Linus Sandgren har gått från att plåta svenska filmer med Måns Mårlind och Björn Stein, till att jobba med några av Hollywoods mest prestigefyllda projekt. Han har hunnit jobba med bland andra Gus Van Sant och David O. Russell, och gör nu sin andra film med Damien Chazelle. Deras förra samarbete, den sprudlande kärleksfesten som var "La La Land", resulterade i en guldstatyett för Linus. Och det talas redan om stora Oscarsnomineringar även för "First Man", dramat om den amerikanske astronauten Neil Armstrongs långa och skakiga väg till Månen.
För MovieZine berättar Linus Sandgren om Oscarsvinsten påverkat hans liv, om de spännande utmaningarna bakom kulisserna på "First Man", och varför man valde bort greenscreen.
Du har gjort ett fantastiskt jobb med ”First Man”. Berätta gärna, varför väljer du att jobba med Damien Chazelle på nytt?
- Damien är jättespännande att jobba med. Han har en sån otrolig kunskap om film. Han ser mycket film, han är en cineast som älskar film generellt. Han älskar alla typer av genrer, och han har ingen egen genre, iallafall inte än. När vi kom från musikalen ”La La Land”, så man kunde kanske tro att han skulle vara mer fokuserad på fler musikfilmer. Men tvärtom, han ville kasta sig åt ett helt annat håll och jobba med realism. Det tycker jag är spännande, att jobba med samma regissör men helt olika förutsättningar. Det är spännande för mig att få olika utmaningar. Plötsligt gjorde vi en helt annan film.
Du har gjort ett fantastiskt jobb med ”First Man”. Berätta gärna, varför väljer du att jobba med Damien Chazelle på nytt?
- Damien är jättespännande att jobba med. Han har en sån otrolig kunskap om film. Han ser mycket film, han är en cineast som älskar film generellt. Han älskar alla typer av genrer, och han har ingen egen genre, iallafall inte än. När vi kom från musikalen ”La La Land”, så man kunde kanske tro att han skulle vara mer fokuserad på fler musikfilmer. Men tvärtom, han ville kasta sig åt ett helt annat håll och jobba med realism. Det tycker jag är spännande, att jobba med samma regissör men helt olika förutsättningar. Det är spännande för mig att få olika utmaningar. Plötsligt gjorde vi en helt annan film.
Vilka utmaningar fanns det för dig som filmfotograf i ”First Man”?
- Man kan ju tro att det vore enklare än ”La La Land”, för den är helt realistisk och har en dokumentär känsla med handkamera och zoom… Men skulle den utspela sig i nutid och här på Jorden skulle det kanske vara enklare. "First Man" skulle kännas autentisk och realistisk, och intim och emotionell, men utspela sig på 60-talet och handla rymdresor som vi absolut inte kan göra i verkligheten… Såna utmaningar kräver tekniska lösningar som blir kluriga.
- Vi ville inte arbeta med greenscreen och lägga på saker i post-production i datorn. Utmaningen blev att vi skulle göra allt i kameran, på riktigt. Hur gör man det då? Hur åker man ut i rymden? Och får det att kännas så som det måste ha varit att uppleva att åka ut med det här planet på riktigt? Varje scen kom med sina egna särskilda utmaningar. Även en sådan sak som att filma en raket på marken, men som inte finns. Hur gör vi den, som en modell? Vi ville inte göra datorgrafik, så det fanns olika lösningar för de olika scenerna. Vi byggde månen utomhus i ett stort stenbrott, och filmade också detaljerade modeller.
- Även på ”La La Land” fanns många såna pussel. Men den här är ju så realistisk, och den behöver kännas realistisk. Att göra det så det känns och så man köper det är en teknisk utmaning, absolut.
- Man kan ju tro att det vore enklare än ”La La Land”, för den är helt realistisk och har en dokumentär känsla med handkamera och zoom… Men skulle den utspela sig i nutid och här på Jorden skulle det kanske vara enklare. "First Man" skulle kännas autentisk och realistisk, och intim och emotionell, men utspela sig på 60-talet och handla rymdresor som vi absolut inte kan göra i verkligheten… Såna utmaningar kräver tekniska lösningar som blir kluriga.
- Vi ville inte arbeta med greenscreen och lägga på saker i post-production i datorn. Utmaningen blev att vi skulle göra allt i kameran, på riktigt. Hur gör man det då? Hur åker man ut i rymden? Och får det att kännas så som det måste ha varit att uppleva att åka ut med det här planet på riktigt? Varje scen kom med sina egna särskilda utmaningar. Även en sådan sak som att filma en raket på marken, men som inte finns. Hur gör vi den, som en modell? Vi ville inte göra datorgrafik, så det fanns olika lösningar för de olika scenerna. Vi byggde månen utomhus i ett stort stenbrott, och filmade också detaljerade modeller.
