Regissören Mikael Marcimain är ingen främling för att resa i tiden. Med hyllade TV-serier som "Lasermannen" och "Upp till kamp" har han skildrat två händelserika epoker i svensk samtidshistoria. Nu är det dags för en tredje: 1970-talet och i synnerhet valet 1976 som överskuggades av en omfattande bordellskandal.
I veckan inviger "Call Girl" Stockholms filmfestival, och släpps också över hela Sverige. Vi träffade Marcimain för att höra hur man gör för att så effektivt fånga en tidsera på film.
"Call Girl" fångar verkligen den där 70-talskänslan, har du själv sett några speciella filmer från det decenniet som du tagit inspiration ifrån?
- Helt klart, om vi pratar spelfilm så är mina stora inspirationskällor faktiskt amerikanska filmer från 70-talet, många av dem så kallade paranoida thrillers och politiska thrillers som "Alla presidentens män", "Tre dagar för Condor", "Serpico" och "French Connection". De är alla filmer jag tycker väldigt mycket om, det är liksom amerikansk film som tar sig an sitt eget samhälle och som var lite mer samhällskritiska. Filmer som då var rätt mörka och realistiska och som var väldigt långsamt successivt berättande, så jag är väldigt förtjust i de filmerna. Vi har också inspirerats av dokumentärfilmer från Stockholm som gjordes på den tiden. Eftersom jag själv var så ung då, filmen utspelar sig på mitten av 70-talet och då var jag liksom fem, sex år så det är lite som att gå tillbaka till barndomen och se saker på andra sätt.
För att få till ett autentiskt 70-tal så har ni behövt förvandla Stockholm en del. Hur var den processen?
- Det var en extremt slitsam process, vi har haft ett stort scenografi-team som kämpat jättemycket med att få in rätt möbler, tapetsera om, designa allt från lampor till tändstickspaket. En sådan otrolig detaljnivå på all research. Det är Lina Nordqvist som är scenograf på det här med sin stab. Sedan har vi filmat i Stockholm, mycket exteriörer och där har vi tagit hjälp även med lite digitalt för att ta bort vissa moderna element. Men mycket i filmen är analogt. Den är gjord på 35 mm gammal film och cinemascope så att det ska kännas som en gammal film. Vi har fått jobba mycket med det i kameran och inte gjort så mycket digitalt, även om vi behövt använda oss av det också. Men sedan är det kläder, bilar, skådespelares smink och allt det där gör ju sitt.
Hoyte van Hoytema spelade förra året in "Tinker Tailor Soldier Spy" som också utspelar sig på 70-talet, var det något du hade i åtanke när du anställde honom som fotograf?
- Jag har jobbat med Hoyte i många år innan "Tinker". Vi jobbade tillsammans på "Lasermannen" och "Upp till kamp" som är väldigt mycket 60-70-tal. Vi har jobbat tillsammans i många år, sedan känner vi varandra väldigt bra och är väldigt goda vänner. Jag var faktiskt också med lite på "Tinker Tailor Soldier Spy" och arbetade som second unit-regissör, så jag gjorde lite små scener när Tomas Alfredson inte var med. Det intressanta med den filmen är att den också utspelar sig på 70-talet och är en spionthriller. Men det hans film och min film har gemensamt är att det är dåtidens kalla kriget-historia, efterkrigstiden liksom och förstås viss av den här murriga 70-talsskalan. Men jag tror ändå att filmerna skiljer sig en del när man detaljstuderar dem, filmerna har olika temperament.
Du håller dig fast till de här historiska serierna och filmerna, är det något som är medvetet?
- Jag älskar den tiden, det är lite omedvetet, men främst för att jag fastnat för manus och historier som råkat utspela sig på den tiden, men samtidigt tycker jag det är intressant. Klart att man vill jobba i nutid också. Men det är kul att se sin närhistoria och backa några år och se hur det har förändrats, hur har Stockholm förändrats. Sedan finns det väldigt mycket roligt i mitt jobb när man får förändra saker och ting och inte bara vara i total realism i nutid. Man kan istället backa och se om det blir snyggare med en sådan bil, en sådan frisyr, de kläderna eller den musiken. Då finns det en bra ursäkt när man jobbar med epok och förflytta sig dit utan att det blir löjligt. Men framför allt har det varit historierna som varit intressanta och som råkat utspela sig under den tiden.
De olika karaktärernas scener varierar stilmässigt, är det något ni har jobbat mycket med?
- Vi pratar jättemycket när vi filmar, om när vilken scen som ligger före en annan scen om hur vi ska kunna bryta den stämningen för att gå över till en annan stämning. Hur man kan använda handkamera mot åkningar till exempel. Med "Call Girl" har vi velat testa massor med olika känslor. Filmen håller ändå ihop fint i sin färg och tonalitet, men den använder sig av många olika filmiska uttrycksätt och inte minst musik som vi har varit väldigt medvetna om och arbetat aktivt med. Scen för scen, vad ska den här scenen betyda, vad är det för känsla som ska fram, förutom skådespelarnas prestation så kan vi förstärka det visuellt. Vi ville verkligen att filmen skulle se ut som en biofilm, den är filmad på gammal 35 mm. Det är äkta film och inte digitalt, den är gjord på ett sätt som jag uppskattar väldigt mycket, och även fotografen vet jag.
