Michael Nyqvist filmdebuterade för 20 år sedan i "Jim och piraterna Blom" och fick sitt stora genombrott med "Grabben i graven bredvid" som gav honom en Guldbagge. 2004 gjorde han rollen som Daniel Daréus i publiksuccén "Så som i himmelen". I "Svarta Nejlikan" gestaltar han Harald Edelstam som var Chiles ambassadör vid tiden för Augusto Pinochets militärkupp 1973. Edelstam överskred gång på gång sina diplomatiska befogenheter och till slut utvisades han ur landet.
MovieZine träffade Michael Nyqvist i Malmö som berättade allt om inspelningarna i Chile.
Hur var det att gestalta Edelstams mod och civilkurage?
- Jag tycker filmen har några punkter där den visar hans civilkurage och situationer man kan förstå. Att kunna gå fram till en person som kan skjuta mig på fläcken, och det måste vara på riktigt. För att hitta rätt fick jag leta väldigt djupt i mig själv. En scen som gillade var då Edelstam öppnar grindarna och släpper in människorna. Jag gillar även scenen där han byter flagga på kubanska ambassaden, den visar klart och tydligt hur han arbetar.
Hur mycket är dramatiserat?
- Det vet jag inte. Hans liv där var väldigt dramatiskt, till och med saker som skulle vara om vi hade fått med det. Nu har vi med ett slagsmål där jag slåss med militären, något som vid närmare eftertanke hände två gånger. Edelstams dåvarande assistent som nu är ambassadör i Santiago, var med i ena slagsmålet. När ena militären ska klubba ner Edelstam duckar han så att assistenten får ta smällen istället.
Hur mycket kommer du ihåg av Edelstam?
- Jag var tolv år och kommer ihåg Edelstam som en provocerande person. För en 12-åring är väl visserligen alla monster på något sätt, men jag tyckte han var för engagerad. I en intervju vid hans hemkomst på Arlanda var han dessutom arg som ett bi. Det är det jag kommer ihåg av Edelstam.
Varför var han arg?
- På grund av hans utvisning från Chile och allt äckligt han hade sett där. Det var ju så annorlunda innan internet fanns, det var ju helt isolerat därnere. Det var till och med svårt för nyhetsbyråerna att rapportera. Han fungerade som ett språkrör för dem och de som stod i opposition till militärjuntan.
Hur länge var han kvar i Santiago efter kuppen?
- 20 dagar och han räddade praktiskt taget folk dygnet runt under de dagarna.
Varför tror du Edelstam är så okänd i Sverige?
- Jag tror först och främst att det var så isolerat i Chile. Det här var i Sydamerika och plötsligt så hände någonting. Han var lite osvensk i sitt engagemang. Han var ju inte Hammarsköld, utan var mer som en fighter som bara kör på. Vi hyllar Raoul Wallenberg som en hjälte och så har vi praktiskt taget glömt bort Edelstam. Jag hoppas att vår film kan ge honom den upprättelse han förtjänar.
Hur var det att spela in på autentiska platser?
- Det var jobbigt tycker jag. Det var inte alls att man blev rädd, utan man känner sig som en utklädd fåne som skådespelare. Man känner att man är i underkant och kan inte visa som det verkligen var, och helt plötsligt får man ett ansvar för världshistorien och sitt yrkesval. Jag kände en lätt genans att göra filmen. Det blir lätt en känsla av påhitt. Det är så många konstiga tankar. En del tvättrum och toaletter på stadion hade man inte rört sedan den tiden. Det var svårt att gå in där, eftersom det var där som de allra flesta torterades och dödades. När jag stod som Edelstam i källaren på stadion knackade en chilensk fotograf mig på axeln och sa: "där i det rummet dödades min pappa".
- Men det hände faktiskt en kul grej strax innan vi skulle åka hem som jag måste berätta om. När vi hade fyra dagar kvar så blev jag bjuden till en stormrik skandinav som skulle ha skandinaviskt grillparty. Jag blev hämtad av chaufför och åkte långt upp i bergen där rika delarna av Santiago ligger. Stället var som en oas med blandning av Europa och USA och det var svenskar, danskar och det grillades. Folk hade sett mina filmer och man kände sig nästan som hemma, så det var jätteskönt. Det kom os från tomten bredvid som hade högt staket, som också höll på och grillade. Då plötsligt vår värd som var finlandssvensk sa: "Vet du vem min granne är? Det är Pinochet" Och där satt han. Jag bara kände hur allt det hat som byggts upp under tre månaders inspelning vällde fram. Tyvärr hade jag inga grillvantar för då hade jag slängt in kol.
Fick du några reaktioner från kamerateamet?
- I stort sett varje dag kom det fram någon och berättade om Harald för mig. Många kom fram på gatan och krama om mig och sa "äntligen" eller något liknande. Jag och min chaufför åkte till Pablos del Rodas där hans villa ligger och där trodde man att en ambassadör kom. Men jag fick förklara att jag var skådespelare och håller på med en film om Harald Edelstam. Det var en kvinna som kom fram och berättade att hon sa god natt till hans visitkort. Den digniteten var det hela tiden. En radiostation på högerflanken rapporterade dock att ett svenskt team var på plats för att göra en film om "den där vapensmugglaren".
Träffade du svenskar som kände Edelstam innan inspelningarna?
- Jag träffade dem i Chile faktiskt, ambassadören och Edelstams sekreterare på Kubas ambassad. Det har slumpat sig så att jag har många chilenska kompisar och alla dem har blivit räddade av Edelstam. Jag kände mig rätt bra förberedd och det går inte att förlita sig på andras utsagor, det mesta i en roll måste du ta inifrån dig själv.
Varför är han bortglömd i Sverige?
- Jag vet inte varför han är glömd, han blev mobbad i stort sett. Framför allt saknar jag den här tiden då vi hade den här solidariteten med orättvisor som var tydliga. Man läste hans tal för att få till den här välutbildade ilskan som de här killarna hade.
Hur var Edelstam som person?
- Han utnyttjade varje situation maximalt, allt ifrån kohandel till att luras och använde till och med nävarna vid ett par tillfällen. Det kan jag känna igen själv när det gäller saker, i krig och kärlek är allt tillåtet. Det finns människor som trivs bäst i kriser och jag tror han var en sådan människa. Han var heller inte bra på närkontakt och brusade ofta upp mot sin personal utan förvarning.
