David Cronenberg har alltid befunnit sig i periferin bland stora regissörer. Han är sällan med i något Oscarssnack, men har väl dragit på sig en mängd andra utmärkningar och priser, varav den mest kända kanske är Cannes guldpalm för "A History of Violence" år 2005.
Kultstatus nådde han tidigt i sin karriär, som från början rörde sig mest inom skräckfilmsgenren och då framför allt med utgångspunkt i folks rädsla för att våra kroppar ska deformeras och brytas ner, något som gav honom smeknamnen "King of Venereal Horror" och "Baron of Blood". Ett tydligare exempel på det än kultklassikern "Flugan" från 1986, där Jeff Goldblums karaktär långsamt tar formen av den irriterande insekten, är svårt att hitta.
Men Cronenberg är en regissör som låter sig utvecklas och hans senaste filmer kan inte längre kallas skräck utan har mer tagit formen av thrillers och svarta dramer. Förutom "A History of Violence" sällar sig hans förra film "Eastern Promises" till de genrerna. Även hans senaste verk, "A Dangerous Method", är ett drama med ett mörkt tema, men här har thriller-elementet helt fått ge vika. Det betyder inte att filmen är utan våld, men här handlar det om en än mer förbjudet sort - nämligen då våldet i sig uppfattas som sexuellt upphetsande. Så det är knappast en mindre kontroversiell regissör han håller på att bli.
Med "A Dangerous Method" är det första gången han besöker New York Film Festival. MovieZine får där en chans att höra vad han har att säga om sitt senaste verk som handlar om psykoanalysens födelse i händerna på Carl Jung och Sigmund Freud, spelade av Michael Fassbender som verkligen är i ropet nu och Cronenbergs numera trogna följeslagare "Viggo Mortensen".
Kände du aldrig att det var överflödigt att göra en film om Freud och Jung efter att ha gjort så många filmer om sexuell perversion, schizofreni och kroppsskräck?
- Det låter inte alls som jag. Haha. Jag tycker att jag mest har gjort komedier. Nej, faktum är att jag aldrig tänker på mina andra filmer, vad jag har gjort och inte. Blir jag passionerad för ett projekt så funderar jag inte på om det passar in i det jag har gjort tidigare. När jag tittar tillbaka nu så känns det som om jag alltid velat göra något om Freud och psykoanalysens födelse, men det betyder nästan ingenting för det är ett så brett ämne. Jag måste påpeka att den allra första filmen jag gjorde, "Transfer", som var 7 minuter lång, faktiskt handlade om en psykolog.
Varför var det just den här historien som fick dig att göra en film om ämnet?
- Det jag såg när jag läste Christopher Hamptons pjäs var en berättelse som är så fantastiskt strukturerad att den ger en fin känsla av både tidsepoken och turerna kring psykoanalysen, men att det främst kretsar kring fem karaktärer. Jag kände att det var en struktur som tilltalade mig och gjorde det möjligt att ta mig an de här ämnena och det gjorde mig väldigt exalterad.
Det finns alltid en risk när man gör en film om verkliga personer att det blir fel, speciellt när det utspelar sig för länge sedan. Hur gjorde du för att hålla dig så mycket till verkligheten som möjligt?
- Jag måste säga att jag tycker att den här filmen är otroligt exakt vad gäller dialogen och de historiska detaljerna. Som ni kan se i filmen så var det här en era med mycket brevskrivande och just de här personerna var ovanligt tvångsmässiga i sina beteenden så de skrev ner alla sina konversationer, viktiga stunder och drömmar och analyserade dem till död-dagar. Så vi har en stor hög med dokument som styrker riktigheten i filmen.
Jag har hört att du även försökte få statister som var så lika personen de skulle spela som möjligt. Stämmer det?
- Ja, jag gjorde det mest för min egen skull för de flesta som ser filmen kommer ju inte märka någon skillnad. Men till exempel i scenen på hotelletrummet i München där alla forskarna grälar så var jag noga med att rollbesätta alla där så att de ser ut som personerna som faktiskt var på mötet. Det finns en Ernest Jones osv. Samma sak med Freuds familj. Jag har en liten Anna Freud och de andra, för den som bryr sig. Men det fanns inte utrymme för deras egna dramer i filmen. Det hade varit omöjligt att få plats med för man skulle kunna göra mer än en miniserie av alla de här personerna.
Scenerna i början när Keira Knightley som Sabina Spielrein har sina hysteriska utbrott är tuffa att titta på. Fanns det även källor för hur de panikattackerna gick till?
- Hysteri verkar vara en sjukdom som har försvunnit. Det verkar ha varit en produkt av den tiden och hängde ihop med förtrycket av kvinnor som fanns då. Ordet hysteri kommer faktiskt från det grekiska ordet för livmoder och ibland tog man bort den på hysteriska kvinnor i förhoppningen att det skulle bota dem, bara för att ge lite kontext. Hur extremt det än ser ut i filmen, det Keira gör, så är det milt i jämförelse med hur Sabina framstod för Jung. Christopher har tagit del av Jungs anteckningar vid hennes inskrivning på sjukhuset så vi vet precis vilka symptom hon hade. Dessutom finns det filmmaterial från hysteriska patienter vid sekelskiftet och många foton. Så allt detta - paralysering av vissa kroppsdelar, deformationer av kroppen, plötsliga skrattanfall - allt finns dokumenterat. För mig var det bara en fråga om hur långt jag kunde ta det. Scenerna är väldigt svåra att titta på, de gör en väldigt obehaglig till mods. Men vi måste också leverera sjukdomen till publiken så att de förstår varför hon var totalt handikappad och inte fungerade när hon togs till det här institutet.
Hur hjälpte du Keira att förbereda sig för scenerna?
- Både jag och Christopher gav henne en hög med böcker att läsa. Det mesta av alla förberedelser görs alltid i förväg, inte på plats under filmandet. Mycket av regin händer på annan plats, när man väljer vilka kläder som ska bäras och när man letar efter platser att filma på till exempel. Jag kände hela tiden att Keiras utbrott skulle vara fokuserade kring hennes mun. Det handlar om "Det talande botemedlet" [pjäsen hette "The Talking Cure"] och Jung försöker få henne att berätta saker som man normalt inte pratar om - om henne själv, om hennes sexualitet, om hennes masokism och allt det där. Så hon försöker prata, orden försöker komma ut, men en annan del av henne försöker stoppa orden och deformera dem så att de inte går att förstå. Det var så jag tänkte kring det.
När vi väl kom till inspelningen var Keira bara där - två tagningar och vi var klara. Efter tre dagars filmande låg vi faktiskt fem dagar före, haha. Det kan tyckas omöjligt, men det berodde på att jag hade gjort schemat med en tanke på hur svårt det skulle vara för Keira att sätta de scenerna. Jag har aldrig jobbat med henne innan och det var stoff som var nytt för henne och det var svårt. Men hon gjorde ett så otroligt bra jobb.
Du säger att du alltid velat göra något om Freud och att din första film var om en psykolog. Vad är det som fascinerar dig med det här ämnet?
- Psykoanalysen är ett försök att förstå vad det innebär att vara människa och till stor del är det vad konst handlar om också. Vad är vi? Vad är samhället? En konstnär och en psykoanalytiker gör väldigt liknande saker. Man får en officiell version av verkligheten presenterad för sig och man säger 'Okej, nu vet jag det. Men vad är det egentligen som pågår? Vad händer under ytan? Vad finns i det dolda?' Det är vad en psykoanalytiker gör med sina patienter och det är vad en konstnär gör med sitt samhälle och sin kultur.
