänder upp och ned på allt, och förstärker element på ett oväntat sätt, som bara chockar mig. Och det tycker jag är en konst.
När MovieZine träffar Lin Shaye för en intervju i New York jämför hon sin regissör med den spanske surrealistiske konstnären Salvador Dalí:
- Det är för att han tar bekanta bilder, men vrider om dem på ett sätt som får dig att se något helt nytt. Filmen ”The Eyes of My Mother” var en av de läskigaste jag någonsin har sett. Varför? Det är inget speciellt med fotot, den är filmad i svartvitt utan krusiduller. Men det är något med hur han vänder upp och ned på allt, och förstärker element på ett oväntat sätt, som bara chockar mig. Och det tycker jag är en konst.
- Med all respekt för Dalí och hans mustasch… Ni kommer få se vad jag menar. Jag tycker Nicolas är en mästare. Han har en förståelse för människor, för det övernaturliga och för ondskan, som kommer göra det här till en mycket speciell film.
Vad gillade du med karaktären du spelar? Vad var största utmaningen för dig?
- Jag älskar alla mina karaktärer! Det är sant. Jag älskar att agera och att kliva in i någon annans liv, och lämna mitt eget liv bakom mig. Faith är en intressant kvinna som också måste hantera ålderdomen. Hon lider av demens och kämpar med att minnas det förflutna. Det finns en vacker scen mellan mig och min make då vi pratar om vårt förflutna, när jag har en bra dag och kan minnas. Så vi minns tillbaka på vackra sommarstunder ihop, och tänker tillbaks på kärleken vi hade. Men sen ser vi dels hur demensen äter upp henne, och dels hur hon blir infekterad av förbannelsen - the Grudge. Och ondskan förstör allt.
- Jag älskade utmaningen i det. Det finns en del fysiska scener, specialeffekter som var intressanta att jobba med, för att få det att kännas verkligt för publiken.
Du har medverkat i många skräckfilmer och har stenkoll på genren. Vad får ”The Grudge” att sticka ut för dig?
- Salvador Dalí! (skratt) Jag älskar berättelser. Jag är egentligen inte en skräckperson. Jag drogs inte till skräck för att jag älskar genren, jag gjorde det för att jag älskar bra karaktärer och historier. Även om de råkar ha skräck i sig.
- Den här är speciell för den rör vid ondskefulla element, de här spökena representerar en infektion. I vårt samhälle idag är så mycket infekterat… Och det gör mig ledsen. Men jag vill gärna kunna uttrycka mina känslor genom underhållning och kanske upplysa folk lite grann.
Skräckfilm kan ofta ta upp vad som händer i vår värld. Hur tycker du att ”The Grudge” gör det?
- Återigen, jag tycker det handlar om infektion. Förbannelsen är inte en person, även om Nicolas ville försöka få den att kännas mer mänsklig… Jag tror att vi alla kan bidra med en egen tolkning som svaret på din fråga. Man kan förstås ha en stor politisk diskussion kring det. Men jag pratar hellre om mänskligheten, och mänskligheten har skadats enormt. Vi har blivit depraverade och elaka. För mig representerar förbannelsen lite av det.
Vad gillade du med karaktären du spelar? Vad var största utmaningen för dig?
- Jag älskar alla mina karaktärer! Det är sant. Jag älskar att agera och att kliva in i någon annans liv, och lämna mitt eget liv bakom mig. Faith är en intressant kvinna som också måste hantera ålderdomen. Hon lider av demens och kämpar med att minnas det förflutna. Det finns en vacker scen mellan mig och min make då vi pratar om vårt förflutna, när jag har en bra dag och kan minnas. Så vi minns tillbaka på vackra sommarstunder ihop, och tänker tillbaks på kärleken vi hade. Men sen ser vi dels hur demensen äter upp henne, och dels hur hon blir infekterad av förbannelsen - the Grudge. Och ondskan förstör allt.
- Jag älskade utmaningen i det. Det finns en del fysiska scener, specialeffekter som var intressanta att jobba med, för att få det att kännas verkligt för publiken.
Du har medverkat i många skräckfilmer och har stenkoll på genren. Vad får ”The Grudge” att sticka ut för dig?
- Salvador Dalí! (skratt) Jag älskar berättelser. Jag är egentligen inte en skräckperson. Jag drogs inte till skräck för att jag älskar genren, jag gjorde det för att jag älskar bra karaktärer och historier. Även om de råkar ha skräck i sig.
- Den här är speciell för den rör vid ondskefulla element, de här spökena representerar en infektion. I vårt samhälle idag är så mycket infekterat… Och det gör mig ledsen. Men jag vill gärna kunna uttrycka mina känslor genom underhållning och kanske upplysa folk lite grann.
