Paul Dano är bara 31 år ung men har byggt på en ruskigt fin filmkarriär i mer än halva sitt liv. Storfilmer som ”Looper” och ”12 Years a Slave” varvas med mindre passionsprojekt som ”Love & Mercy” och nu bioaktuella ”Youth” - och han har lyxen att välja rollerna han själv brinner för.
Jag träffade Paul Dano under filmfestivalen i Cannes år 2015, för att prata om Paolo Sorrentinos drama ”Youth” (Sverigepremiär i helgen). Här är han med i en ensemble ledd av Harvey Keitel och Michael Caine - de spelar några av gästerna som vilar ut sig och funderar över tillbaron på en avskild resort.
Du spelar en skådespelare som har hamnat i ett fack. Har det någonsin hänt dig, att du kallats för ”indie-killen” eller liknande?
- Bra poäng. Jag känner mig inte som en viss karaktär, men folk försöker kanske att… Det är inte bara i Hollywood. Vi försöker att sätta saker i fack för att kunna förstå dem. Det känns tryggare. Men så enkelt är det nog inte. Jag känner verkligen inte att jag har hamnat i ett fack. Jag vill inte vara 30 och ångra något, det vore slöseri med tid.
Din karaktär har spelat i robotfilmer, men vill göra mer seriösa roller. Du har å andra sidan aldrig gjort en riktig huvudroll i en superhjältefilm eller en blockbuster. Medvetet?
- Jag tror att det handlar om det rätta manuset och den rätte regissören. Jag skulle göra en superhjältefilm på direkten, om en bra filmskapare stod bakom den. Det är vad jag vill se när jag går på bio, och det är vad som är spännande för mig som skådespelare. Oftast är det dock en film som ”Youth”, eller en regissör som Steve McQueen, som känns mest spännande för mig. Det har råkat bli så.
Du har ändå gjort genrefilmer som ”Looper”, som har en independent-ådra.
- Ja, det var ett riktigt bra manus och Rian (Johnson) är en begåvad regissör. Det känns inte så annorlunda från en smal film. Visst, lönen är annorlunda och storleken på teamet också. Jag försöker att göra alla mina filmer med folk jag tycker om, och som bryr sig om projektet.
Vad letar du efter i en roll?
- Det måste vara något jag ser fram emot att göra, tror jag. Den där första känslan i magen är viktig. Man vet direkt. Många projekt hamnar någonstans mittemellan, jag kanske gillar rollen men förstår inte andra delar av manuset. Det hänger på orden i manuset. I Paolos manus mötte jag en skådespelare som inte liknar mig, och jag såg fram emot att ta reda på hur det skulle vara att vara han. Om jag var från Los Angeles, bar smycken och var cool. Man kan bli tänd på vad som helst utan att alltid veta vad det blir.
Var det något som överraskade dig med att jobba med legender som Michael Caine och Harvey Keitel?
- Det bästa jag tog med mig därifrån var nog hur inspirerande det är att se någon i 70- eller 80-årsåldern som fortfarande bryr sig, och gör sitt bästa. Det var vackert att se dem i filmen, men det var också vackert att möta dem i verkligheten.
Kände du till Paolo Sorrentino innan han gjorde ”Den stora skönheten”?
- Jag såg den filmen och mötte faktiskt Paolo i Los Angeles, vi stötte på varandra av en slump under ett event. Jag berättade att jag tyckte om hans film, han sa att han gillade mitt arbete, och vi pratade ett tag. Jag gick därifrån och undrade om vi någon gång skulle jobba ihop. En månad senare skickade han mig ett manus, så det var en fantastisk slump att jag sprang på honom där. Jag tror jag hade sett ”Il Divo” innan, och jag såg till att se alla hans filmer sen, för att förstå hur han arbetar. Man känner igen mycket av hans stil även i ”Youth”, han har sitt sätt.
Paolo Sorrentino är bara 45 år, ändå har han så mycket att säga om ungdom och åldrande. Var kommer det ifrån, tror du? Varför en film om gamla män?
