Call Girl 2012

Det är sent sjuttiotal. Vi får möta unga Iris och hennes väninna Sonja som hamnat snett i tillvaron. De lockas in i prostitution av bordellmamman Dagmar Glans som bjuder ut flickorna till sina kunder och i gengäld förser dem med parfym och pengar. Vi får följa med på en resa från samhällets botten till dess absoluta toppskikt där tjejerna i skuggan av kvinnlig frigörelse, barnomsorg och social trygghet säljs till männen bakom dessa paroller.

Filmen består av egentligen två sammanlänkade berättelser som löper jämte varandra. Den viktigaste och också intressantaste är den om flickorna och deras öde i bordellmammans händer. Den andra handlar om det politiska spelet bakom allt, och polisen som med en mur av motstånd försöker sätta dit de ansvariga och skyldiga i härvan.

Det är ett intensivt om än rätt långsamt tempo i de olika historiernas upptrappning, men inte långsamt som i långtråkigt utan snarare bara befriande modigt då regissören vågar låta även tystnad och paus ha sin plats. Knappt en endaste filmruta känns överflödig och musiken förstärker den täta stämningen och dirigerar effektivt storyn vidare dit den ska. Som åskådare sveps man magnetiskt med i filmen och tittar storögt på hur skeenden och personer utvecklas och situationer urartar.

Skådespelarna som består av en blandning av gammalt och nytt gör fantastiska porträtt med Pernilla August i spetsen som Dagmar. Vilken briljans! På senare tid har jag mest tänkt på henne som en duktig regissör, men här är hon bordellmamman med sådan innerlig kyla att jag blir lite halvknäckt i stolen av trovärdigheten i hennes spel, men också sorgen jag känner över att karaktären inte kan ge de unga flickorna den omsorgen de egentligen behöver. Iris och Sonja spelas av Sofia Karemyr och Josefin Asplund och även de i sin sköra tuffhet är enormt bra, några partier med de två är så övertygande att jag nästan glömmer bort mig som åskådare.

Filmen är otroligt läcker. Hoyte Van Hoytemas foto är förträffligt. Det är som ett filter över bilden som gör att världen vi tittar på känns snuskigt äkta och blir så påtagligt verklig att den skulle bitvis kunna liknas vid en dokumentär. Det osar ett parfymindränkt, rökigt och allt annat än välansat sjuttiotal från duken och varje scen är sådär subtilt kolsyrad med tidsenliga attiraljer att det knappt märks att vi är förflyttade 36 år tillbaka i tiden. Men känslan och närvaron av då blir desto starkare. Det krävs stor talang för att kunna göra en tidsresa bakåt "lagom" och här förtjänar scenograf och kostymör i samarbete med övriga ett ordentligt erkännande, för det är så ofantligt snyggt allting att jag vill ställa mig upp och tjoa högt.

Vi är inte direkt bortskämda med Mikael Marcimains regibegåvning, för även om han visserligen har gett oss två av Sveriges bästa tv-serier - "Lasermannen" och "Upp till kamp" - är detta hans debut som långfilmsregissör. Det märks att han är van att arbeta med en stor mängd material och här var det nog en hel del att klippa, kasta och foga samman till en enda långfilm. Och en lång film blev det. Fast då det är uppenbara mästare som håller i saxen känns det aldrig så.

Jag blir till och med under färdens gång nyfiken på flera och önskar ha ännu lite mera. Den fantastiske Ruth Vega Fernandez Sasja borde till exempel ha fått en bit till av filmremsan kanske på bekostnad av någon annan, och även polisen John Sandberg, spelad trovärdigt av Simon J. Berger, hade vunnit på att bli lite "mer" i ett tidigare skede. Under den klockrent vackra ytan är ändå persongalleriet rikt och individerna i det tillräckligt nyanserade för att hålla oss i ett fängslade grepp genom hela.

Filmen som i princip har allt genomsyras av realism och påminner många gånger om franska nya vågen, men där finns också en spännande thriller i bästa 70-talsanda och ett gripande drama om en på alla nivåer förlorad oskuld.