Skräckfilm kan ofta ta upp vad som händer i vår värld. Hur tycker du att ”The Grudge” gör det?
- Återigen, jag tycker det handlar om infektion. Förbannelsen är inte en person, även om Nicolas ville försöka få den att kännas mer mänsklig… Jag tror att vi alla kan bidra med en egen tolkning som svaret på din fråga. Man kan förstås ha en stor politisk diskussion kring det. Men jag pratar hellre om mänskligheten, och mänskligheten har skadats enormt. Vi har blivit depraverade och elaka. För mig representerar förbannelsen lite av det.
Nicolas Pesce säger att filmen är som ett pussel. Att man måste vara uppmärksam för att sätta ihop helheten. Lyckades du hitta alla pusselbitar när du först läste manuset?
- Jag är en mycket självisk skådespelare, haha! När jag läser manuset så läser jag mest mina delar. Jag vill se hur jag platsar in i det hela. Men filmen handlar om olika familjer och hur ondskan påverkar dem alla på olika vis. Jag kände inte personligen att jag hade löst pusslet i slutet av historien. Jag kände att jag var en del av pusslet. Och jag visste att man måste vara på sin vakt för att se hur hon passar in i det hela. Så svaret är antagligen att jag inte kunde se hela pusslet förrän jag såg filmen.
Det här är första gången som förbannelsen kommer till USA. Berätta mer.
- Förbannelsen, som Sam (Raimi, producent) och Nicolas säger, är som ett virus som har spridit sig till USA. Den här utspelar sig under samma tidsperiod som filmen med Sarah Michelle Gellar. Den rör sig genom världen. Jag vet faktiskt inte var vår film utspelar sig, om det är Oregon, Kanada eller New Hampshire. Men det var inte relevant för min karaktär.
Det ser ut som att du bjuder på en stark prestation i filmen. Kan du berätta om några influenser som kanske har påverkat dig och denna galenskap?
- Jag vet inte om jag kan svara på det? Det är ganska personligt. De fysiska händelserna i filmen guidar dig som skådespelare. Hennes försämring var något jag tänkte mycket på, särskilt som det var så vackert skrivet. Man ser dessa två människor då hon är hyfsat normal, men lider av minnesförlust. Det kanske är den svaga länken i hennes psyke som tillåter förbannelsen att komma in…
- Det finns en scen med en kvinna som spelar demon, som jag hann träffa i tre sekunder innan hon skulle dregla i min mun! Sådana fysiska scener påverkar hur man agerar. Kroppen vet inte om att man låtsas. Det gör det trovärdigt. Faiths försämring är en del av historien, men det fysiska hjälpte mig att nå dit. Det finns scener som jag knappt kan titta på!
- Jag är en mycket självisk skådespelare, haha! När jag läser manuset så läser jag mest mina delar. Jag vill se hur jag platsar in i det hela. Men filmen handlar om olika familjer och hur ondskan påverkar dem alla på olika vis. Jag kände inte personligen att jag hade löst pusslet i slutet av historien. Jag kände att jag var en del av pusslet. Och jag visste att man måste vara på sin vakt för att se hur hon passar in i det hela. Så svaret är antagligen att jag inte kunde se hela pusslet förrän jag såg filmen.
Det här är första gången som förbannelsen kommer till USA. Berätta mer.
- Förbannelsen, som Sam (Raimi, producent) och Nicolas säger, är som ett virus som har spridit sig till USA. Den här utspelar sig under samma tidsperiod som filmen med Sarah Michelle Gellar. Den rör sig genom världen. Jag vet faktiskt inte var vår film utspelar sig, om det är Oregon, Kanada eller New Hampshire. Men det var inte relevant för min karaktär.
Det ser ut som att du bjuder på en stark prestation i filmen. Kan du berätta om några influenser som kanske har påverkat dig och denna galenskap?
- Jag vet inte om jag kan svara på det? Det är ganska personligt. De fysiska händelserna i filmen guidar dig som skådespelare. Hennes försämring var något jag tänkte mycket på, särskilt som det var så vackert skrivet. Man ser dessa två människor då hon är hyfsat normal, men lider av minnesförlust. Det kanske är den svaga länken i hennes psyke som tillåter förbannelsen att komma in…
- Det finns en scen med en kvinna som spelar demon, som jag hann träffa i tre sekunder innan hon skulle dregla i min mun! Sådana fysiska scener påverkar hur man agerar. Kroppen vet inte om att man låtsas. Det gör det trovärdigt. Faiths försämring är en del av historien, men det fysiska hjälpte mig att nå dit. Det finns scener som jag knappt kan titta på!
”The Grudge” får biopremiär 3 januari.
