Jag har redan hyllat dokumentärfilmen "Still: A Michael J. Fox Movie" med min första fullpoängare för året. Berättelsen och resan vi får följa med på i dokumentären, kommer inte att lämna några tittare oberörda. Särskilt inte om man växt upp under tiden som Michael J. Fox var som störst.
Faktumet att skådespelaren under toppen av sin karriär drabbades av Parkinsons sjukdom, men under de följande 30 åren ändå har fortsatt att inspirera och göra det bästa av sin situation. Under mina år här på MovieZine har jag fått äran att snacka med nästan 500 olika skådespelare, manusförfattare och regissörer. Men den dryga halvtimman tillsammans med Michael J. Fox tar nog hem priset som en av de finare stunderna. Och då var den dessutom över Zoom, tillsammans med ett helt gäng andra journalister från olika håll i världen.
Fox tog sig ändå tiden att svara på frågorna vi hade, med vissa mindre pauser för att samla tankarna. Och om du inte har givit dokumentären en chans ännu, så rekommenderar jag dig verkligen att göra det. Här nedan pratar vi dels om vad Michael själv tycker om olika delar av filmen, men tittar även tillbaka på olika ögonblick som har format honom och hans karriär.
Varför ville du berätta din historia just nu?
– Jag tror att allt det jag har upplevt de senaste åren, samtidigt som de vägar jag har för att uttrycka min kreativitet och mina känslor, har liksom minskat på ett sätt. Jag kan inte göra vissa saker som jag brukade göra. Men jag kan fortfarande berätta historier, och de historier jag känner bäst är mina egna.
Filmen ser tillbaka på din karriär från tidig barndom och framåt. Hur var det att se tillbaka på ditt liv med "facit i hand" så att säga? Att sätta dig själv in i ditt 20-åriga jag till exempel.
– En av de saker som underlättade mycket när vi gjorde filmen, för mig, är att mycket av det tänkandet gjordes redan när jag skrev mina böcker. I vilka jag hade berättat några av dessa historier redan. Så jag hade mycket tid att tänka på allt redan då och kunde laborera med hur jag bäst skulle berätta dem. När vi bestämde att vi ville göra filmen, fäste sig Davis [Guggenheim, filmens regissör] verkligen vid de där tidiga grejerna.
– Min historia började inte när jag var 18 år och hoppade av skolan, det började när jag var mycket yngre än så. Jag hade helt enkelt ingen känsla för gränser eller någon uppfattning för vad som var rimligt. Jag skulle bara ge mig ut och utforska både världen och mig själv. Sedan har jag råkat fortsätta på det spåret med samma typ av energi genom hela mitt liv.
"Jag vet inte alltid hur jag ser ut när det händer"
Michael J. Fox i dokumentären "Still: A Michael J. Fox Movie".
Du har varit offentlig länge om din kamp med Parkinsons. Men var det något med den här filmen som du var mer tveksam till att berätta eller avslöja kring att leva med sjukdomen?
– Jag vet inte om det var tveksamt till att avslöja det, men när jag såg filmen var det chockerande för mig. Jag förstår tanken av att mitt ansikte blir tomt, men jag vet inte alltid hur jag ser ut när det händer. Alltså, inte för att det stör mig, men det är distraherande när man ser det. Du vet, jag distraherar. Folk ser mig snubbla in i ett rum och falla till marken, och de blir chockade. Jag skrämmer mig själv också, för jag förväntar mig aldrig själv att jag ska ramla över möblerna.
– Davis filmade det så vackert. För det kunde ha blivit väldigt konfronterande, men det här blev... givande. Faktumet att kameran rullade hela tiden, jag hade ingen aning om vad som sparades eller inte. Men jag tyckte det var jättebra att vi gjorde det så. Tanken var att inte censurera något alls.
– För att det här skulle vara den film det är, var jag tvungen att låta Davis vara den filmskapare han är - och få med saker som jag inte var medveten om att han fick. Det adderade bara till i filmen. Men det var faktiskt väldigt chockerande för mig, hur verkligt det känns. Det här är inget vi hittar på, det är mitt liv.