Sofia Karemyr långfilmsdebuterar i rollen som Iris, hur hittade ni henne?
- Vi hade öppna castings, vi letade efter de här unga tjejerna som spelar huvudrollerna. Det var väldigt svårt att hitta nya oanvända ansikten, för det ville jag att det skulle vara. Oskrivna kort, som man kan relatera till, man vill inte ha stjärnor som man sett i någon roll. Så det var viktigt att de här två tjejerna kom från ingenstans. Vi hade alltså öppna castings och Sofia kom in på en av dem som en slump. Jag såg ett band, sedan fick hon komma tillbaks och göra repetitioner tillsammans med Josefin Asplund som också kommit in via band. Just Sofia hade inte gjort någonting tidigare, så det var verkligen ett fynd och utan dem så hade det varit omöjligt för mig att göra den här filmen. De är huvudkaraktärerna i filmen.
Hur var det att regissera så pass utmanande scener för de unga tjejerna?
- Det blev faktiskt förhållandevis enkelt efter ett tag, eftersom vi lärde känna varandra och vi hade tid att repetera och prata och tid att börja lita på varandra. Det är väldigt känsliga scener för tjejerna, det är mycket avklätt och sånt som är jobbigt. Men tjejerna gör det med sådan bravur och professionalism måste jag säga, trots att de är väldigt unga och inte gjort så mycket. De var verkligen superproffs, och vi litade på varandra och det var ett bra team som stöttade runt omkring. Alla var liksom trevliga och lugna mot dem och de behövde inte känna sig utnyttjade.
Du hade också med ett par legender i filmen, Pernilla August till exempel - hur självklar var hon för rollen som bordellmamman Dagmar Glans?
- Jag har velat jobba med henne väldigt länge, och hon var fantastisk att få jobba med. Så hon var verkligen självklar, hon var i mina tankar från allra första början. Rollen är nästan skriven för henne.
Hur har det varit att förhålla sig till långfilmsformatet kontra miniserie-formatet som du främst arbetat med tidigare?
- Rent visuellt så var det att man skulle snäppa upp det lite, nu har jag alltid arbetat visuellt även på TV-serier och försökt att göra dem filmiska. Men den stora skilnaden är att höja det rent visuella intrycket för stor duk. Sedan är det att berätta en historia på en begränsad tid och inte ha en tv-serie där du får träffa karaktärer under en längre tid och komma tillbaks till dem vecka efter vecka. Utan här är det istället här och nu, en långfilm, och behöva sy ihop alla de här levnadsöden till en historia.
Du har också gjort två stycken Wallander-filmer. Får man sätta någon egen prägel där som regissör?
- Wallanderfilmerna är mer av en industri, det är manus som tas fram på löpande band, det ska gå snabbt och många karaktärer är redan satta. Man kan sätta en liten prägel rent visuellt, vi fick i alla fall göra det. Det var väl mer sättet vi filmade de på och klippte det och musiken, men mycket är en mall. Man går in där på ett annat sätt än när man gör sin egen film. I det fallet så går man in i ett system och är en regissör, en "director for hire" liksom. Som också kan vara väldigt kul men det är också en helt annan grej. Jag försöker väl alltid sätta min egen prägel på saker, men man är ju trots allt i ett system och ska berätta de här historierna från A til Ö, det kommer man inte ur. Men man får försöka med små detaljer med hur man använder kameran och hur man ljussätter och så vidare.
Till skillnad från Wallander är det i "Call Girl" en mycket större skala och med en budget på 40 miljoner kronor, vilket är mer än vad en vanlig svensk filmproduktion brukar ha. Hur har det varit för dig att arbeta under sådana kostnader, har pressen varit högre än med andra inspelningar?
- Man måste lägga det där åt sidan annars blir det inget gjort. Det är klart att man känner press och prestationsångest och allt det där, men sedan måste man bara koncentrera sig och försöka sig på att göra en bra långfilm. Och att få pengarna att räcka till, för det är inte alltid att de gör det. Det har varit så jävla dyrt med att filma epok, så vi har fått jobba med högt tempo här också, och klart man känner ett ansvar till att förvalta pengarna väl.
Vad händer för dig framöver?
- Vi ska väl ut på några festivaler, alla är inte bestämda, men några utländska festivaler skulle vara väldigt spännande. Det blir först och främst Seville och Santorini och sedan vet jag inte riktigt. Sen håller jag på och arbetar med mitt nästa projekt som jag hoppas blir "Gentlemen" och "Gangsters", det är både en långfilm och en TV-serie faktiskt. Först film och sedan serien, som bygger på romaner skrivna av Klas Östergren, som också skriver manusen själv. Förhoppningsvis drar det här igång först nästa år. Det är två romaner från början så filmen blir baserad på första romanen och TV-serien på båda romanerna.
"Call Girl" har biopremiär landet runt den 9 november.