- Även på ”La La Land” fanns många såna pussel. Men den här är ju så realistisk, och den behöver kännas realistisk. Att göra det så det känns och så man köper det är en teknisk utmaning, absolut.
Så ingen greenscreen alls?
- Nej. Hela öppningssekvensen i X-15-planet, det som händer utanför fönstret har vi filmat som flygfoto och helikopterfoto. Visual effects-teamet har satt ihop det i en sekvens på 15 minuter, och adderat vissa dataanimationer för att få ihop det.
- Den sekvensen är projicerad på en 180-graders, halvcylinderformad led-skärm som är 20 meter i diameter och 12-15 meter hög. I mitten av den har vi satt en motion-base, en hydraulisk plattform som kan skaka och röra sig. Där sätter vi en cockpit med skådespelaren, Ryan, inuti cockpiten. Det blir som en gigantisk flygsimulator med både bild och ljus från skärmen, i kombination med en sol - en lampa som kunde åka runt. Det var i stora drag det vi gjorde, för att visa vad som hände utanför kapseln, ur skådespelarnas synvinkel. Så alla reflektioner på metall och hjälmar fanns där på riktigt.
- På det sättet kan vi hitta de där bilderna som får mer magi, eller poesi, och som berättade historien bättre. Med greenscreen hade vi inte riktigt vetat vad den bilden skulle bli, förrän någon satt vid en dator. Men på det här sättet kunde både vi och skådespelarna uppleva det på riktigt.
- Nej. Hela öppningssekvensen i X-15-planet, det som händer utanför fönstret har vi filmat som flygfoto och helikopterfoto. Visual effects-teamet har satt ihop det i en sekvens på 15 minuter, och adderat vissa dataanimationer för att få ihop det.
- Den sekvensen är projicerad på en 180-graders, halvcylinderformad led-skärm som är 20 meter i diameter och 12-15 meter hög. I mitten av den har vi satt en motion-base, en hydraulisk plattform som kan skaka och röra sig. Där sätter vi en cockpit med skådespelaren, Ryan, inuti cockpiten. Det blir som en gigantisk flygsimulator med både bild och ljus från skärmen, i kombination med en sol - en lampa som kunde åka runt. Det var i stora drag det vi gjorde, för att visa vad som hände utanför kapseln, ur skådespelarnas synvinkel. Så alla reflektioner på metall och hjälmar fanns där på riktigt.
- På det sättet kan vi hitta de där bilderna som får mer magi, eller poesi, och som berättade historien bättre. Med greenscreen hade vi inte riktigt vetat vad den bilden skulle bli, förrän någon satt vid en dator. Men på det här sättet kunde både vi och skådespelarna uppleva det på riktigt.
Vad får dig ombord på ett nytt projekt? Är det möjligheten att göra såna här saker, som att bygga månen, eller är det regissören och skådespelarna som lockar mer?
- Grunden för mig är regissören, är det någon intressant att jobba med? Är det ett intressant projekt? Och i det här fallet var det ett fantastiskt, dramatiskt manus.
- Sen har jag aldrig gjort rymden. Jag har gjort månlandskap i någon reklamfilm förut, men det var väldigt litet. Den tekniska utmaningen var att göra det som en realistisk dokumentär. Det finns flera aspekter som gör mig intresserad. Dels att jag alltid drömt om att göra en film på Super-16, för jag tycker det är ett så fint format. Den här gjorde vi till stor del på Super-16, men också på IMAX, så vi gick till de största ytterligheterna.
- Varför jag tog det här projektet var att jag hade en bra relation med Damien från ”La La Land”, och tyckte det vore spännande att göra ett till projekt med honom. Särskilt något som var precis tvärtom mot ”La La Land”. En helt annan berättarteknik. Han ville inte göra samma sak igen. Den här historien behövde, i hans huvud, vara väldigt realistisk och intim.
- Det är altid kul att prova andra projekt, sånt man inte gjort förut. Det gör att man håller sig nyfiken. Man behöver gå ifrån det man tycker att man kan, och vara öppen med att tänka om. Även om det kan vara svårt ibland.
- Grunden för mig är regissören, är det någon intressant att jobba med? Är det ett intressant projekt? Och i det här fallet var det ett fantastiskt, dramatiskt manus.
