”Psycho” förändrade thrillergenren för alltid och gjorde Norman Bates till en av filmhistoriens mest ökända karaktärer. Men den blev även ett hinder för skådespelaren Anthony Perkins - dessutom smyghomosexuell - som för alltid kom att förknippas med rollen. Vi har diskuterat ämnet med Johan Hilton, som skrivit boken ”Monster i garderoben”.
Varifrån kommer ditt intresse kring ”Psycho” och Anthony Perkins?
- Jag har alltid gillat "Psycho", men det var först när jag läste en biografi om Anthony Perkins för sju år sedan som jag förstod varför och kunde placera in den i ett sammanhang. "Psycho" handlar i så hög grad om rädslan för det främmande och sexuellt ambivalenta och mycket är Anthony Perkins förtjänst. Den homosexuella Perkins fick i det närmaste fria händer att fritt utforma sin rolltolkning och det innebar att rolltolkningen kom att genomsyras av ett slags queer undertext. Därför var det först när jag fick upp ögonen för det som jag började tycka att både filmen och skådespelaren var intressanta på allvar.
Varför blev ”Psycho” så stor? Enbart för att den bröt ny mark inom skräckfilm eller kan det ha lika mycket att göra med en sexuellt förvirrad man i kvinnokläder?
- Först och främst för att den bröt ny mark och innebar en konstnärlig pånyttfödelse för Hitchcock. Det innebär inte att man ska underskatta det faktum att Hitchcock, genom att framställa Norman som just så ambivalent, slog an en sträng i den djupt homofobiska tidsandan. Så jag skulle nog kalla det en lyckad kombination av båda faktorerna.
Allt som hade med sex, speciellt homosex, ansågs så chockerande på den tiden. Skulle ”Psycho" och liknande filmer ha samma effekt idag eller skulle de göras på ett annorlunda sätt?
- Det är svårt att chockera på samma sätt i dag. Man måste komma ihåg att filmer förhandscensurerades på den här tiden och att klippningen av Psycho blev ett slags kamp mot censuren där Hitchcock medvetet testade gränserna och skapade utrymme för publiken att göra egna tolkningar. Därför är det absolut inte uppenbart att Norman Bates ska läsas som homosexuell, däremot uppstår en intressant spänning i att man kan göra det i och med att Hitchcock använder sig av så många tidstypiska fördomar om homosexuella.
Varifrån kommer den ständiga länken till mödrar eller traumatisk barndom när det handlar om psykopater och/eller homosexuella män på film?
- Det är i mångt och mycket psykoanalysens förtjänst. Strömningen hade ett enormt inflytande på kulturlivet under 1900-talet och inte minst på filmen. Ett litet antal studier på högst tveksam vetenskaplig grund om homosexuella fick ett förkrossande inflytande och cementerade bilden av att bögerier var resultatet av att männen hade växt upp med överbeskyddande eller dominanta mödrar.
Homosexuella skildrades ofta som antingen skurkar, offer eller humoristiska sidekicks på film. Varför var just denna folkgrupp så enkel att stoppa i detta fack? Hur långt har vi kommit sen dess?
- Det är resultatet av ett vi och dom-tänkande som i princip omfattar alla normavvikande grupper. Men tidsandan under 50- och 60-talen, då Hitchcock gjorde sina största filmer, var paranoid på grund av kalla kriget och kopplade ofta samman homosexualitet och sexuella avvikelser med säkerhetsfaror, kommunism och hot mot sedesamheten. Och det avspeglar sig i sin tur i populärkulturen.
Hitchcock använde sig ofta av karaktärer som lutade åt det homoerotiska hållet (”Rebecca”, ”Repet”, ”Främlingar på ett tåg”). Hur skulle dessa filmer se ut idag när homosexualitet är mer accepterat?
- De skulle vara mycket mindre spännande. Det intressanta hos Hitchcock är ju just att han antyder snarare än konstaterar.
Anthony Perkins levde ju i garderoben hela sitt liv och blev dessutom typecastad som psykopat. Hur skulle hans karriär kunnat se ut idag? Vad hade varit de största skillnaderna?
- Jag tror tyvärr inte att skillnaden skulle ha varit så stor. Perkins hade ju turen – eller oturen – att göra en ikonisk roll som överskuggade resten av hans karriär. Det är lika svårt i dag som då att frigöra sig från en sådan omständighet.
På den tiden inspirerades filmpsykopater av antingen andra homosexuella som Leopold & Loeb, eller mördare med komplicera modersförhållanden som Ed Gein. Idag är verklig inspiration mer öppen, som skolmassakrar. Vad har hänt under tiden? Har vi tappat intresset för enstöringar eller har de anpassat sig till samhället mer?
- Vi har definitivt inte tappat intresset. Den sexuellt ambivalenta seriemördaren är en nästan lika vanlig schablon i dag som på, säg, 90-talet. Kolla bara serien "Hannibal", som medvetet leker med en homoerotisk spänning.