"Det var väldigt speciellt för mig, bara att få se det."
Michael J. Fox tillsammans med sin familj i "Still: A Michael J. Fox Movie".
Finns det något ögonblick som berör dig på ett speciellt sätt nu i filmen?
– Det som påverkar mig mest när jag ser den, är inte all tragedi och allt det där. Utan det är min familj. Det är dessa människor som verkligen var som jag trodde att de var. De är vackra och roliga människor som håller mig vid liv. De håller mig igång och är så smarta och fina. Min fru är ett mirakel.
– Det var väldigt speciellt för mig, bara att få se det. Till exempel när min fru retar mig för att jag inte kan få ihop mina sms, det är så... det är mitt liv. Det är bara så verkligt. Hur mycket jag räknar med dessa människor och hur mycket de gör för mig.
"Jag är en filmarbetare"
"Tillbaka till framtiden"-filmerna förändrade livet för Michael J. Fox.
Du har åstadkommit så mycket under ditt liv, när du ser tillbaka på arbetsdelen av det, vilket ögonblick eller projekt är du mest stolt över att ha varit en del av?
– Åh, det där är så tufft. Jag tror att om jag skulle säga ett specifikt projekt, skulle jag väl ändå säga att man inte ramlar in i "Tillbaka till framtiden" utan att förstå att det var ett stort avgörande ögonblick i mitt liv. Och en enorm vändpunkt i min karriär. Men jag tror ändå att det är människorna jag har jobbat med. Människorna som jag har arbetat med är otroliga. Och några insåg man kanske inte vid den tiden hur fantastiska de var, utan man märkte det först när man såg filmen senare. Eller hur grymt filmfotot i vissa filmer som jag gjorde blev. Castingen till "Doc Hollywood", alla dessa fantastiska teaterskådespelare. Helt enkelt, alla dessa ögonblick av filmskapande.
– Det finns en film om en kille som jobbade med Kubrick, jag kommer inte ihåg hans namn nu [Leon Vitali, filmen heter "Filmworker"]. Men han var Kubricks kille och han var med i allt Kubrick gjorde. Han hjälpte till med casting, skådespeleri och han gjorde scenografier. Han var hela tiden i närheten. Han berättade, mot slutet av Kubricks liv, att han fick frågan om vad det är han gör där egentligen. Och han svarade då att "jag är en filmarbetare". Nu när jag har kommit till den här delen av mitt eget liv, så är det vad jag känner framför allt annat som jag är – att jag är en filmarbetare.
"I det ögonblicket förändrades mitt liv"
Davis Guggenheim under inspelningarna av "Still: A Michael J. Fox Movie".
Om du kunde gå tillbaka till vilket ögonblick som helst i ditt liv, vilket ögonblick skulle det vara?
– Det första som dök upp i mitt huvud. För det finns givetvis inget rätt svar på det. Men i samma ögonblick som min pappa sa "okej, jag tar dig dit och hittar en agent". Mina föräldrar lät mig göra den här galna saken. Jag var den där galna ungen som ville hoppa av gymnasiet och flytta till Kalifornien för att bli skådespelare. Det är galet, ingen gör det. Men det faktum att min far, som var väldigt pragmatisk och en "no bullshit"-typ, sa okej. Och i det ögonblicket förändrades mitt liv. Om han hade sagt nej och stoppat mig hade mitt liv kunnat gå åt ett helt annat håll.
– Men han gav mig en chans. Han dog ung, bara ett par år efter att alla bra saker började hända för mig. Och faktumet att han ändå fick se det, var fantastiskt. Vi hade faktiskt också ett fantastisk klipp av honom i den här filmen, tillsammans med min son. Det ögonblicket var en vecka innan han dog, en månad efter att min son föddes. Så det var ett stort ögonblick, men jag var inte medveten om det då... men det är med i filmen nu.
"Still: A Michael J. Fox Movie" finns nu tillgänglig hos Apple TV+.
Kommer du att ge dokumentären en chans under helgen? Kommentera gärna nedan!
