Aaron Sorkin är det närmaste en superstjärna som en manusförfattare kan komma. Andra kallar honom för auteur, vilket också känns passande. Man kan inte ta miste på den rappa dialogen och walk-and-talk-scenerna, som blev ett signum för tv-serien ”Vita huset” och gav honom en Oscar för ”The Social Network”.
Nyligen belönades han med en Golden Globe för sitt manus till ”Steve Jobs”. Sorkin berättar om den stora utmaningen att komprimera Walter Isaacsons omfattande biografi över uppfinnaren och Apple-grundaren till en tvåtimmarsfilm.
Du bestämde dig tidigt för att fokusera storyn på tre produktlanseringar, varför?
- Först och främst så visste jag vad jag inte ville göra. Jag ville inte göra någon konventionell biografi, det vi kallar för biopic. Det är en struktur som följer någon från vaggan till graven, det är en struktur som publiken är välbekanta med. ”Först händer det, sen händer det, sen gick han till doktorn och sen dog han.”
- Jag försökte tänka på vad jag ville göra istället. Jag började min research, jag pratade med alla de verkliga personer som är representerade i filmen och dussintals andra. Jag började identifiera konflikterna mellan Steve och Steve Wozniak, mellan Steve och hans dotter Lisa, mellan Steve och John Scully, och så vidare. Jag gillar klaustrofobiska utrymmen, jag gillar när klockan tickar, och jag undrade om jag kunde dramatisera alla dessa konflikter i tre scener i realtid? Realtid är när trettio minuter för publiken är samma som trettio minuter för personen på bioduken.
- Jag tänkte att jag kunde låta allt utspela sig backstage, minuterna innan en produktlansering. Det var radikalt annorlunda mot en traditionell struktur. Jag gick till studion och fick deras godkännande. Vad jag säkert visste var att den här filmen skulle bygga helt på ord, så det krävdes ett visuellt geni som Danny Boyle, för att göra den visuellt intressant. Och självklart skulle det behövas skådespelare i världsklass.
Är det annorlunda för dig att skriva om en levande person, som Mark Zuckerberg, eller någon som är död, som Steve Jobs?
- Jag behandlade Steve Jobs som om han fortfarande levde. Så nej, i båda fallen så kan man inte förtala dem. Jag hittar självklart på dialog, jag var inte där när allt hände så en del är påhittat. Men jag kan inte måla ut någon som alkis, eller säga att någon var elak mot kattungar, när de inte var det. Jag kan inte hitta på så mycket av handlingen. Jag kan bara ta riktiga händelser och sätta dem i en ordning som blir intressant för dig.
Hur hittade du balansen mellan geniet och skitstöveln?
- Geniet skulle bli enkelt. Skitstöveln skulle bli enkelt. Värmen skulle bli svår att hitta. Det hittade jag mest i Steves försök att lära sig att bli pappa.
Vem var Steve Jobs för dig innan du började arbeta på filmen?
- Steve Jobs var inte så viktig för mig innan. Även om jag hade alla produkter. Men jag får känslan av att det finns folk i USA, och kanske överallt, som ser på Steve Jobs som andra ser på Beatles. Han var aldrig sådan för mig. Han var en vanlig dödlig figur. Det var en av anledningarna till att jag var nervös innan jag tog mig an jobbet. Men det var hans mänsklighet som övertygade mig till slut.
Upptäckte du något överraskande i din research?
- Nästan allt blev en överraskning för mig, eftersom jag knappt visste något innan. Men jag upptäckte i min research att han var ett fan av mitt arbete! Jag hade ingen aning. Och, såklart, så fort jag fick veta det så förstod jag att han var ett geni.
Hör Sorkin berätta med egna ord om manusarbetet:
"Steve Jobs" går nu på svenska biografer.