- Det är en bra fråga, som han borde svara på själv. Men när jag såg filmen så tyckte jag att det handlade om mina egna förhoppningar och farhågor inför framtiden. Jag undrar om han skrev om det, snarare än - som du säger, hur kan han ha så mycket perspektiv redan? Det känns som en ung mans film i hur den är skriven och regisserad. Det är intressant, att kunna skriva en sån här historia vid 45 års ålder. Jag är själv nyfiken.
Oroar du dig själv för att bli äldre?
- Inte än. Jag oroar mig för de närmaste månaderna och det är tillräckligt. Att tänka för långt framåt är för mycket. Jag fyllde 30 när vi filmade faktiskt. Det kändes mer än vad jag hade väntat mig. Ålder ska ju bara vara en siffra, men det var ändå emotionellt för mig.
Är du som din karaktär, att du föredrar att ta pauser mellan jobb för att reflektera, eller vill du hålla dig sysselsatt?
- Jag vill verkligen ha mina pauser. Men jag gör nog motsatsen till att reflektera. Jag vill bara komma ner på jorden, åka hem… Det är en lustig livsstil, man åker iväg och jobbar långa timmar. Det är viktigt att bara få landa, träffa vänner och familj, och göra allt det andra som är viktigt för en. Jag vill också ladda batterierna och känna mig stark till nästa roll.
Karaktären blev något av ett komiskt inslag i filmen. Var det Paolos avsikt?
- Mycket i den här filmen har en mörk och en ljus sida. Något kan vara både roligt och skrämmande. En av mina favoritscener i filmen är med flickan som dansar framför ett videospel, hur det blir nästan som balett. Jag försökte inte spela en rolig karaktär.
När du spelar en verklig person, som Brian Wilson från Beach Boys (i ”Love & Mercy”), känner du en större press?
- Först blir jag rädd. Men i Brians fall så älskade jag att spela honom, för jag hade så mycket att hämta från. Musiken, inspelningar från deras studio, foton och böcker och människor att tala med. Det blev underbart att spela en verklig person. Han var också väldigt annorlunda på 60-talet än vad han är idag, så jag kände också att jag fick använda min fantasi. Jag behövde inte efterlikna någon, bara försöka fånga karaktärens anda. Jag älskade att spela honom.
Jag läste att din mamma är halvsvensk, vilket gör dig en kvarts svensk?
- Ja, min mormor var från Sverige. Hennes föräldrar flyttade från Sverige till… inte Minnesota, men någonstans där. Kanske var det Illinois? Många svenskar flyttade dit. Jag har varit i Stockholm en gång men bara som turist. Jag är också delvis rysk, tjeckisk och ungersk. Jag är ett hopkok av allt.
En klassisk amerikan, helt enkelt. Finns det något från den svenska kulturen som din familj håller kvar vid?
- Jag försöker minnas vad min mormor lagade för mat. Det kanske låter stereotypiskt, men vi åt svenska köttbullar. Vi hade också en del svenska minnesmärken, som trähästar och figurer, nästan som dockor, som hon hade haft med sig.
Har du altid velat bli skådespelare?
- Jag drogs till det i ganska ung ålder. Jag kände att jag kunde vara bra på det. Men det var inte så att jag såg en film som förändrade mig. Jag drogs sakta till det. Jag gör det inte som en underhållare. Jag skulle inte gå upp på scen och sjunga och dansa. Jag är nog mer introvert, men det finns något jag gillar med att skådespela.
Vad tyckte du mest om med att se ”Youth” för första gången i Cannes?
- Att se hur alla små saker hade en touch av magi och skönhet. Jag älskar detaljerna i filmen. Och jag förvånades över hur mycket den berörde mig. Fast jag kände till materialet väl, så blev jag tagen av filmen. Det svåraste var att se mig själv utklädd till Hitler. Det var… märkligt. Men jag gillar hur filmen är delikat, humoristisk, och hur bra min scen med Harvey blev. Den delen var nervös för mig att se.
