MovieZine mötte Anderson några dagar innan priserna offentliggjordes i Venedig. Ett givet ämne var givetvis Joaquin Phoenix, som dagen innan på presskonferensen hade burit sig minst sagt underligt åt och inte svarat på några frågor.
Hur var det att jobba med Joaquin?
- Vi letade hela tiden efter vad vi ville göra. Fantastiskt. Han är en oerhört intuitiv och spontan skådespelare, så om jag kom till jobbet med en förutfattad mening om hur dagen skulle se ut, så var det bara att kasta ut allt det där genom fönstret för att se vad som skulle hända. Och det är oerhört spännande att arbeta så, att inte riktigt veta vad dagen ska bära med sig. Det gäller att ljussätta hela rummet, för man vet aldrig åt vilket håll Joaquin ska gå.
Har du alltid arbetat så?
- Nej, verkligen inte. När jag gjorde min första film var jag bara 23 år gammal och jag hade förberett mig till tänderna, eftersom jag var rädd för att teamet skulle inse vilken bluff jag var. Jag försökte desperat att se till allt var klart innan, och det medförde att jag inte kunde tycka att det var kul. Det tog halva den inspelningen innan jag började slappna av. Och jag inser fortfarande mer och mer hur kul det är och hur jag ska kunna njuta av en inspelning.
"The Master" handlar om den karismatiske ledaren för en sekt och om hans följeslagare. Det har talats mycket om att det skulle baseras på scientologin. Har det stört jobbet?
- Ja, det var störande i början. Det var första gången jag gjorde en film som det skrevs en massa om i förväg, och det gällde att stänga till öronen. Jag visste ju att vi inte skulle göra en film om scientologi, och man försöker desperat skydda sig själv. Jag är inte dum, men jag var nog lite naiv som inte trodde det skulle bli sådana diskussioner om det. Det är ett så laddat ord och det väcker nyfikenhet. Det klistrades på oss tidigt, det har klistrat sig fast, och därför känns det extra skönt att nu få visa den. Vi hade visningar i USA under sommaren och efteråt talade folk om Lancaster Dodd, The Master, och ingen talade om scientologi. Och det kändes oerhört skönt. Jag var inte ute efter att göra något provokativt. Men jag är medveten om likheterna inte minst mellan Freddie och Ron Hubbard, mannen bakom scientologi. Han var en spännande person, full av liv och energi.
Hur jobbade du och Philip Seymour Hoffman, som spelar Lancaster Dodd, The Master? Tittade ni på Hubbard?
- Vi tittade självfallet på Hubbards historia, men det var bara en startpunkt. Phil behövde information för att hitta den här karaktärens inre liv, och det var hans jobb. Men det kommer en punkt där man inte kan förlita sig på Hubbard, där det gäller att gå vidare, att söka information hos sig själv eller hos människor man känner, och man tittar på andra karaktärer som är större än livet.
Det verkar som om det finns ett genomgående tema om far-son-relationer i dina filmer?
- Jag vet, det är ett mönster som hela tiden kommer tillbaka, trots att jag varje gång är övertygad om att jag ska göra någonting som är helt annorlunda. Varje gång jag startar en film försöker jag medvetet göra något som inte liknar någonting jag gjort tidigare och så går det tre veckor och jag inser att tiden går och att det är lika bra att bara göra jobbet, även om det är liknande teman. Men det här är mer som en kärlekshistoria, om två män som tycker om varandra. Att ha både Phillip och Joaquin var en lyckad kombination, de är båda kraftfulla skådespelare och de hade stor respekt för varandra.
Skrev du direkt för dem?
- Ja. Fast jag har försökt få jobba med Joaquin flera gånger och det har aldrig fungerat. Så egentligen skrev jag väl inte för honom, jag skrev rollen och hoppades på honom. Phil läste manuset och sa som beröm "Joaquin skulle vara toppen, för han skrämmer mig".
Filmen har ett ganska ljust slut, hade du planerat ett mörkare slut?
- Det kom ett ögonblick då jag insåg att de här karaktärernas utveckling skulle leda till ett mjukt slut. Det var svårt att komma på något som skulle varit hårdare och på sitt sätt mer traditionellt.
Filmen är gjord i 70 mm, ett format som nästan aldrig används numera.
- De här kamerorna används då och då, för visuella effekter, Terry Malick använde dom i ett par scener för "The New World". Men mest ligger dom och skräpar. Jag hade inte nån plan om att jag skulle filma i 70 mm, men vi testade kamerorna och resultatet var underbart, så valet var enkelt. Det kändes bara rätt. Kamerorna är jättestora, men de gör ju att man filmar på ett klassiskt sätt. Man hoppar inte ner från byggnader med en sån här kamera.
Var hittade du Lena Endre, som har en biroll i en scen mot Joaquin?
- Jag hade sett henne i "Män som hatar kvinnor". Hon var fantastisk, hon kom över med ett par dagars varsel och strul med att fixa visum. Hon jobbade bara i två dar, men resultatet blev bra. Vi filmade också en scen i ett kök med henne och Joaquin, men tyvärr kom den inte med. Det var en bra scen.
"The Master" får svensk biopremiär i mars.