- Sen har jag aldrig gjort rymden. Jag har gjort månlandskap i någon reklamfilm förut, men det var väldigt litet. Den tekniska utmaningen var att göra det som en realistisk dokumentär. Det finns flera aspekter som gör mig intresserad. Dels att jag alltid drömt om att göra en film på Super-16, för jag tycker det är ett så fint format. Den här gjorde vi till stor del på Super-16, men också på IMAX, så vi gick till de största ytterligheterna.
- Varför jag tog det här projektet var att jag hade en bra relation med Damien från ”La La Land”, och tyckte det vore spännande att göra ett till projekt med honom. Särskilt något som var precis tvärtom mot ”La La Land”. En helt annan berättarteknik. Han ville inte göra samma sak igen. Den här historien behövde, i hans huvud, vara väldigt realistisk och intim.
- Det är altid kul att prova andra projekt, sånt man inte gjort förut. Det gör att man håller sig nyfiken. Man behöver gå ifrån det man tycker att man kan, och vara öppen med att tänka om. Även om det kan vara svårt ibland.
Du vann en välförtjänt Oscar för Bästa foto i ”La La Land”. Har det påverkat din karriär på något vis? Är det svårare att gallra bland erbjudanden nu?
- Jag vet inte… Det finns säkert de som inte kände till en, som nu känner till en. Men jag gjorde ”First Man” direkt efter, så jag har inte riktigt valt bland några andra projekt. Den var redan inbokad. På det sättet har jag inte riktigt märkt något. Men jag tror det sker någon slags etablering, som gör att folk i branschen vet vem man är och kanske respekterar en. Förhoppningsvis ser de upp till det arbete man gjort. Men jag vet helt ärligt inte, om eller hur det påverkar. Kanske blir folk mer intresserade av en?
- Men jag har inte gjort något annat efter ”First Man”. Jag tar det lugnt, träffar lite regissörer, och väntar. Det ska till mycket för att en film ska bli av överhuvudtaget. Det finns projekt där regissörer och jag vill jobba med varandra, men de har inte finansierats.
- Jag vet inte… Det finns säkert de som inte kände till en, som nu känner till en. Men jag gjorde ”First Man” direkt efter, så jag har inte riktigt valt bland några andra projekt. Den var redan inbokad. På det sättet har jag inte riktigt märkt något. Men jag tror det sker någon slags etablering, som gör att folk i branschen vet vem man är och kanske respekterar en. Förhoppningsvis ser de upp till det arbete man gjort. Men jag vet helt ärligt inte, om eller hur det påverkar. Kanske blir folk mer intresserade av en?
- Men jag har inte gjort något annat efter ”First Man”. Jag tar det lugnt, träffar lite regissörer, och väntar. Det ska till mycket för att en film ska bli av överhuvudtaget. Det finns projekt där regissörer och jag vill jobba med varandra, men de har inte finansierats.
Du är också aktuell med ”Nötknäpparen och de fyra världarna” i höst. Från en realistisk rymdresa till en fantasifull Disneysaga. Vilka utmaningar hittade du där?
- Den gjorde jag med Lasse Hallström, faktiskt året innan ”First Man”. Där är ett exempel på hur olika filmer kan vara, och hur spännande det är. I det fallet handlade det mycket också om att Disney ville komma tillbaka till något som kan bli en klassiker, som inte känns så mycket dataanimerad. Så de byggde väldigt mycket scenografi. Den har helt otroliga miljöer, och kostymer som syddes…
- Det var fantastiskt på det sättet. En stor produktion. Vi fyllde en studio på 4000 kvadratmeter. Den gjordes utifrån att det var en fantastisk historia, och då vill man gå hela vägen åt det hållet. Det blev en helt annan film än ”First Man”. Men det är jättekul att de är så olika, och jättekul för mig att på nytt jobba med Lasse.
- Den gjorde jag med Lasse Hallström, faktiskt året innan ”First Man”. Där är ett exempel på hur olika filmer kan vara, och hur spännande det är. I det fallet handlade det mycket också om att Disney ville komma tillbaka till något som kan bli en klassiker, som inte känns så mycket dataanimerad. Så de byggde väldigt mycket scenografi. Den har helt otroliga miljöer, och kostymer som syddes…
- Det var fantastiskt på det sättet. En stor produktion. Vi fyllde en studio på 4000 kvadratmeter. Den gjordes utifrån att det var en fantastisk historia, och då vill man gå hela vägen åt det hållet. Det blev en helt annan film än ”First Man”. Men det är jättekul att de är så olika, och jättekul för mig att på nytt jobba med Lasse.
"First Man" går nu på bio. "Nötknäpparen och de fyra världarna" får premiär 31 oktober.
